Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Idéer Essä

Folkutbytesidén skymmer vägen till en inkluderande nation

Företrädare för Sverigedemokraterna talar om att svenskarna är på väg att bli en minoritet, och partiets motståndare rasar i sociala medier. Men i en seriös diskussion krävs mer än att hänvisa till den så kallade folkutbytesteorins rasistiska och konspiratoriska ursprung. Det skriver Mauricio Rojas.

Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson tillsammans med partiets tidigare partisekreterare Richard Jomshof. Foto: Henrik Montgomery/TT

Den så kallade ”folkutbytesteorin” väcker starka känslor och har med jämna mellanrum diskuterats både i Sverige och i många andra västländer. På franska talar man om le grand remplacement, efter titeln på Renaud Camus bok från 2011, och på engelska om the great replacement. Teorin påstår att det pågår ett omfattande utbyte av folk, där ursprungsbefolkningen ersätts av människor från främmande folkslag, ett annat folk helt enkelt. Vidare påstås att detta folkutbyte har drivits fram av den politiska eliten på ett medvetet sätt. 

På sistone har folkutbytesteorin seglat upp som ett brännande aktuellt ämne i svensk debatt eftersom flera centralt placerade sverigedemokrater på olika sätt har hävdat, som Richard Jomshof gjorde i en numera välkänd tweet, att: ”Svenskarna är på väg att bli en minoritet i sitt eget land”. 

Detta påstående skulle i deras tycke vara ett objektivt sätt att beskriva Sveriges demografiska utveckling under de senaste decennierna. Jimmie Åkesson har sammanfattat detta på följande vis: ”Om man tittar på den demografiska utvecklingen i Sverige de senaste tjugo åren så har andelen med utländsk bakgrund nästan fördubblats. Tänker vi tjugo år framåt och den dubblas en gång till, då är vi där. Det är ett matematiskt faktum.”

Det är värt att granskas med noggrannhet, ty det säger en hel del om Sverigedemokraternas tankevärld.

Det handlar om ett påstående som är värt att granskas med en viss noggrannhet, ty det säger en hel del om Sverigedemokraternas tankevärld. Det var just för att stoppa en sådan förmodad utveckling som partiet grundades i slutet av 1980-talet och det har, sedan dess, varit dess egentliga raison d’être. Botemedlet mot detta påstådda folkutbyte som urholkar Sveriges historiska fundament – dess etniska homogenitet – är en kombination av en ytterst restriktiv invandringspolitik, som i princip begränsar invandringen till etniskt närstående folk, med en fullständig assimilation av de invandrare som kan assimileras och återvandring av resten.

Dessutom hävdas att det handlar om en medveten handling av den politiska eliten, dock inte något slags konspiration i det dolda, utan om en offentligt uttalad vilja att genom en omfattande migration skapa ett annorlunda, mångfaldspräglat Sverige. 

Som motiv bakom en sådan vilja har olika bevekelsegrunder angetts. I Sverigedemokraternas första program från 1989 sägs att det, som där kallas ”självmordspolitik”, började med Olof Palme. Det handlade först och främst om en ideologisk impuls, typiskt för 1960-talets vänsterradikalisering, men också om krass politisk vinning: ”snart skulle Socialdemokraterna svika och internationaliseringsprocessen börja (…) Då öppnades våra gränser för allsköns förföljda socialistiska bröder, inklusive både kommunister, anarkister och ligister som åberopade politisk förföljelse. Sedan kunde Socialdemokraterna – liksom kommunisterna – utnyttja dessa ’flyktingar’ som röstunderlag för att stärka sina politiska och ideologiska positioner.”

I senare sammanhang har man lyft fram ”etablissemangets” övertygelse om att ett mångkulturellt Sverige skulle vara att föredra i jämförelse med det gamla, kulturellt homogena landet, som ofta beskrivs i ofördelaktiga eller rent av förlöjligande termer, vilket Mattias Karlsson nyligen påminde oss om i en intervju i partiets mediekanal Riks. Sverige skulle helt enkelt bli rikare, roligare och bättre genom invandringen. 

Kritikerna av folkutbytesteorin har ofta påpekat, med all rätt, dess centrala roll i högerextrema vit makt- eller nynazistiska miljöer, och likaså som motiv bakom uppmärksammade våldsdåd.

Man kan dessutom påpeka att denna teori har en gammal historia och ursprungligen formulerades i renodlade rasistiska termer. 1916 publicerade exempelvis amerikanen Madison Grant The Passing of the Great Race, en mycket inflytelserik bok – Hitler kallade den ”min Bibel” – om hotet mot den ”nordiska rasens” överlevnad. Om invandringen av främmande ”raselement” och ”rasblandningen” fick fortsätta, då skulle ett förödande folkutbyte äga rum och USA:s dittills dominerande nordiska ras, som enligt Grant utgjorde nationens grundbult, skulle gå under på samma sätt ”som atenarna från Perikles tid och vikingarna från Rollos dagar”, som det står att läsa i bokens slutord. 

På den tiden gavs många andra tongivande böcker ut, som utifrån ett uttalat rasperspektiv varnade för ett ”rasutbyte” och likaså om en förödande försvagning av renrasigheten genom blandningen med ”mindrevärda raselement”. Ett annat exempel på detta synsätt, utöver Grants bok, är Lothrop Stoddards The Rising Tide of Color Against White World-Supremacy från 1920.

Sverige var inte alls främmande för denna typ av raspräglade tankegångar. Om det vittnar exempelvis bildandet av Statens institut för rasbiologi 1922, makarna Myrdals ”rashygieniska” och ”profilaktiska” socialpolitiska förslag i Kris i befolkningsfrågan från 1934 och likaledes Bondeförbundets program från 1933, där punkt IV lyder så här: ”Som en nationell uppgift framstår den svenska folkstammens bevarande mot inblandning av mindervärdiga utländska raselement samt motverkande av invandring till Sverige av icke önskvärda främlingar. Folkmaterialets bevarande och stärkande är en livsfråga för vår nationella utveckling.”

Det är inte alls oväsentliga påminnelser, men de säger knappast något om dagens svenska kontext, och det är vad som måste vara avgörande i en seriös diskussion om saken.

***

Här är det två olika påståenden som bör granskas var för sig: För det första att svenskarna håller på att bli en minoritet i sitt eget land på grund av massinvandringen och ett pågående folkutbyte, och för det andra att den politiska eliten eller ”etablissemanget” medvetet har strävat efter en sådan utveckling.

Det första påståendet brukar beläggas, som Jimmie Åkesson gör, med en hänvisning till den officiella statistiken om andelen personer med ”utländsk bakgrund” bosatta i landet. Här finns det två vanliga sätt att räkna. Den som SCB använder refererar till personer som är utlandsfödda eller som är födda i Sverige men har två föräldrar som är utrikesfödda. Det andra sättet räknar också in de inrikesfödda personerna som åtminstone har en utrikesfödd förälder. Man skulle också kunna räkna in invandrarnas barnbarn och så vidare. Oavsett vilket mått man väljer är den demografiska förändringen påfallande stor, och om den extrapoleras några decennier framåt skulle den, beroende givetvis på hur man räknar, ge som resultat att en majoritet av personerna bosatta i Sverige har någon form av utländsk bakgrund. Det är, om man så vill, ”ett matematiskt faktum”.

Etniciteten är inte någon genetisk ärvd egenskap.

Problemet för de som förfäktar folkutbytesteorin är att detta prognostiserade ”faktum” inte säger någonting alls om att ”svenska folket” eller ”svenskarna” skulle bli en minoritet. Detta är helt beroende på hur vi definierar ”det svenska folket” eller ”svenskarna”. Om man använder en definition där föräldrarnas eller till och med förfädernas härstamning är det avgörande, då stämmer det. Problemet är att etniciteten inte är någon genetisk ärvd egenskap. Det finns ingen seriös definition av etniciteten som skulle påstå någon sådan, som egentligen påminner om ett renodlat biologiskt eller, för att säga det rakt av, rasbaserat perspektiv.

Etniciteten är en kulturell företeelse och som sådan borde den kunna anammas oavsett personens härstamning, förfäder och genetiska förutsättningar. Dessutom är etniciteten mångtydig, föränderlig och djupt kontextberoende, som alla andra kulturföreteelser. Det finns ingen evig etnisk essens eller möjlighet att tillägna sig andra tiders etnicitet. Drömmen om att exempelvis återuppliva den svenska etniciteten som rådde under Per Albins tid kan aldrig bli mer än en nostalgisk fantasi. Därmed inte sagt att den drömmen eller fantasin inte skulle kunna ha en starkt mobiliserande appell med allvarliga politiska följder.

Jimmie Åkesson är fullt medveten om ihåligheten i detta påstådda ”matematiska faktum”. Därför, direkt efter de ovan citerade ord påpekade han att “andelen med utländsk bakgrund inte är ett perfekt mått – men det säger något om utvecklingen. Jag känner jättemånga som skulle ingå i den statistiken som jag betraktar som svenskar och som är det.” Och han, till skillnad från många av sina mest framträdande partikamrater, lägger i stället tonvikten på utanförskapets utbredning som det verkligt relevanta problemet.

Med andra ord, talet om att svenskarna är på väg att bli en minoritet i sitt eget land är inget ”matematiskt faktum” och håller knappast rent faktamässigt om man inte utgår från ett slags genetiskt perspektiv, där främlingskapet för evigt ligger i härstamningen eller, som man i andra tider brukade säga, ”i blodet”.

***

Därmed inte sagt att Sverige inte skulle stå inför en mycket betydelsefull historisk förändring. Det har jag påpekat många gånger. På några decennier har Sveriges etniska sammansättning förändrats på ett avgörande sätt. En stor invandring har förpassat landets homogenitet till historien. Ett av Sveriges mest karakteristiska drag som nation hör i dag till det förflutna. Det är en förändring vars långsiktiga betydelse bara kan jämföras med omvälvande transformationer som upplösningen av det gamla bondesamhället och övergången till ett urbaniserat industrisamhälle.

Denna utveckling har i sin tur gjort att den svenska etniciteten har fått en oerhört mångtydig och delvis motsägelsefull karaktär. Och det måste vara vår naturliga utgångspunkt om vi på ett realistiskt sätt vill ta itu med landets stora utmaningar. Här hjälper inte alls en mytologisk och exkluderande ursvensk etnicitet, som bara finns i fablernas och propagandans värld.

***

Det andra centrala påståendet i folkutbytesteorin är att eliten har drivit på denna utveckling i syfte att förändra det gamla etnisk-kulturellt homogena Sverige i riktningen mot det som enligt denna elits mening skulle vara ett bättre land, präglat av stor kulturell och etnisk mångfald. 

Integrationspolitikens historia sedan mitten på 1960-talet är talande i detta avseende.

Formulerat på detta sätt finns det onekligen mycket som talar för att detta faktiskt har ägt rum. Integrationspolitikens historia sedan mitten på 1960-talet är talande i detta avseende. 

Juldagen 1965, i ett berömt radiotal som har fått namnet Vi och utlänningarna och som på många sätt påminner om Fredrik Reinfeldts ”öppna era hjärtan-tal”, utryckte dåvarande kommunikationsminister Olof Palme saken på detta sätt: ”Det är inte bara fråga om att låta invandrarna behålla det som de upplever som värdefullt. De tillför oss värden som kan berika. Ett öppet samhälle har råd att stödja det särpräglade som en frihet för enskilda människor men också som en vital stimulans i en kulturmiljö där mångfald ger styrka.”

Palme syftade givetvis inte på att främja ett ”folkutbyte” i teorins mening, dock var det klart att det, enligt honom, var både nödvändigt och bra att Sverige lämnade bakom sig dess historiska enhetlighet och i det avseendet var invandringen en avgörande tillgång: ”Sverige har sedan länge varit ett mycket enhetligt land (…) Men verkligheten förändras. Vi blir mer och mer beroende av kontakt och impulserna över gränserna (…) Internationalismen få inte endast vara en känsla på distans. Den blir alltmer en del av vår vardag. Invandrarna i Sverige kan på sätt och vis sägas förebåda en ny tid.”

Det var en antydan om det som snart skulle bli Sveriges officiella politik. År 1968 tillsattes den parlamentariska utredningen, Invandrarutredningen, som skulle markera ett definitivt paradigmskifte i den svenska synen på invandrarnas integration. Den integrationspolitiska pendeln slog över från det dittills härskande assimilationsperspektivet till den motsatta ytterligheten, multikulturalismen, det vill säga ett nära nog förbehållslöst bejakande av mångfalden och en blindhet inför behovet av gemenskap och sammanhållande grundvärderingar. 

Utredningens slutbetänkande från 1974, Invandrarna och minoriteterna, är ett tidstypiskt dokument. Tydligt påverkat av den tidens radikalism slog man in på en linje som inte bara tog avstånd från assimileringstanken, utan ledde direkt in på ett gungfly av kulturrelativistisk retorik. Den ”kulturella valfriheten” blev nyckelbegreppet i den nya politiken. I den proposition som en enhällig riksdag antog 1975 kan följande läsas: ”Invandrarna och minoriteterna bör ges möjlighet att välja i vilken mån de vill gå upp i en svensk kulturell identitet eller bibehålla och utveckla den ursprungliga identiteten.”

I en bakåtblickande betraktelse kan man säga att det mest problematiska med utmönstrandet av assimilationsperspektivet var att betydelsen av det svenska, i bred kulturell mening, tonades ner. Incitamenten att lära sig språket och begripa sig på det svenska samhällets historia och värdegrund avsevärt försvagades. 

Det var i stället utanförskapets dystopiska mångfald som växte fram och gjorde narr av mångfaldsmystiken.

Samtidigt kan det konstateras att det faktiskt blev en mångfald, men inte av den idylliska sorten som man hade föreställt sig. Det var i stället utanförskapets dystopiska mångfald som växte fram och gjorde narr av mångfaldsmystiken. Följden skulle så småningom bli en stark renässans för ett perspektiv där det gemensamma, det som enar, det som åter kan göra Sverige till en nation som hänger ihop, står i förgrunden. 

En stor del av Sverigedemokraternas framgångar har med detta att göra. Deras klagan på att de som styrde landet drev en destruktiv integrationspolitik och lät utanförskapet växa under trycket av en mycket stor invandring har varit befogad. Därmed inte sagt att lösningen skulle ligga i att anamma partiets etnonationalistiska assimilationsansats och repatrieringsiver. Än mindre i att omfamna en bedräglig pseudoteori, som blåser upp rädslan och skapar missämja mellan människorna.

Vägen framåt är i stället ett liberalt alternativ som bejakar både nationen och den etnisk-kulturella mångfalden som inte hotar dess sammanhållning: Ett civiliserat och tolerant sätt att vara stolta över den nationella gemenskapen som vi alla hör till, en liberal vision om en inkluderande, öppen och solidarisk nation som med kraft bejakar sin historia men än mer sin framtid.