Efter Sovjetunionens invasion i Tjeckoslovakien 1968 vände sig stora delar av den utomparlamentariska vänstern bort från Sovjetunionen. Dessa grupper till vänster om VPK började positionera sig inbördes genom att hitta en speciell tid i Sovjetunionens historia eller ett speciellt land som man kunde peka på och säga: där fanns/finns den äkta socialismen. Länderna som beundrades var bland annat Kina, Nordkorea, Vietnam, Albanien och Kuba. Det fanns en vänskapsförening för nästan alla socialistiska länder.

Jag var själv under några år i början av 1980-talet med i Svensk-albanska föreningen. Föreningen för den albanska diktaturen var fjärrstyrd från Tirana och när det albanska kommunistpartiet ville att något skulle ändras i Svensk-albanska föreningens propaganda, gjordes detta utan några protester från de svenska kamraternas sida.

Idag samlas delar av den breda vänstern bakom försvaret av Kuba trots ett omfattande förtryck av oliktänkande.

Idag samlas delar av den breda vänstern bakom försvaret av Kuba trots ett omfattande förtryck av oliktänkande. Sommaren 2021 rasade de största demonstrationerna i Kuba på flera decennier. Tusentals människor över hela landet protesterade mot bristen på frihet och de ekonomiska svårigheter som kommit till följd av Covid-19 pandemin. Myndigheterna svarade med tårgas, övervåld från säkerhetsstyrkor och frihetsberövanden. De folkliga protesterna påverkade inte solidariteten med den kubanska regimen från världens socialister och progressiva rörelser. Den 14 juli 2021, fyra dagar in på demonstrationsvågen, deklarerade ledningen för Black Lives Matter, BLM, att organisationen stod bakom den kubanska regimen. BLM anklagade USA för att underminera kubanernas rätt att välja sin egen regering, det vill säga kubanerna rätt att välja representanter som är godkända av kommunistpartiet. BLM krävde ett slut på USA:s handelsembargo och hyllade Kubas stöd för förtryckta människor i Afrika på 1970-talet. Men BLM var inte ensamt om sitt stöd till den kommunistiska regimen. Organisationen Demokratiska socialister i Amerika, vars medlemmar omfattar fyra inflytelserika demokrater: Alexandria Ocasio-Cortez och Jamaal Bowman från New York, Rashida Tlaib från Michigan och Cori Bush från Missouri, förklarade också sin solidaritet med ”det kubanska folket och deras revolution i detta ögonblick av oroligheter.”

Den revolutionära socialistiska ön mitt i Karibien är för många vänstermänniskor runt om i världen det enda exemplet på en äkta socialism under 2020-talet. Stolt vajar röda fanor med Che Guevaras ansikte under Vänsterpartiets första maj-demonstrationer. Kuba anses inte bara vara ett äkta socialistiskt samhälle utan också ett föredöme och inspirationskälla i kampen för ett socialistiskt Sverige.

***

Två av de europeiska revolutionära ungdomarnas hjältar 1968 var argentinaren Ernesto ”Che” Guevara och Fidel Castro, ledarna för revolutionen på Kuba, som 1959 störtade Batistas diktatur. Också svenska intellektuella fascinerades av det socialistiska Kuba och den till synes äkta revolutionära entusiasm som folket visade upp under Fidel Castros flera timmar långa tal på Plaza de la Revolución i Havanna. 

I författaren Artur Lundkvists bok Så lever Kuba från 1965, beskrivs Fidel Castro som den omutliga och skäggiga rebellen, mytiskt oövervinnerlig. Den socialistiska utopins fadersfigur, stolt över att ha slagit tillbaka invasionen i Grisbukten 1961, utrotat prostitutionen och ”omskolat” de prostituerade. Och på ett sätt som har varit och fortfarande är så typiskt för vänsterintellektuella, slår Lundkvist fast att Castro naturligtvis är en envåldshärskare, en diktator, men att han har hela folkets stöd och därmed är en mer legitim ledare än en formellt vald president i något kapitalistiskt land. Artur Lundkvists positiva inställning till Castro och hans socialism, hindrade honom dock inte från att se oroande tecken på likriktning i det politiska livet. Havannas tre tidningar har i stort sett samma innehåll. Pompösa hyllningar till fallna revolutionärer, rapporter om sensationella segrar i gerillakrigföringen från olika delar av världen och ständiga angrepp på USA. ”Man vet vad man har dem”, konstaterade Lundkvist om de regimtrogna tidningarna. ”De tjänar revolutionen, de för regimens talan och de arbetar medvetet med att bygga upp en verklighet som egentligen inte finns vilket omöjliggör en kommunikation på realistisk grund mellan de politiska ledarna och folket.”  

Idag kan man konstatera att den kritik som 1958 års mottagare av Lenins fredspris, Artur Lundkvist, framförde mot den kubanska socialismen, var sällsynt bland vänsterintellektuella. År 1972 bildades rörelsen ”Kristna för socialism” i Chile av fyra hundra delegater främst från Latinamerika. De kristnas uppgift sades vara att tillsammans med andra människor underlätta övergången till socialism. Rörelsen spred sig till Italien, Spanien och Frankrike. Också i Sverige bildades en avdelning av ”Kristna för socialism”. Några av punkterna i rörelsens handlingsprogram var upphävandet av de kristnas blockering inför socialismen, att tjäna som förbindelselänk mellan de kristna massorna och vänsterpartierna och att ”förverkliga Che Guevaras och Fidel Castros uppmaningar till de kristna att delta i byggande av socialismen i Latinamerika”. 

Att Sverige såg positivt på den kubanska samhällsutvecklingen visade den socialdemokratiska regeringen genom att 1969 inleda svenskt bistånd till Kuba. 

Tre år efter grundandet av ”Kristna för socialism” besökte Olof Palme Kuba. Palmes besök sommaren 1975 var det första officiella besöket i Latinamerika av en svensk statsminister. Vid ett massmöte i Santiago de Cuba, flankerades den svenska statsministern av Fidel Castro. På spanska hälsade Palme publiken med att försäkra att en växande svensk opinion med intresse och sympati följde Kubas strävan efter interamerikansk solidaritet och oberoende. Det var en utveckling som borde välkomnas i alla länder, menade Palme, inte motarbetas. Trots att Kuba var en socialistisk enpartistat med förföljelse av oliktänkande, lyfte ändå Palme fram Kuba som en förebild för andra stater och sa att varken terror, tortyr eller det oupphörliga förtrycket kan slå ned krav på frihet, social rättvisa och nationellt oberoende: ”Så var det på Kuba igår. Så är det i Vietnam och Portugal idag. Så blir det i Chile imorgon! Ty förtryckarna bär inom sig fröet till sin egen förstörelse”, sa Olof Palme.

Att Sverige såg positivt på den kubanska samhällsutvecklingen visade den socialdemokratiska regeringen genom att 1969 inleda svenskt bistånd till Kuba. Biståndet skulle främst användas inom undervisning och hälsovård. Biståndet ökade successivt och för budgetåret 1974/1975 uppgick det till 70,2 miljoner kronor. Huvudsyftet med biståndet var att markera Sveriges och socialdemokratins solidaritet med Kuba i det man uppfattade som ett politiskt och ekonomiskt utsatt läge för den unga kommuniststaten. Ett amerikanskt handelsembargo hade trätt i kraft den 7 februari 1962 som en reaktion på den kubanska statens övertagande av amerikanska företags och medborgares tillgångar i Kuba. Det svenska biståndet till Kuba fortsatte även efter den borgerliga valsegern 1976.   

Trots att Palme var en uttalad antikommunist ledde hans resa och tal på Kuba till en legitimering av den marxist-leninistiska regimen både i Sverige och utomlands.  Kubas socialism uppfattades som något väsensskilt från den grå stalinismen inom östblocket. Kuba utmanade USA-imperialismen på samma sätt som FNL:s kamp utmanade USA i Vietnam och ANC:s kamp utmanade apartheid i Sydafrika. Dessutom gick ett moraliskt engagemang mot utsugningen av u-länderna över i ett politiskt ställningstagande mot USA-imperialismen. I detta politiska klimat växte Svensk–kubanska föreningen fram som den ledande vänskapsföreningen för ett socialistiskt land bredvid Vänskapsföreningen Sverige-Sovjetunionen. 1970 började Svensk-kubanska föreningen arrangera den Nordiska brigaden, där sympatisörer till Kuba kunde åka till landet för att arbeta för revolutionen under några veckors tid. Ännu idag arrangeras brigadresor till Kuba. 

Svensk-kubanska föreningen kännetecknas av närmast religiös hänförelse inför Kuba och den kubanska revolutionen. Trots att kommunistpartiet är det enda tillåtna partiet, har det enligt Svensk–kubanska föreningen stöd av hela det kubanska folket förutom några av USA betalda kontrarevolutionärer. På Facebook den 29 april 2020, skriver Svensk-kubanska föreningen i Karlstad: 

Demokrati är folkmakt. Är det någonstans folk har det, så är det i Kuba. Så sent som 2019 antog befolkningen en ny grundlag. Det gjordes i en folkomröstning efter omfattande diskussioner bland kubanerna. Det är exempel på folkmakt. Att man inte släpper fram partier organiserade av USA är ett överlevnadskrav.

För Svensk-kubanska föreningen är den övriga världens uppfattning om demokrati ett enda stort bedrägeri. Precis samma uppfattning som Fidel Castro framförde på det kubanska kommunistpartiets fjärde kongress i oktober 1991, vilket citeras i boken Fidel Castro – en biografi av den danska journalisten Anne M. Sørensen: ”Kuba är det mest demokratiska landet i hela världen”. Castro deklarerade att den västerländska demokratin bygger på att fragmentisera samhället i tusen bitar. Men det kubanska kommunistpartiet vill inte fragmentisera samhället. ”Vi varken kan, ska eller har rätt att göra det, för det vore självmord”, sa Castro.  

Trots Vänsterpartiets avståndstagande från den kubanska regimen spelar den kubanska diktaturens anhängare en viktig roll inom såväl partiet som i Ung Vänster. 

För Artur Lundkvist i boken Så lever Kuba är frågan om realism eller illusion ett problem som varje revolution tycks föra med sig. För den svenska vänstern idag aktualiseras frågan varje gång det socialistiska Kuba mäts mot kapitalistiska demokratier. Till synes finns det två läger. På ena sidan Vänsterpartiet som efter fyrtio års stöd till den kubanska socialismen nu officiellt tar avstånd från diktaturen. På den andra sidan står Svensk-kubanska föreningen. Men verkligheten är betydligt mer komplicerad än så. Trots Vänsterpartiets avståndstagande från den kubanska regimen spelar den kubanska diktaturens anhängare en viktig roll inom såväl partiet som i Ung Vänster. 

I januari 2018 hölls ett solidaritetsmöte i Stockholm för den kubanska diktaturen. I salen hängde en stor banderoll med Vänsterpartiets partisymbol bredvid symbolen för Svensk-kubanska föreningen.  Bland Svensk-kubanska föreningens kontaktpersoner fanns också en rad aktiva vänsterpartister, även personer som kandiderade för partiet i 2018 års val. I februari 2018 talade Svensk-kubanska föreningens ordförande, Zoltan Tiroler, till deltagarna på Ung Vänster Skånes Distriktskonferens. Han sa:

Är man vänster så stöder man Kuba. Kallar man sig socialist är det en plikt och självklarhet att försvara det socialistiska bygget. Stöder man inte Kuba så är man inte vänster. Så enkelt är det.

På Svensk–kubanska föreningens hemsida den 5 februari 2018 kommenteras mötet. Zoltan Tirolers tal drog ner ”rungande applåder och stående ovationer”. Artikelförfattaren ser en möjlighet också för Sverige: ”Med sådan ungdom finns det hopp för framtiden”. Den 4 april 2019 anordnade Vänsterpartiet i Ulricehamn ett offentligt möte om Kuba och Venezuela. Talare var Zoltan Tiroler. I artikeln Vart går Kuba från 2019 hävdar Zoltan Tiroler att Kuba är ett föregångsland som agerar solidariskt med världens förtryckta folk. Det Zoltan Tiroler inte nämner är att Kuba inte bara stödde Sovjetunionens invasion av Tjeckoslovakien 1968 utan också Sovjetunionens invasion av Afghanistan juldagen 1979. Vid Sovjetunionens kommunistiska partis 26:e kongress i februari 1981, angrep Castro det som han uppfattade som imperialismens försök att slita loss ett broderland, Polen, från den socialistiska gemenskapen. Den stormakt som lagt sig i utvecklingen i Polen efter Solidaritets bildande 1980, var enligt Castro inte Sovjetunionen, utan USA. Två år efter att general Jaruzelski hade proklamerat militärt undantagstillstånd i Polen den 13 december 1981, tilldelades general Jaruzelski José Marti-orden av den kubanska regeringen. Jaruzelski fick orden för sina meriter när det gäller socialismens uppbyggnad och försvar.  

Zoltan Tirolers syn på Kuba delas av Anna Herdy, tidigare chefredaktör för den till Vänsterpartiet närstående tidningen, Flamman, idag politisk sekreterare i Vänsterpartiet. I en ledarartikel i Flamman efter Fidel Castros död den 25 november 2016, skriver Anna Herdy att högern attackerar Kuba för att komma åt vänstern i Sverige och för att motarbeta alla som vill ha ett annat ekonomiskt och politiskt system än kapitalismen. Det är kapitalismen, inte Fidel Castro, som skördar mänskliga offer.

***

En svensk som har studerat Kuba och varit på ön under flera perioder är sociologen Erik Jennische som sedan mars 2014 är chef för människorättsorganisationen Civil Rights Defenders Latinamerikaprogram.  Erik Jennische har följt den kubanska demokratirörelsen sedan 1990-talet och är personligt bekant med flera av dess ledande företrädare. Vilken är hans bild av den svenska vänsterns förhållande till Kuba? 

– Vänstern i Europa och Sverige har historiskt sett allierat sig med alla ledare i Latinamerika som är för socialism istället för att värdera dem efter om de är demokrater eller inte. På samma sätt gör den latinamerikanska högern som allierar sig med alla som är mot kommunismen och värderar inte heller om dessa krafter är demokrater eller inte. Att regeringarna i Kuba, Venezuela och Nicaragua har lyckats skaffa sig ett stort stöd från demokratiska vänsterpartier i Latinamerika, ser jag som ett stort problem. När det gäller Vänsterpartiet så stödjer partiet först varje ny vänsterledare i Latinamerika och sen när denna ledare tar till odemokratiska metoder, då svänger partiet, så är det varje gång. Vänsterpartiet när hela tiden ett hopp om ett socialistiskt alternativ till den representativa demokratin. 

Trots Vänsterpartiets vacklande hållning anser Erik Jennische att Vänsterpartiet är tydligt i sin kritik av brott mot de mänskliga rättigheterna under socialistiska presidenter. 

– Vänsterpartiet är faktiskt det enda riksdagspartiet som har en Latinamerika-politik. I partiets Latinamerika-motion från 2018 är partiet glasklart när det gäller avsaknaden av demokrati på Kuba och i Nicaragua. 

Erik Jennische menar att det typiska för latinamerikanska vänsterledare som kommit till makten med demokratiska medel, som Daniel Ortega i Nicaragua och Nicolás Maduro i Venezuela, är att de när makten är säkrad, vägrar att lämna den ifrån sig. 

– Detta visar att de egentligen inte är demokrater. På djupet tycker de inte att det är folket som ska styra. Det är deras rörelse som ska styra.  

Vi pratar om det kommunistiska tänkandet. Om man ser sin vänsterrörelse som folkets förtrupp anses allt motstånd mot denna rörelse som en kamp mot folkets innersta vilja. Då är det rätt att möta all opposition med odemokratiska medel eftersom det man själv representerar är den högsta och sannaste formen av demokrati. För Erik Jennische är grunden för en demokrati att olika rörelser vinner och förlorar, inte bara vinner och sen behåller makten till varje pris som är det system som de svenska Castro- och Chavez-vännerna förordar. 

– Man ska inte tro att de svenska Castro-vännerna eller den kubanska regeringen skäms över det kubanska systemet. De älskar det, det är deras ideal. Och då är de inte, som jag ser det, heller demokrater.   

På Kuba talas hela tiden om att försvara revolutionen. Revolutionen är ett heligt ord. Med revolutionen 1959 började den nya tiden. 

– Jag har aldrig träffat en kuban som inte säger att revolutionen hade ett stort folkligt stöd. Folket ville att Batista skulle falla och hade en dröm om en demokratisering av samhället. Batista var djupt avskydd. Det som skiljer Kuba från de socialistiska centraleuropeiska staterna är att den kubanska revolutionen är kubansk. Den kom inifrån, den är deras egen. Det var inte en kommunistisk revolution utan kom från en idé om frihet från korruption och från det politiska förtrycket, mot imperialism och för nationell frigörelse som är en del av den latinamerikanska politiska historien. Och detta har inget med sovjetkommunismen att göra. Den kubanska revolutionen omvandlades sedan under 1960-talet till en marxist-leninistisk socialistiskt enpartisystem och detta skrevs in i konstitutionen 1976. 

Grunden för den breda svenska vänsterns försvar av Kuba ligger inte så mycket i ett stöd till enpartisystemet som den ultimata formen av demokrati, utan i övertygelsen om att kommunisterna omdanade Kuba från ett fattigt land med hög barnadödlighet och analfabetism till ett land som är i topp i världen vad gäller hälsa och sjukvård. 

Denna övertygelse delas av den svenska journalisten Björn Kumm i boken Fidel Castro, från 2011. Likaså skriver den danska journalisten, Anne M. Sørensen, i boken Fidel Castro – en biografi från 2007, att barnadödligheten på Kuba i mitten av 1980-talet var den lägsta i Latinamerika och till och med var lägre än USA:s. Efter Fidel Castros död 2016, skrev den mexikanska journalisten och författaren till boken Dancing with Cuba – a Memoir of the revolution, Alma Guillermoprieto, en krönika i New York Rewiev of Books. Alma Guillermoprieto som under ett halvår arbetat på Kuba, kritiserar regimens försök att kontrollera vad folk säger och tycker, den nedgångna ekonomin som lett till brist på mat och det sorgliga faktum att barn förlorat sina mammor och mammor förlorat sina barn på havet i försöken att fly ett ”förkvävande hemland och årtionden av tristess”. Men Alma Guillermoprieto hävdar också att reella ”landvinningar” gjorts på Kuba sedan revolutionen: 

…satsningarna på spädbarn och barn över huvud taget, som fick växa upp lika friska som barn i de rikaste nationerna; ett tidigt intresse för miljömedveten urbanisering, och djärv forskning på det medicinska området. Vad han (Fidel Castro, min anm.) uppnådde utgjorde en utmaning mot de primitiva och rovgiriga härskande klasserna på södra halvklotet och visade de fattiga vad det var möjligt att sträva efter.

Erik Jennische avvisar bilden av Kuba som ett socialt föregångsland.  

– Om man jämför Kuba 1953 när Batista tog makten med andra länder då, hade Kuba en av Latinamerikas högsta levnadsnivåer. Kuba hade lägst barnadödlighet i Latinamerika och en av de högsta i läskunnighet. Lika hög som i Spanien och Italien. Och betydligt högre än i Portugal. Om man på 50-talet skulle jämför Kuba med andra länder i Latinamerika så måste man jämföra med de absolut rikaste som Argentina och Uruguay. Sextio år efter revolutionen jämför man Kuba med de fattigaste länderna i Latinamerika som El Salvador.  

Det är en seglivad myt att den kubanska socialismen har lyft landet ur fattigdom.

Kuba har enligt Erik Jennische bytt kategori av länder som man kan jämföra landet med – från världens rikaste länder till världens fattigaste. 

– Den jämförelsen kan aldrig komma ut till den kubanska revolutionens fördel. 

Enligt Erik Jennische är det en seglivad myt att den kubanska socialismen har lyft landet ur fattigdom och att den låga barnadödligheten är socialismens förtjänst.

– När Svensk-kubanska föreningen pratar om de sociala indikatorerna som spädbarnsdödlighet och läskunnighet som ett bevis på det storartade i den kubanska socialismen, så är det klart att spädbarnsdödligheten har minskat på Kuba men den har minska ännu mer i Guatemala trots att landet haft inbördeskrig, diktatur och folkmord. Förbättringarna på Kuba är inte alls radikalare än någon annanstans. Den ekonomiska utvecklingen på Kuba har snarare varit bland den sämsta i hela världen under dessa 60 år.  

– Den 31 mars 1968 stängde Castro de resterande 58 000 privata företagen på Kuba. Efter det fanns det inga privata företag kvar. Så under tio år hade man först nationaliserat alla stora utländska företag, sedan alla stora kubanska företag och sen alla medelstora kubanska företag och då 1968 resten av de privata företagen. Antingen tror man att det påverkar ekonomin negativt eller inte. Men att efter detta komma och säga att det är det amerikanska handelsembargot som har förstört den kubanska ekonomin, är orimligt. Det man gjorde i Vietnam och i Kina på 1980-talet var att man släppte loss marknadsekonomin utan att demokratisera länderna. I båda länderna gick tillväxten upp väldigt mycket och folk fick mat för dagen. Fattigdomen på Kuba beror på den kubanska regeringens politik. Men det är inte bara en ekonomisk fråga när den kubanska regimen stänger ner alla privata företag, det innebär våldsamt stora inskränkningar i de mänskliga rättigheterna. Utan att ge ersättning, exproprierade staten folks egendom. Det är högst osannolikt att personerna bakom de 58 000 företag som stängdes ner 1968, skulle ha gått med på det frivilligt. De möttes av en totalitär regering som inte gav dem några möjligheter att agera och försvara sina rättigheter.

Kuba måste ses som en totalitär stat som de realsocialistiska staterna i östra Europa under det kalla kriget. 

För Erik Jennische är det lika självklart att Kuba måste ses som en totalitär stat som de realsocialistiska staterna i östra Europa under det kalla kriget. 

– När man pratar om en totalitär stat så menar man att staten har makten över alla delar av samhället. Ekonomin, civilsamhället, kulturen, politiken – allt. Och så är det på Kuba. Det finns ingen del av systemet där det finns en frihet att gå emot kommunistpartiet och kräva demokrati. 

På Svensk–kubanska föreningens hemsida finns en artikel om valdeltagandet i valet till Nationalförsamlingen 11 mars 2018. Valdeltagandet sägs ha varit 82,9 procent. Jag frågar Erik Jennische hur valdeltagandet i en totalitär stat som han menar att Kuba är, kan ”tillåtas” vara så lågt? Siffran är lägre än valdeltagandet i Sverige. I riksdagsvalet 2018 var det 87,2 procent som röstade. Och i de gamla stalinistiska diktaturerna under det kalla kriget låg valdeltagandet enligt officiella siffror på nästan 100 procent.  Erik Jennische tror att också siffran på 82,9 procent valdeltagande i det kubanska valet är friserad. 

– Den kubanska regeringen släpper inte gärna ifrån sig statistik som inte gynnar den, men å andra sidan måste den försöka göra sig trovärdiga inför folket. Om den kubanska regimen hävdade att 99,9 procent röstade så skulle ingen tro dem. Folk skulle skratta och utskrattat vill det kubanska kommunistpartiet inte bli.  Men om regeringen säger att 82,9 procent röstade och alla för systemet så framstår det som ganska trovärdigt och gynnsamt för regeringen. Men det viktiga är att det inte är något val, folket väljer inte fritt. Det kubanska valsystemet är uppdelat på tre val, till kommuner, till provinser och till nationalförsamlingen. I kommunerna finns det många kandidater till varje mandat, upp till åtta stycken, och dessa får folket välja fritt emellan. Men alla kandidater är kollade av de officiella massorganisationerna, som fackföreningen, studentkåren, kvinnofederationen med flera. Kandidaterna är alla godkända och har ”rätt” åsikter. I valet till nationalförsamlingen finns det bara en kandidat till varje mandat. Kubanerna kan alltså rösta men inte välja. Hittills i den kubanska socialismens historia har ingen, jag säger ingen, kandidat som sagt sig företräda flerpartidemokrati blivit vald. Det är aldrig ett val mellan olika politiska ideologier eller ens olika politiska förslag. 

Revolutionen på Kuba vilar på tre grundpelare: Kommunistpartiet, militären och ”Kommittéerna till revolutionens försvar”, CDR. Alla tre är lojala med det socialistiska systemet. Jag var på Kuba 2002 och på många husväggar och murar fanns bokstäverna ”CDR” målade med vit färg. Vilken roll har dessa kommittéer?

– CDR är en kvartersorganisation. De skapades i början av 1960-talet för att försvara revolutionen mot interna fiender. Det är en organisation som gör folket delaktiga i övervakningssystemet. CDR gör alla människor till medlöpare. Målet är att alla kubaner ska delta i försvaret av revolutionen, med andra ord: alla ska delta i övervakningen av sina grannar, och därmed känna skam. Människor som skäms står inte upp för sina principer. I den kubanska totalitarismen är det viktigare att människor deltar i förtrycket av sina grannar, än den information de lyckas sprida vidare till säkerhetspolisen. Men CDR organiserar också allt från vaccinationskampanjer till skydd mot en orkan.

Demokratirörelserna i östra Europa under det kalla kriget fick litet eller inget stöd från den svenska Moskvatrogna vänstern trots att man sade sig värna om alla förtryckta folk. Kubas demokratiaktivister har aldrig fått något som helst stöd från det svenska Vänsterpartiet. De har nästan uteslutande setts som kontrarevolutionärer lejda och betalda av USA. Har VPK/Vänsterpartiet haft rätt om den kubanska oppositionen? Enligt Erik Jennische är det långt ifrån så enkelt: 

– De första människorättsgrupperna dök upp på 1980-talet, många av medlemmarna fängslades. De försökte kartlägga politiska fångar och var fredliga i sina metoder. De hade inga ambitioner att ta makten, bara att dokumentera kränkningar mot de mänskliga rättigheterna. I mitten av 1980-talet var FN:s kommitté för mänskliga rättigheter på Kuba och bjöd in människor att komma till ett hotell i Havanna för att vittna om kränkningar de upplevt. Det kom tusentals människor som ville vittna. Dessa vittnesmål ledde till en kritisk rapport om mänskliga rättigheter på Kuba. När Sovjetunionen upplöstes och den ekonomiska krisen på Kuba djupnade förlorade staten sin kapacitet att kontrollera folket. Politiska grupper och nya människorättsgrupper växte fram. Denna opposition blev stark i början av 2000-talet. Det märkte naturligtvis regeringen och 2003 grep polisen sjuttiofem av de mest framstående aktivisterna och dömde dem till väldigt långa fängelsestraff. 

Erik Jennische berättar att det tog flera år efter arresteringarna 2003 innan oppositionen organiserade sig igen. Men sedan slutet av 00-talet talet har något hänt: 

– När jag senast var på Kuba (2018, min anm.), var det inte svårt att hitta folk som vågade gå ganska långt i sin kritik av systemet. Men få vågar organisera sig för förändring, och folk kan inte prata på sina arbeten och kritisera partiorganisationen. 

Att människor känner rädsla för myndigheterna, visar rapporten Your mind is your prison från Amnesty International 2017. Rapporten bygger på intervjuer med sextio migranter som lämnat Kuba och visar att den kubanska regimen trakasserar regimkritiker och tvingar in dem i arbetslöshet. Den 16:e november 2017, skriver Amnesty International på sin svenska hemsida om rapporten: 

Decennier av godtyckligt användande av brottlagstiftningen och sådant som felaktiga och diskriminerande avskedanden från statliga jobb har omvandlats till ett system där även kubaner som inte är politiskt aktiva måste undvika att kritisera regeringen om de vill behålla sina jobb. De flesta av dem som intervjuats hade aldrig varit öppet kritiska mot Kubas politiska eller ekonomiska system, och var heller inte inblandade i någon form av aktivism eller politisk opposition. Den som bara på ytterst försiktigt vis inte håller med om den kubanska regeringens politik får antingen godtyckligt sparken eller utsätts för så grova trakasserier att hen tvingas lämna sitt jobb och i värsta fall landet. För en person som blivit avskedad från ett statligt jobb på grund av att ha uttryckt en kritisk åsikt är det nästan omöjligt att få ett annat statligt jobb. Det är också straffbart att ha relationer med personer som myndigheterna anser som ”potentiellt farliga för samhället” eller de som ”utgör ett hot mot den sociala, ekonomiska eller politiska ordningen i den socialistiska staten”.

På Amnesty Internationals hemsida den 16 november 2017, citeras Erika Guevara-Rosas, chef för Amnesty Internationals Amerikaavdelning: ”Många kubaner känner sig kvävda av det nät av statlig kontroll som spinner över deras dagliga liv”. Kuba är det enda land i Amerika-regionen som Amnesty International inte tillåts besöka officiellt. 

Erik Jennische berättar om sina många möten med den kubanska säkerhetspolisen. Säkerhetspolisens agenter kontaktade Erik Jennische på någon offentlig plats och tog honom till ett förhörsrum. Agenterna började att pumpa honom på uppgifter om oppositionen. Men poängen var inte att de ville ha information utan de ville kränka Erik Jennische så att han skulle ge upp sina kontakter och åka hem. 

– Det är förnedringen som är målet, inte informationen, den har de redan genom spioner och angivare inom oppositionen. En gång var det sex agenter i förhörsrummet. Jag hälsade på alla med att ta i hand, jag var väl påläst och pratade bra spanska. Jag gjorde allt för att samtalet skulle handla om politik. Agenterna, som aldrig varit utomlands, aldrig fått chansen att lära sig något om demokrati eller mänskliga rättigheter hade inga bra argument när de kom till den kubanska verkligheten och resten av världen. Jag kände att jag vunnit när de släppte mig ett dygn senare. Vid det första förhöret med säkerhetstjänsten några år tidigare var jag däremot livrädd. Men inte för något konkret som att bli misshandlad. Totalitarismen fungerar inte så. Man ska istället vara rädd i själen för något som man inte vet var det är. Rädslan är alltid abstrakt.

Den kubanska regimen har haft stora fördelar av att landet är en ö. 

Berlinmurens fall och Sovjetunionen upplösning var en svår tid för den kubanska regimen. De flesta handelsavtal mellan Kuba och kommunistblocket upplöstes. Gödsel, reservdelar och livsmedel blev bristvaror. Folk fick stå i timmar för att köpa varor på ransoneringskuponger. Elektriciteten försvann under långa stunder varje dag. Prostitutionen ökade liksom brottsligheten. Fidel Castro förklarade att landet nu gick in i en ”specialperiod”.  De många hundratusen exilkubanerna i Miami vädrade morgonluft. Snart skulle regimen falla. Men den kubanska regimen sitter kvar än i dag.  

Erik Jennische tror att den kubanska regimen har haft stora fördelar av att landet är en ö. Oppositionella har inte på ett enkelt sätt kunnat resa från Kuba för att knyta kontakter med demokratirörelser i andra länder som när band knöts mellan Charta 77 i Tjeckoslovakien och Solidaritet i Polen vilket i sin tur inspirerade demokratirörelsen i Östtyskland. Och att Kuba är en ö har gjort att få influenser utifrån har kommit in. Fram till 1990-talet fanns det ingen turistindustri på Kuba. 

– Man får inte heller glömma att Castro dränerade den politiska oppositionen genom att göra allt för att de skulle lämna landet, många tvingades i exil. 1980 lämnade 125 000 kubaner landet inom ett par veckor. Castro passade på att tömma ett par fängelser också, så även kriminella och psykiskt sjuka fick resa till USA. Sommaren 1994 kom nästa våg då många kubaner lämnade Kuba på flottar.  

En annan faktor som bidragit till socialismens relativa stabilitet på Kuba, menar Erik Jennische är den latinamerikanska kulturen. Under 1960-, 1970- och 1980-talen, präglades Latinamerika av den ena militärkuppen efter den andra.  Fritänkare, journalister, vänstersympatisörer, fackföreningsledare fängslades, torterades och avrättades. Då stöttes dessa regimkritiker längre ut till vänster och där fanns Kuba och tog hand om dem. 

– På 1960- och 1970-talet var det många intellektuella som fick politisk och militär träning på Kuba. Man kan säga att de blev räddade av Kuba från förtrycket i sina hemländer. För dem blev det naturligtvis svårt att argumentera för förändringar på av det politiska systemet på Kuba när det var just det systemet som räddat livet på dem. 

Vi återkommer till det amerikanska handelsembargot. 2016 välkomnades USA:s president Barack Obama till Kuba. Obama hade ett budskap till den kubanska regimen: USA skulle göra sitt för att konflikten mellan USA och Kuba skulle upphöra. Erik Jennische har sin analys av mötet klar: 

– Både Kuba och USA behandlade mötet som om det vore en konflikt mellan Kuba och USA. Men i grunden ligger konflikten mellan medborgarna på Kuba och den kommunistiska regeringen. Denna konflikt kan bara lösas i ett demokratiskt parlamentariskt system där alla får rösta fritt. Om den kubanska regeringen tillät människor att organisera sig och utse sina företrädare i demokratiska val, så skulle embargot vara borta.

Jag och Erik Jennische avslutar vårt samtal med att prata om den kubanska revolutionens mål att skapa en ny människa. I Che Guevaras text Socialismen och människan på Kuba från 1965, beskriver han vad folket har att vänta sig om det troget följer sin förtrupp, det kommunistiska partiet: 

Belöningen är det nya samhälle där människorna kommer att ha annorlunda egenskaper: den kommunistiska människans samhälle.

Vad blev det av Che Guevaras vision? 

– Det kubanska systemet representerar det sämsta hos mänskligheten i betydelsen att systemet är inkompetent, självförhärligande, förtryckande och lögnaktigt. Samtidigt tar systemet ibland också fram det bästa ur människor. Att engagera sig för andras mänskliga rättigheter och möjlighet att leva i en demokrati, samtidigt som det innebär stora personliga offer är nobelt, och beundransvärt. 

Che Guevara blev ihjälskjuten i Bolivia 1967 efter att ha lett en liten gerillagrupp med syfte att störta den Bolivianska regeringen. Äventyret i Bolivia var en del i Che Guevaras strategi att sprida den kubanska revolutionen till andra länder. Målet var att skapa: ”Ett, två, tre…flera Vietnam”, som han uttryckte det under Tricontinental-konferensen på Kuba i april 1967.

***

Samma år som Che Guevara sköts ihjäl, föddes Alexis Gainza Solenzal på Kuba. Som pojke gick Alexis Gainza Solenzal i internatskola och lärde sig revolutionära slagord och att svära trohet till det kommunistiska systemet. Som ung tonåring gick han med i det kommunistiska ungdomsförbundet och när han var nitton år, 1986, skickades han som en studiebegåvad och politiskt pålitlig ung man, till Sovjetunionen för att studera. Alexis Gainza Solenzal tog examen vid etnografiska institutionen i Leningrad där han träffade sin blivande fru. Det var meningen att Alexis Gainza Solenzal skulle återvänta hem till Kuba men omvälvningarna i Sovjetunionen under Michael Gorbatjov, fick Alexis Gainza Solenzal att ändra sina planer. Sedan 1991 lever Alexis Gainza Solenzal och hans fru i Sverige. 

Jag träffar jag Alexis Gainza Solenzal på ett fik vid Globen i Stockholm. På bordet framför oss ligger hans bok Kuba sett ur exilen som kom ut 2006. Jag frågar Alexis Gainza Solenzal hur det kom sig att han hamnade i Sovjetunionen?

– Som medlem i det kommunistiska ungdomsförbundet skolades jag ideologiskt. Jag och mina kamrater var förtruppen. Vi skulle fortsätta att utbildas i Sovjetunionen för att en dag ta över ledningen av Kuba. 

Den kubanska regeringen kunde inte förutse att deras unga kommunister skulle hamna mitt i den tid av förändringar som initierats av Michail Gorbatjov. 

– Vi ungkommunister kom till Sovjetunionen i en tid av perestrojka och glasnost och det påverkades oss på djupet.  Det fanns en frihet i samhället som inte fanns på Kuba. Vi träffade ungdomar, också kommunister, som vill leva i ett friare samhälle. 

Jag frågar Alexis Gainza Solenzal om han såg sig själv som en troende kommunist under studietiden i Sovjetunionen? 

– Jag var inte en troende ungkommunist i egentlig mening. Det var mer en fernissa av kommunism och den lossnade ganska lätt när jag upptäckte att det fanns en annan värld utanför Kuba. Jag förstod att människor såg kommunismen som ett ok de ville kasta av sig. Jag minns att jag såg vetenskapsmannen och dissidenten Andrej Sacharov tala i de folkdeputerades kongress. Han kritiserade invasionen av Afghanistan och ville ta hem alla sovjetiska soldater. Det gjorde ett starkt intryck på mig.  

Alexis Gainza Solenzal återkommer till ett uttryck som han menar beskriver totalitarismen: ”korruptionen av själen”. Han menar att människans själ sakta men säkert, om den påverkas av ett totalitärt tänkande från vaggan till graven, blir korrumperad. 

– Medvetet eller omedvetet blir den det. Det kommer till en punkt där du tror att det totalitära systemet är normaltillståndet. Resan dit är lång men efter tusentals eller miljontals handlingar som systemet tvingar dig begå mot din vilja, har din själ blivit korrumperad. 

Alexis Gainza Solenzal tänker tillbaka på sin barndom.

– Jag funderar på vad det betyder för ett barn att varje dag från fem till tretton års ålder, innan hen släpps in i skolsalen, tvingas säga: ”Vi är pionjärer för kommunismen. Vi ska vara som Che Guevara”. Det är en slags våldshandling mot barnet. Barnet måste svälja all indoktrinering. Den kommunistiska ideologins lärosatser och doktriner kan inte barnet stå emot och barnet får inte heller ifrågasätta eller kritisera den sanna läran.  

Korrumperandet av människans innersta kärna är hela tanken i all totalitarism. 

Alexis Gainza Solenzal menar att korrumperandet av människans innersta kärna är hela tanken i all totalitarism och särskilt i den han kan bäst, den kommunistiska totalitarismen.  

– Jag är privilegierad som bor i Sverige. Men tänk på en människa som är född på Kuba, vill leva där och är stark nog att stå emot propagandan. Det totalitära systemet gör det omöjligt för denna person att leva utanför systemet, att förverkliga sig själv som människa, att försöka uppnå sina drömmar. 

Vi pratar om de stora demonstrationerna vi regelbundet ser på teve där hundratusentals människor visar sitt stöd för den kubanska regeringen. Bilder från pro-kommunistiska demonstrationer visas upp i svensk teve som ett bevis på att många kubaner (trots allt) stödjer socialismen. Särskilt utnyttjas bilderna av pro-kubanska krafter. Svensk-kubanska föreningen försäkrar att bilderna visar att ”vanliga” kubaner kan ge sitt liv för det kubanska kommunistpartiet och avvisar all form kapitalism. 

Alexis Gainza Solenzal menar allt handlar om din vilja att få ett hyfsat bra liv på Kuba. Han ser mig djupt in i ögonen och säger: 

– Hur kan en vanlig kuban göra anspråk på en lägenhet, en bra utbildning, ett bättre jobb? Att gå på demonstrationerna är en form av förströelse som bryter den vardagliga gråheten. Du träffar folk, du umgås. Jag har själv gått med i sådana demonstrationer. Jag träffade inte min pappa så ofta när jag var liten men demonstrationerna gav mig ett tillfälle att göra det under ett par timmar. Det betydde mycket för mig. Men det viktigaste är att det märks om du inte demonstrerar. Partiorganisationen på arbetsplatsen registrerar om du är frånvarande. Då är du inte en god kamrat. Du är ingen pålitlig kader. Du får svårare att få ett bättre arbete, en bostad eller en bil. 

Alexis Gainza Solenzal berättar om det politiska livet på Kuba utanför kommunistpartiet och organisationer knutna till partiet. Medlemmarna i de små oppositionella partierna på Kuba träffas hemma hos ledarna eller hos någon ”vanlig” partimedlem och alltid med vetskapen om att dem när som helst kan bli fängslade. Säkerhetspolisen har koll på alla partier och dess medlemmar. Det bevisades 2003 då säkerhetspolisen gick hem till 75 ledande regimkritiker och grep dem. 

– Det har också funnits en socialistisk opposition. Den har framfört krav på att det i konstitutionen skrivs in att makten i landet ska ligga hos folket och inte på någon församling som styrs av kommunistpartiet. Den socialistiska oppositionen vill ha privata företag och fler kooperativ. Oppositionen vill också att Kubas president väljs i ett demokratiskt val. 

”Att den socialistiska oppositionen vill öppna upp för privat företagsamhet placerar den till höger på en klassisk vänster–höger skala om man utgår från Sverige”, säger jag. Alexis Gainza Solenzal skrattar:

– Men det är den inte. Det är vänster på det viset att den står för det som folket vill ha. Här i Sverige kan vänstern kämpa för att avskaffa marknadsekonomin. Det är radikalt. På Kuba däremot är krav på mer marknad ett radikalt krav då planekonomin inte kan tillfredsställa folkets behov. Skulle man på Kuba säga att man vill ha kvar planekonomin är det samma sak som att vara för status quo. Nej, mer marknad, makten åt folket istället för till kommunistpartiet och politisk pluralism – det är vänsteråsikter på Kuba. 

”Vänstern har i sitt tänkande skapat en karikatyr av kubanen, den revolutionära människan som trots alla motgångar sluter upp bakom kommunistpartiet.”

Jag berättar för Alexis Gainza Solenzal att jag prenumererar på vänstertidningarna Flamman och Internationalen. Ingen av dem skriver någonsin om den kubanska oppositionen. Vad har han för tankar om det?   

– Jag har två tankar om detta. För det första: Vänstern pratar om alla människors lika värde, rättvisa och solidaritet. Men det händer något med dessa paroller när det handlar om kubaner. Plötsligt har inte alla människor lika värde. Man kan kalla det för en kulturell eller ideologisk diskriminering. Vänstern förvägrar oss kubaner våra demokratiska rättigheter. För det andra: Vänstern har i sitt tänkande skapat en karikatyr av kubanen, den revolutionära människan som trots alla motgångar sluter upp bakom kommunistpartiet. Den kuban som inte lever upp till denna karikatyr av kubanen är antingen köpt av USA eller en CIA-agent. Det är ett väldigt begränsat tankesätt. Kubanen vill samma sak som du Magnus: mat, bostad, arbete, politisk frihet. En rimlig möjlighet att forma sitt eget liv. Det är som om vi kubaner för vänstern inte förtjänar att ha samma anspråk på livet som låt oss säga arbetare i Sverige. 

Alexis Gainza Solenzal påpekar att Svensk–kubanska föreningen aldrig har visat den minsta solidaritet med de två miljoner kubaner som flytt från Kuba och att inte en enda av de tretusen kubaner som lever i Sverige idag, är medlem i Svensk-kubanska föreningen.  Vi pratar om Vänsterpartiets och Ung Vänsters vision om ett socialistiskt Sverige. 

– Det finns inget fel i att vilja skapa ett bättre samhälle. Jag tror tvärtom att sådana drömmar gynnar samhället i stort. Frågan är vilken ekonomisk politik man ska driva? Hur skapar man ett jämlikt samhälle utan att döda kreativiteten? Hur tar man hand om människors förmågor och vilja att växa? Hur garanterar man mänskliga fri och rättigheter för alla? Till dem inom vänstern som tror att Kuba är förebilden för ett socialistiskt Sverige, vill jag bara säga en sak: Åk till Kuba. Men åk inte på någon politisk pilgrimsresa. Utan kasta ankare på Kuba och bo där under ett år. Jag kräver inte mer. Försök då att uppleva slagordet: ”Länge leve Kuba!”, på riktigt. Jag känner inte enda person i Sverige som gjort det. 

Omslagsfoto från en första maj-demonstration i Havanna i år: AP Photo/Ramón Espinosa.

Detta är ett utdrag ur Magnus Utviks bok Partiet som kom in från kylan som är utgiven på Timbro förlag. Boken finns att köpa här.