Företagens stora förmåga att göra gott

Milton Friedman skrev år 1970 en text om att företagens enda samhällsansvar i ett fritt samhälle är att leverera vinst till sina aktieägare. Mer specifikt är företagens ansvar gentemot samhället ”att utnyttja sina resurser och satsa på verksamheter avsedda att öka den egna vinsten, förutsatt bara att man håller sig inom spelets regler, det vill säga upprätthåller en fri och öppen konkurrens, utan svek och bedrägerier”.

Få texter har blivit så medvetet missförstådda av folk som aldrig orkat läsa den.

Få texter har blivit så medvetet missförstådda av folk som aldrig orkat läsa den. Friedman anklagas regelbundet för att genom ett ensidigt fokus på vinstutdelning åsidosätta alla andra hänsyn, och framför allt för att ursäkta så kallad urlakning (extraction), när företag plockar ut mer värde än de tillför andra.

Att sådant förekommer är otvetydigt, likaså att sådant företagsagerande skadar kapitalismens anseende. Att företags urlakning och hänsynslöshet skulle bero på Milton Friedman är mer tveksamt. Hans inflytande skulle i så fall bestå i att folk plockat en halv mening ur sitt sammanhang och den skulden vilar i så fall tyngre på hans kritiker än på upphovsmannen. Det är trots allt de senare som givit spridning till missuppfattningen som andra måhända tolkat som rättfärdigande.

I en mer intelligent och saklig kritik av Milton Friedman utvecklar Deirdre McCloskey hur mycket som faktiskt ryms i det där styckets förutsättningar – fri och rättvis konkurrens i enlighet med etablerade normer och regler i ett fritt samhälle. De villkor som tas för givet av många nationalekonomer är i själva verket, menar McCloskey, värden som är avgörande för både fria samhällen och dynamisk företagsamhet, bland dem jämlik frihet och respekt för människor, samt välkomnande av innovationer och affärsliv.

Finansmannen John Studzinski ägnar en stor del av sin gärning åt att motarbeta modernt slaveri.

Jag uppmärksammas exempelvis på hela det ovan nämnda Friedman-citatet av finansmannen John Studzinski på investeringsbanken PIMCO, som ägnar en stor del av sin gärning åt att motarbeta modernt slaveri – exploatering, trafficking och utpressningskontrakt som dessvärre ökar i omfattning i ljusskygga delar av den globala ekonomin.

Studzinski menar att motarbetande av sådana arbetsvillkor i företagens affärskedjor är i linje med Milton Friedmans rekommendation, ett värnande om människors grundläggande frihet, fria samhällen och dess fria konkurrens, då detta är en förutsättning för värdeskapande och ett varaktigt blomstrande affärsliv. Det ligger samtidigt i linje med ett fokus på den egna affärsverksamheten, snarare än på fagert tal om lovvärda målsättningar i största allmänhet. Företag har definitivt en nödvändig roll att spela för ett gott samhälle.

En god bok för att beskriva detta vida fält och dess möjligheter är Rebecca Hendersons Reimagining capitalism – How business can save the world. Henderson är professor i företagsekonomi vid Harvarduniversitetet och verkar och har verkat som rådgivare till några av världens största företag, inklusive några som misslyckats med att förändras i tid, som Kodak och Nokia.

Med investeringar i optisk högteknologi kan de numera utvinna mer metaller ur skräpet.

Andra har hittat nya affärsmöjligheter genom att göra det rätta. Henderson beskriver Norsk Gjenvinning, återvinningsföretaget som slutade att mygla och slarva med kraven för att höja marginaler och i stället lyckades växa genom stordriftsfördelar. Med investeringar i optisk högteknologi kan de numera utvinna mer metaller ur skräpet och kan genom större volymer och fler kunder få ut bättre priser.

Hon beskriver WalMarts goda företagskultur där en oberoende utvärdering visade att företaget 1985 till 2004 sparade 2 329 dollar åt den amerikanska genomsnittsfamiljen varje år, och att 75 procent av ledningen kom från företagets egna anställda som jobbat sig upp. Under orkanen Katrina och översvämningskatastrofen i New Orleans 2005 såg företaget till att erbjuda hjälp i nöd med öppna butiker, mycket bortskänkta förnödenheter och fungerande logistikkedjor, alltmedan staten misslyckades magnifikt med liknande uppdrag. När företaget tog sig an miljöfrågor var det till en början fråga om goodwill, men man märkte ganska snabbt att besparingarna i transport- och energikostnader uppgick till betydande belopp. Vinst och miljöengagemang gick att förena.

Det var hyckleri att sälja hälsa och ha anställda som stressas av små ekonomiska marginaler.

Vissa kostnader kan också vara värda att ta för att leverera det man talar för. Den amerikanska sjukförsäkringskedjan Aetna åtog sig exempelvis en rejäl lönesatsning för de lägst betalda anställda, som ofta är de som sköter kundkontakten. Dels för att det var hyckleri att sälja hälsa och ha anställda som stressas av små ekonomiska marginaler och inte har råd med ordentligt försäkringsskydd, men också som en investering i människor som nu kan prata för sin produkt. Företag som på olika sätt utvecklar delaktighet och förtroende, bland annat genom högre löner än genomsnittligt i branschen, får ofta flerfaldigt tillbaka i arbetsinsatser och utveckling av produkter och tjänster.

Ibland går det ungefär jämnt upp, men är ändå ett bättre utfall. Unilever beslöt sig för att etablera socialt och ekologiskt hållbara villkor för sina teplantager till en kostnad som visade sig stanna vid 5 procent mer, för vilket man hoppas ha säkrat tillgången för överskådlig framtid. De har även lyckats öka marknadsandelen för sina märken genom att kommunicera sina satsningar.

Att göra det moraliskt rätta visar sig över tid ofta vara en god affär.

Att göra det moraliskt rätta visar sig över tid ofta vara en god affär.

Förvånansvärt ofta samarbetar företag kring att göra det rätta också till betydande kostnader, på villkor att andra företag också gör detsamma. Sådana samarbeten sker för att exempelvis soja och palmolja ska framställas utan att leda till avskogning och växthusgasutsläpp. De fungerar inte alltid bra, men det är fascinerande hur många av de mest utskällda multinationella företagen som är ledande i försöken, förvisso inte sällan pådrivna av välriktade protester från civilsamhället.

Henderson har helt rätt i sin övergripande slutsats att företag kan och måste göra mycket gott för att världens problem med exempelvis global uppvärmning, växande ojämlikhet och minskande förtroende för fria samhällens institutioner ska kunna lösas. Ofta handlar det om att i företagets egen affärsverksamhet hitta möjligheter att både göra gott och tjäna mer. Ibland kan det handla om en beredskap att göra rätt för sig till viss kostnad och acceptera rättvisa pålagor för att finansiera nödvändig politik. I fria samhällen är stat och ekonomi kompletterande storheter.

Det är tragisk ironi att Friedman och andra marknadsvänner är de främsta föremålen för Hendersons polemik.

Milton Friedman hade varit bland de första att hålla med så långt. Därför är det en tragisk ironi att han och andra marknadsvänner är de främsta föremålen för Hendersons polemik. Så länge den gäller vissa marknadsliberala tankesmedjors förnekande eller bagatelliserande av global uppvärmning håller jag förvisso med om kritiken.

Men i stället för sådan kritik i sak rabblar Henderson djävulsbilder och vantolkningar om Friedman och andra liberaler direkt hämtade från vänsterakademins ekokammare, också på områden där hon borde vara helt överens med dem hon kritiserar. Och bjuder på analyser av typen att Rysslands problem skulle bero på för stor ekonomisk frihet. En bok som syftar till att mobilisera brett blir på det viset onödigt polariserande.

Den är likafullt läs- och tänkvärd genom sina exempel från de fält som Henderson behärskar väl, och kan den vänster hon primärt vänder sig till inse värdet av kapitalism och företagandets betydelse för fria samhällen vore mycket vunnet.