Förmynderireflexen slår till igen
Vid årsskiftet infördes en ny lag om av alkohol och tobak. Den här gången gäller det passagerare som korsar gränsen med till exempel alkohol, alltså kompisen som åker med i din bil eller resenären eller reseledaren som åker med i en turistbuss. Lagen kommer inte göra mycket för brottsbekämpningen – men däremot göra livet surt för den som köpt alkohol utomlands.
Vad den nya lagen gör är att skapa byråkratiska hinder för dig som medför alkohol för annans räkning. Inte nog med att varorna ska skattas i Sverige i stället för i landet där de köptes – vilket gör att din kompis ölflak måste deklareras och behandlas av tullen innan du kan lämna över det – utan du måste också medföra ett så kallat förenklat ledsagardokument.
Lagen har två huvudsakliga problem: den mynnar ur ett förmynderi som bryter mot idén om fri rörlighet i EU, och den är i princip omöjlig att verkställa.
För varor som alkohol har tullen redan sedan tidigare riktlinjer för hur mycket en privatperson får föra över gränsen från ett annat EU-land innan de ifrågasätter trovärdigheten i att alkoholen är för privat bruk. En man som förde in 240 liter whisky i maj 2016 och påstod att detta var för privat bruk ifrågasattes till exempel, föga förvånande, i tullen och dömdes senare för smuggling.
Att importera alkohol för att sälja till sina vänner är redan i dag olagligt, och kräver därför av naturliga skäl inga ytterligare tillstånd. Den nya lagen är i stället till för att täppa till en lucka specifikt gällande passagerare som i dag inte behöver någon dokumentation. Om jag åker med på en bussresa till Tyskland och min vän har bett mig att köpa med mig ett flak öl på hemvägen, ska detta flak alltså numera skattas i Sverige och återföljas av dokumentation.
Vanliga medborgare tvingas ha lika stor kunskap som importörer för att röra sig över gränserna mellan två EU-länder.
Detta skapar stora hinder för privatpersoner att förflytta sig inom EU:s tullgränser. Om jag har varit i Italien och köpt med mig en bit parmesanost ska den skattas i Italien, men om det är en flaska prosecco ska jag skatta i Sverige. Vad händer om vi inför ytterligare förmynderibaserade punktskatter? Ska jag under en framtida sockerskatt deklarera en ask belgisk choklad? Lagen är svårförståelig för vanliga medborgare, som tvingas ha lika stor kunskap som importörer för att röra sig över gränserna mellan två EU-länder. Det lägger dessutom en stor börda på Tullverket, som redan tidigare saknat resurser. Lagen silar på så sätt mygg och sväljer kameler.
Det andra problemet med lagen är att den är omöjlig att verkställa. Om jag exempelvis kör över Öresundsbron med tio flak öl (eller valfri mängd alkohol inom tullens mängdriktlinjer) kan tullen inte med säkerhet avgöra om ett av dessa flak i själva verket är till min vän. Om de trots allt beslutar att beslagta alkoholen står deras ord mot mitt i frågan om ölflaket är för mitt privata bruk eller ej. I en domstol ligger bevisbördan sannolikt på tullen – och den nya lagen tillför ingenting som gör det lättare för dem att bevisa att alkoholen inte är för mitt privata bruk. Ska jag sälja den är detta redan sedan tidigare olagligt och jag behöver heller ingen dokumentation för gåvor.
Den svenska statens förmynderibaserade ryggmärgsreflexer gällande sina medborgares alkoholkonsumtion har alltså skapat en lag som lägger en oproportionell börda på både privatpersoner och Tullverket, och dessutom är helt omöjlig att upprätthålla, utan att lagen angriper något stort samhällsproblem. Men vi kan åtminstone glädjas åt att Systembolaget kompenserar med hög kvalitet, låga priser och generösa öppettider.