Förorten bortom schablonbilderna

Statsvetarprofessorn Esaiasson har samtalat med och enkätintervjuat ett stort antal människor i Göteborgsförorterna Bergsjön och Hjällbo i syfte att ringa in det vardagliga bakom de återkommande rubrikerna om segregation och kriminalitet. Resultatet har blivit en närmast småputtrig bok som redovisar skribentens många besök i de båda bostadsområdena, där folk i huvudsak beter sig som folk gör mest och där det gemensamma verkar vara en känsla av lokal tillhörighet och avstånd till resten av det svenska samhället.

Det första kapitlet heter ”Förorten är inte som Sverige i övrigt”. Ett sådant påstående kan motiveras både med religionens starka ställning där och med bedömningen att mellan 20 och 25 procent av de boende talar svenska på ett sätt som i bästa fall kan beskrivas som bristfälligt. Redan här finns förstås utrymme för funderingar kring parallellsamhällena. Den kanske viktigaste övergripande frågan rör framtiden: hur ska Sverige fungera när barnen växer upp med så olika villkor, som dessutom tenderar att successivt skilja sig åt än mer?

Peter Esaiasson går balansgång mellan ljus och mörker i sitt sökande efter normalitetens gråskalor. Det är ett slags jämnmod som segrar i hans bok. Många tycker att det har blivit sämre där de bor, men ändå trivs de eftersom det är deras plats på jorden.

Författare och musiker med mörkt hår hyllades som sanna förortsröster även om de hade växt upp i akademiska hem i innerstaden.

Förorter har debatterats och beskrivits i vad som känns som en evighet, och ofta i negativa termer, från de amerikanska villamattorna som rullades ut efter kriget till de nutida metropolernas konfliktfyllda gettomiljöer. Ännu längre än så har städernas utkanter fått symbolisera civilisatoriskt dunkel och frånvaro av social kontroll. Det svenska miljonprogrammet 1965–75 gav upphov till en hel genre med betongskildringar, från Carin Flemströms och Alf Ronnbys dystopiska socialarbetarstudie ”Fallet Rosengård” till Nationalteaterns ”Vi ska riva varje förort och besegra hela stan/Sänka alla pampar i nån djup ocean”.

1974 kom etnologen Åke Dauns Förortsliv, om hur socioekonomiskt homogena bostadsområden skapade en allmän tillit som hotades av omflyttningar, privatiseringar och tilltagande anonymitet. Inför FN:s internationella barnår fem år senare publicerades en rad rapporter om segregationens konsekvenser för de yngsta. Förorterna beskrevs i en av regeringen beställd studie som stadsdelar med ”en ovanligt hög andel låginkomsttagare, socialhjälpstagare och invandrare”, vilket ”skapar miljöer som kan ha förstärkande effekter på vissa typer av beteenden”.

Tidigt fanns dessutom exotiserande och romantiserande drag i berättelserna om förorten. När arbetarna på många håll ersattes av människor som inte arbetade fick den nya majoriteten i områdena, de som invandrat, ta över stafettpinnen. Hos dem fanns förändringspotentialen. Journalister som skrev om dåliga uppväxtmiljöer började betraktas med misstro av kollegor som ville framhålla etnisk mångfald. Författare och musiker med mörkt hår hyllades som sanna förortsröster även om de hade växt upp i akademiska hem i innerstaden.

Förorten blev Orten. Tidigare i år kom samhällsforskarna Ove Sernhedes, René León Rosales och Johan Södermans bok ”När betongen rätar sin rygg”, som inom sina pärmar samlar alla utopiska förhoppningar om att revolutionära förortsungdomar ska sänka alla pampar i närmaste ocean.

Identitetspolitiken har här gjorts till ett centralt tema. I förorten möter hiphopen Mellanöstern i en hybridkultur som skyller alla tillkortakommanden på omgivningens rasism. Peter Esaiasson fångar i sin studie också denna upplevelse av att vara offer för andras motvilja. Nästan var tredje intervjuad person i Hjällbo uppger sig tillhöra en grupp som är diskriminerad på grund av sin religion eller nationalitet.

Dessvärre låter han frågan bli hängande. På vilket sätt blir individerna diskriminerade? Hur, i vilka sammanhang, av vem? Vad är det man inte får i det svenska samhället som man skulle kunna få på annat håll?

Det kan te sig en smula överraskande att de boende i hans undersökta förorter har större förtroende för polisen och andra samhällsinstitutioner än svenskar i allmänhet.

Även i förorten blir man av systemets strukturella välvilja försedd med bostad, utbildning, försörjning, vård och pension. Enligt den senaste statliga långtidsutredningens undersökningar behandlas arbetssökande inte olika om de har likvärdiga kvalifikationer. För debattens och åtgärdernas skull är det därför nödvändigt att de som talar om diskriminering också blir konkreta.

Det kan mot den bakgrunden te sig en smula överraskande när Peter Esaiasson nu redovisar att de boende i hans undersökta förorter har större förtroende för polisen och andra samhällsinstitutioner än svenskar i allmänhet. De som kastar sten på ambulanser har inte grannarna i ryggen. Tvärtom visar det sig – och det kommer knappast som någon nyhet – att människor med bakgrund i andra länder tycker att svensk polis är alldeles för mjäkig.

Det är inte heller ägnat att förvåna att den sociala tilliten är lägre i förorten. Både där och i andra delar av Göteborg och Sverige finns en genuin oro för hur det ska gå för barnen. Klistret som håller oss samman har av en rad olika skäl torkat och börjat släppa.

Att man i den här studien har fått ersätta intervjuoffer med värdecheckar säger något om misstänksamheten mot dem som kommer utifrån och lägger sig i, men det framstår i mina reporterögon också som en tveksam arbetsmetod. Genom att betala människor för att de ska svara på frågor sprider man förväntningar, som framöver kan försvåra såväl journalisters som andra forskares verksamhet.

Inför femtio års gradvis försämrade erfarenheter i förorterna har politiken stått handfallen. Samma sorts projekt har upprepats utan långsiktiga framgångar. I Förorten bekräftas också hur isolerat det utifrån kommande föreningslivet – ”civilsamhället” – fortfarande är. De traditionella föreningarna med anställda som är bosatta någon annanstans saknar förankring och relevans även om bidragsekonomin är god.

Esaiassons bok bygger på många möten, men fungerar mest som en skiss över ett landskap där människor rör sig utan egentlig förmåga att på allvar förändra sina liv. Han väljer lite snopet att inte närmare gå in på hedersförtryck eller kvinnlig underordning, och han överlåter åt nyhetsmedierna att rapportera om organiserad kriminalitet och tonårskillar som föredrar gänget framför skolan.