Förr eller senare går barnvaktstaten för långt

– Vad var det nu vi skulle prata om igen? Frågar Christopher Snowdon. Vi står i entrén till Institute for Economic Affairs, den brittiska tankesmedja där han arbetar.

– Folkhälsa, svarar jag.

– Då går vi till puben.

Christopher Snowdon är IEA:s expert på livsstilsekonomi, alltså statens försök att styra människors livsstil genom ekonomiska påtryckningar, förbud och regleringar. Bland annat är han hjärnan bakom Nanny State Index, som rankar EU:s medlemsländer utifrån hur hårt de reglerar och beskattar livets ohälsosamma godbitar: alkohol, tobak, e-cigaretter, socker och fett.

Både Sverige och Storbritannien innehar genanta topplaceringar i rankningen. Över huvud taget verkar just de nordiska och de engelsktalande länderna känna ett starkt behov av att agera barnvakt åt sina medborgare. I övriga Europa är den statliga inställningen till människors diet betydligt mer avslappnad.

”Jag blev intresserad av hur folkhälsorörelsen utvecklats till ett sådant elitprojekt, i praktiken ett skattefinansierat elitprojekt för att städa upp arbetarklassen.”

När vi fått vår öl och hittat ett bord frågar jag Snowdon vad han tror skillnaden beror på.

– Det är faktiskt en rätt djup fråga. En teori är att det har med protestantismen att göra. Katoliker kan liksom synda och sedan biktar de sig och allt är förlåtet. Protestanter, däremot, verkar på ytan mer avslappnade, men är egentligen väldigt strikta. Det är definitivt möjligt att orsaken till den omfattande nykterhetsrörelsen i Skandinavien och de flesta engelsktalande länder beror på protestantismen och den starka arbetsetiken. Man tolererade helt enkelt inte att folk var fulla.

– Och har man tidigare haft en stark nykterhetsrörelse och flirtat med eller infört alkoholförbud, är det ganska troligt att man hundra år senare är extremt intolerant vad gäller rökning, rätt intolerant vad gäller drickande, intresserad av hur mycket folk väger och även om de röker e-cigaretter eller spelar om pengar.

Mycket riktigt har södra Europas katolska vinländer aldrig haft särskilt entusiastiska nykterhetsrörelser. Det är dock inte bara protestantismen som förenar de nordiska och engelsktalande länderna. Vi delar också stora välfärdsstater och en hög acceptans för statlig detaljstyrning av medborgarnas liv.

– Jag tror att det går i cykler, säger Snowdon. I de östeuropeiska länderna har man fortfarande den totala statliga kontrollen över de flesta av livets aspekter i färskt minne. Det är inte något vi riktigt har upplevt i länder som Storbritannien, så vi har inte heller lärt oss av det.

Ett elitprojekt för att städa upp arbetarklassen

Livsstilsreglerande politik har blivit allt vanligare de senaste åren. EU:s tobaksdirektiv, Finlands sockerskattexperiment, Sveriges gårdsförsäljningsfobi, regeringens korståg mot alkoglass, Storbritanniens kommande skatt på läsk, Danmarks misslyckade fettskatt, ”neutrala” tobaksförpackningar, rökförbud. Att kalla listan oändlig är ingen större överdrift.

Det var just rökförbud som fick Christopher Snowdon att börja intressera sig för folkhälsofrågan. I mitten av 00-talet hade brittiska politiker börjat diskutera rökförbud på pubar, och som rökare var Snowdon av naturliga skäl intresserad.

– Jag trodde att anti-tobaksrörelsen skulle vara en grupp välmenande excentriker som samlas och kampanjar. Men när jag undersökte rörelsen närmare hittade jag bara en statssponsrad verksamhet, i praktiken förgreningar av staten som lobbade för att regeringen skulle genomföra en politik den redan var hågad att genomföra. Det finns egentligen ingen gräsrotsrörelse mot tobak, precis som det inte längre finns någon gräsrotsrörelse mot alkohol, eller mot spelande.

– Ändå går det knappt en vecka utan att man hör något från åtminstone en av de här grupperna. Jag blev intresserad av hur folkhälsorörelsen utvecklats till ett sådant elitprojekt, i praktiken ett skattefinansierat elitprojekt för att städa upp arbetarklassen.

”Jag tror att det här är frontlinjen i kampen för frihet.”

Och det var så du kom in på folkhälsofrågorna?

– Jag har ett personligt intresse i det här. Jag dricker, jag brukade röka, nu röker jag e-cigaretter, jag spelar, jag gillar läsk och jag gillar mat. Men det finns en ytterligare anledning. Jag tror att det här är frontlinjen i kampen för frihet. Det är inte nödvändigtvis den allra viktigaste frågan – om kommunism vore ett verkligt, närvarande hot skulle jag kämpa emot det i stället. Men ser man på vilka områden där individens frihet har inskränkts som allra mest de senaste 20 åren, är det nästan alltid folkhälsofrågor.

Snowdons studie av tobaksmotståndarna mynnade ut i boken Velvet Glove, Iron Fist. När den kom ut 2009 bestämde han sig för att starta bloggen med samma namn. Vid sidan av den och Institute for Economic Affairs är Christopher Snowdon frilansjournalist och har skrivit flera böcker. Den senaste, Killjoys, publiceras i morgon (11/10). Glädjedödare.

Av alla exempel på Nanny State-politik du har stött på i ditt arbete, vilket har varit mest bisarrt?

– Ärligt talat är det omöjligt att välja en. En del av sakerna som hittas på just nu är omöjligt att parodiera.

Jag skänker en tanke åt f d folkhälsominister Gabriel Wikströms påstående att bland det farligaste som finns är att sitta ned. Och åt hans norska kollega, Bent Høie, som kallade godis i snabbköpskassan för ”terror”.

”Ett annat praktexempel från Australien är snubben som försökte förbjuda operan Carmen eftersom den utspelar sig i en tobaksfabrik.”

– Alltså, mycket av det jag bloggar om är på den nivån. Jag är så avtrubbad vad gäller folkhälsononsens att jag nästan bara spetsar öronen när jag hör något riktigt vansinnigt. Inte för att det råder någon brist på sådant. Jag kommer att tänka på en irländsk politiker… Visst har ni glassbilar i Sverige? Som åker runt och spelar en melodi så att man hör att den kommer om man är inomhus och vill köpa glass? Den här irländska politikern [Catherine Noone, reds anm] ville förbjuda glassbilarnas melodi, eftersom den lurar barn att äta sötsaker och bli överviktiga.

Det är glassbilsmelodiernas fel att barn vill äta glass?

Christopher Snowdon himlar jakande med ögonen.

– Sedan har vi det här med Australiens ”neutrala” tobaksförpackningar, som förstås är befängda i sig, men när de förbjöd logotyper på tobaksförpackningar förbjöd de också cigarettillverkare att skriva sitt namn vid cigarettens filter. Men företagen måste fortfarande göra det möjligt att identifiera cigaretten, så de använder meningslösa bokstavs- och sifferkombinationer. De betyder ingenting, men anti-tobakslobbyn klagade på dem ändå, hävdade att det är någon form av ”suggestiv marknadsföring”.

– Ett annat praktexempel från Australien är snubben som försökte förbjuda operan Carmen eftersom den utspelar sig i en tobaksfabrik.

Det är de färgglada cigarettpaketens fel

I Australien är det förbjudet för cigarettillverkare att ha sitt varumärke på cigarettpaketen sedan vintern 2012. I stället måste de säljas i grönbruna förpackningar med bilder av skadade kroppsdelar. Visserligen ökade rökningen efter förbudet tills en skattesmäll fick den att minska (åtminstone enligt den officiella statistiken, men förmodligen valde fler rökare helt enkelt att vända sig till den svarta marknaden i stället), men det marknadsförs fortfarande som en framgång.

Bland annat var syftet att avskräcka barn från rökning.

– De inbillar sig alltså att man kommer att få tonårskillar att inte vilja röka genom att sätta hemska bilder på förpackningen. Tror man det så förstår man inte tonårspojkar. Förmodligen inte tonårsflickor heller.

– Egentligen verkar de inte förstå hur människor funkar över huvud taget. Nanny State-förkämparna är övertygade om att det inte är individen utan institutionerna som styr ett beteende. Det är skitsnack, och det är ganska lätt att visa att det är skitsnack. Titta på fängelser, till exempel. Fångar anstränger sig något enormt för att få tag på cigaretter och alkohol och droger, men det finns ingen reklam i fängelser för någon av dessa saker. Folk gör det för att de vill.

”Folk är inte intresserade för att grönsaker helt enkelt inte smakar särskilt trevligt.”

– Idén att folk inte är mer än industrins hjälplösa spelpjäser passar folkhälsolobbyisternas simplistiska mentalitet. Men industrin existerar för att det finns en efterfrågan, inte tvärtom. Folkhälsolobbyisterna blandar ihop orsak och verkan. Om de inte tror mig kan de ju försöka få broccoliindustrin att göra en multimiljardkampanj och se vilken effekt det har på broccoliförsäljningen. Jag är rätt säker på att man kan göra vad som helst – det kvittar hur billiga grönsaker är, det kvittar hur mycket reklam man gör för dem. Folk är inte intresserade för att grönsaker helt enkelt inte smakar särskilt trevligt.

Bredvid oss lämnar en grupp i 30-årsåldern sitt bord. Deras ölglas är tomma och på tallrikarna finns inget kvar – utom en liten hög grönsaker.

– Man måste inte tro att människor är hundraprocentigt rationella för att inse att den grundläggande ekonomiska förklaringen till att folk dricker och röker är väldigt logisk. Det handlar om konsumentöverskott, att folk uppskattar alkohol och cigaretter tillräckligt mycket för att de ska tycka det är värt både risken och den ekonomiska kostnaden.

– Anti-tobakslobbyn ser det i stället som att rökare inte kan få ut något positivt av sin rökning, de är helt enkelt beroende bortom sans och förnuft. De luras in i det genom färgen på cigarettpaketen och har helt enkelt ingen självkontroll. Inte vid något tillfälle har de fattat det frivilliga beslutet att röka, och inget kan få dem att sluta. Utom förstås finjusteringar av det politiska ramverket. Blir vi bara av med de färgglada cigarettpaketen skulle rökarna bestämma sig för att de inte längre vill röka.

”Som om alkoholister skulle sluta dricka bara de inte såg alkoholreklam på TV.”

Varför tror du att statens försök att kontrollera medborgarnas livsstil ökar så mycket i västvärlden?

– Vi talar om länder som varit huvudsakligen framgångsrika. Även om ekonomin har gått sådär de senaste tio åren har vi fortfarande rätt starka institutioner, människor har jobb, man lever ett ganska bekvämt liv. Inte bara ganska, människor har bättre levnadsstandard i dag än någonsin tidigare. Så politikerna letar efter något att göra. Då är det förstås väldigt frestande om man som politiker får höra att man kan spara tiotusentals liv med en policyförändring. Särskilt när den inte medför någon särskild politisk kostnad, och att ge sig på rökare eller överviktiga brukar inte orsaka någon större politisk kostnad.

– Och visar det sig att det faktiskt finns en politisk kostnad, är det ju bara att dra tillbaka lagändringen och be om ursäkt, som de gjorde med läskskatten i Chicago. Så fort den infördes väckte den högljudda protester. Michael Bloomberg spenderade flera miljoner dollar på reklam för skatten, men det spelade ingen roll, den var så impopulär hos majoriteten att de avskaffade den.

Men det är ju inte så att politiker inte har något att göra. Terrorism och EU är ju ödesfrågor för de flesta europeiska länder och åtminstone i Sverige har vi en stor bostadskris. Kan det inte vara så att politiker känner sig maktlösa inför de stora problemen, och helt enkelt föredrar att lägga sin energi på saker de tror de har större makt över?

– Det är helt rätt. Folkhälsoproblem uppfattas ha enkla, iögonfallande lösningar. Det ironiska är att saker som spelberoende och övervikt i själva verket är extremt komplexa. Jag tror egentligen inte det finns något regeringen faktiskt kan göra åt dem, men folkhälsolobbyisterna får det att verka så enkelt när de påstår att folk luras att göra saker de inte inte vill. De ser reklam för det, så vi behöver bli av med reklamen. Det är billigt, så vi behöver göra det dyrare. Det är för tillgängligt, så vi behöver göra det mer besvärligt för folk att få tag på det. Det är väldigt simplistiska tolkningar av mänskligt beteende. Som om alkoholister skulle sluta dricka bara de inte såg alkoholreklam på TV.

När folkhälsolobbyn går över gränsen

Varför tolererar människor den här sortens politik?

– Det har att göra med vad public choice-ekonomen Mancur Olson kallar ”det kollektiva handlandets logik”. Ofta vinner en liten minoritet över den stora majoriteten, eftersom den lilla minoriteten har mycket på spel medan rätt lite står på spel för varje individ i majoriteten. Om en nykterhetsgrupp vill öka priset på vodka med fem kronor per flaska är det irriterande för personer som dricker vodka, men för de flesta kommer kostnaden ändå att bli relativt låg. Det är definitivt inte en tillräckligt stor kostnad för att man ska ägna mer än några minuter åt att klaga på den.

– Den lilla lobbygruppen, däremot, består av professionella, statligt finansierade lobbyister som har all tid i världen att lägga på kampanjen och är fanatiskt övertygade om behovet av högre vodkapriser. Och även om det inte vore för de statliga resurserna har de fortfarande extremt mycket större intresse per individ i att få igenom lagstiftningen, än någon av dess miljoner offer har av att stoppa den.

– Det är en av de smarta sakerna med Nanny State-industrin, de gör saker i små steg. En riktigt stor förändring, som att förbjuda alkohol eller tobak, skulle få folk att reagera på allvar. Men att bara fortsätta höja skatten ett litet steg i taget, förbjuda rökning på fler och fler platser, det gör att reaktionerna aldrig blir tillräckligt starka.

Christopher Snowdon drar ett bloss på sin e-cigarett och blåser ut ett rökmoln i publokalen. Medan han fortfarande kan.

”De ser det som att staten är i maskopi med industrin och de själva blir förrådda.”

Du sade att du ser det som att livsstilsreglerande politik går i cykler. Om det stämmer, när tror du att det vänder den här gången?

– Det vänder när folkhälsolobbyn går över gränsen. Hur illa du och jag än tycker att det ser ut just nu och hur mycket det än ser ut som att de hela tiden vinner, anser de själva att de förlorar kampen på alla fronter. Och det gör dem allt argare. De ser det som att staten är i maskopi med industrin och de själva blir förrådda.

– Folkhälsolobbyn är en bubbla. De talar med varandra, har sina konferenser och sina journaler och stärker varandras övertygelse att vi behöver extrema åtgärder. Men när de säger samma saker till allmänheten uppfattas de som galna.

– Politiker, däremot, behöver bli omvalda. Och egentligen bryr inte de flesta sig särskilt mycket. De genomför politiken för att de tror kostnaderna är låga, och stöter de på motstånd backar de.

Hur mycket kan politikerna begränsa deras livsstil innan de kommer att säga ifrån?

Puben har hunnit bli rätt full. Den tysta majoriteten unnar sig en öl efter jobbet. En grupp unga män beställer in fish n’ chips. Vid bardisken drar en kvinna ett bloss på en e-cigarett. Bredvid henne leker någon förstrött med sitt cigarettpaket. Hur mycket kan politikerna begränsa deras livsstil innan de kommer att säga ifrån?

– En viktig poäng är att frihet är odelbar, säger Snowdon efter ett par ögonblicks tystnad. Man kan inte bara säga ”Jag gillar inte rökning så jag låter regeringen tvinga människor att sluta röka”, och sedan vänta sig att regeringen inte kommer att lägga sig i ens eget sockerintag eller ens egna spelvanor. Det är exakt samma frihet som står på spel, och försvarar folk inte den principen kommer de själva att drabbas, förr eller senare.