Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Blanche Jarn: En nykterhetslobbyists världsbild

Nykterhetsrörelsen talar gärna om alkoholnormen som roten till alkoholkonsumtion och därtill relaterade problem. Samtidigt är rörelsen i sig ett tecken på att alkoholnormen är betydligt svagare än de hävdar – och inte ens jämförbar med nykterhetsrörelsens egen tvingande absolutismnorm.

I nykterhetsrörelsens tält i Almedalen står representanter för riksdagspartiernas ungdomsförbund (minus SD, plus FI), uppradade. Åhörarplatserna är fyllda. Det är Ungdomens nykterhetsförbund som anordnar seminarium på temat ”Alkohol och sociala medier – en gråzon?”. I evenemangbeskrivningen står att läsa: ”Det är idag otillåtet att rikta alkoholreklam mot människor under 25. Trots detta kan ungdomar som följer 20 av de populäraste sociala medier-profilerna se alkohol 171 gånger under en vecka.”

Underförstått: sociala medier har blivit en plats där Alkoholnormen upprätthålls. Alkoholnormen är nykterhetsrörelsens monster under sängen, som med illvilliga metoder – alkoholreklam, tilltalande bilder på rosévin i motljus och så vidare – tvingar människor att dricka alkohol. Resonemanget är enkelt, bara man låtsas som att den fria viljan inte existerar.

– Vi har hög kännedom om alkoholens effekter, menar representanten för Unga feminister, och frågar sig vad som kan vara orsaken till att människor ändå dricker.

Tänkbara förklaringar skulle kunna vara att öl är gott, att vin passar väldigt bra på balkongen en sommarkväll eller att det helt enkelt är roligare att skåla i champagne än i Coca Cola. Kanske så mycket roligare att det är värt alkoholens effekter för en vuxen människa mogen att fatta beslut om sitt eget privatliv.

Tvärtom: alkoholnormen, upprätthållen av alkoholreklamen i exempelvis sociala medier, får oss att dricka.

Vad nykterhetsrörelsen vill är inte att befria oss från normer, utan att ersätta en befintlig norm med en annan.

Varje gång representanterna för SSU, UV eller FI talar om alkoholnormen eller om hur man ska kunna hindra människor från att dricka går en våg av snusförnuftiga nickningar genom tältet. När LUF-ordföranden Joar Forssell envetet hävdar att människor måste få bestämma över vad de stoppar i sin egen kropp hörs fnysningar. Mot slutet bjuds publiken in att delta. En lyssnare uppmanar folk att anmäla mer reklam på sociala medier. En annan pratar om sin mänskliga rättighet att slippa drabbas av andras alkoholkonsumtion – till synes oförstående inför det faktum att han själv vill kränka andras mänskliga rättigheter.

– Vi måste skydda människor och ungdomar från de stora företagen, sade representanten för Ung Vänster, och rev ned applåder. Men det är inte så restriktiv alkoholpolitik fungerar. För majoriteten av alla människor är den inte befriande utan begränsande. Nykterhetsrörelsen verkar se oss andra som viljelösa bönder i ett gigantiskt schackspel mellan nykterhetsrörelsen och ”alkoholindustrin” eller ”storföretagen”. Big Booze måste bekämpas till varje pris; människorna som drabbas i processen är bara medel för att uppnå ett mål.

Vad nykterhetsrörelsen vill är inte att befria oss från normer, utan att ersätta en befintlig norm med en annan. De vill att absolutism ska vara en så stark norm att tvingande lagstiftning ska baseras på den.

UNF, IOGT-NTO, Blå bandet-rörelsen och yrkesföreningarna mot tobak samlar tillsammans tiotusentals medlemmar. Många avlägger löften att aldrig dricka. Deras tolerans för andras drickande är så mycket lägre än vanliga människors tolerans för nykterism att de båda knappt går att jämföra.

Ändå utmålar de alkoholnormen som en allenarådande makt. Tyvärr verkade publiken i nykterhetsrörelsens Almedalstält helt missa ironin.