Forskning i politikens tjänst

Ett samhälles intellektuella nivå är beroende av dess intellektuella institutioner. Det är omöjligt att sitta och vara intellektuell för sig själv. Ett intellektuellt liv bygger på att skolor och universitet ger en god grund, och därför är en högkvalitativ lärarutbildning avgörande.

Utöver detta behövs ett intellektuellt nätverk av forskare, vetenskapliga tidskrifter, populariserande tidskrifter, förlag och bibliotek. De personer som verkar på de här olika nivåerna har ett ansvar för att upprätthålla den intellektuella kvaliteten. De ska fungera som ”kvalitetsfilter” och det förväntas att de inte släpper förbi verk som inte är vetenskapligt acceptabla.

Den här intellektuella ”infrastrukturen” har försvagats i många västländer, inklusive Sverige. Bland annat har det tagit sig uttryck i en politisering av verk som framställs som vetenskapliga.

Resonemanget kan illustreras med två verk som bidrar med mycken kunskap men som tydligt blandar vetenskap med författarens eget politiska ställningstagande. Kan en genomsnittlig läsare förstå att författarna ”säljer in” en politisk åsikt med hjälp av intresset för bokens tema och med hjälp av sin auktoritet som företrädare för en institution? Vi ska anknyta framför allt till Sidenvägarna (2015) av Peter Frankopan, ett 600-sidigt verk som blivit en bästsäljare över hela världen, och i någon mån till ett flerbandsverk om Osmanska riket av Suraiya Faroqhi, professor i Osmanska rikets historia.

Frankopan redovisar många källor, men han väljer sådana som bevisar hans tes och bortser från andra.

Frankopan, född 1971, presenteras i pressen som en ”rockstjärna” inom historieämnet. Hans familj kom från Kroatien till Storbritannien efter andra världskriget, och Frankopan fick en utmärkt utbildning som inkluderade musik och cricket. Han innehar numera en professur i global historia i Oxford och reser världen runt för att ge sina synpunkter på världspolitiken. I Sverige har en recension av hans bok publicerades av Smedjan i januari 2018, skriven av Fredrik Segerfeldt med titeln ”Västerlandet, ett historiskt undantag”, och de stora dagstidningarna har också recenserat boken i positiva ordalag.

Frankopan anger som sin utgångspunkt en bok som han fick som barn där centrum för världen var Mellanöstern. Senare fick han också kartor med samma perspektiv. Författaren säger alltså uttryckligen att han startar med en idé som han vill bekräfta, och han presenterar sin bok som en ny världshistoria. Han börjar långt före Kristi födelse och går fram till andra världskriget och judeförföljelsen. Det är ett ambitiöst upplägg, för att inte säga omöjligt. Frankopan använder många referenser, men, och det är ett viktigt, han plockar den typ av argument som passar hans agenda, nämligen att ”bevisa” att det är Mellanöstern och inte västvärlden som är det väsentliga området i världshistorien.

För att diskutera Frankopans tillvägagångssätt kan man använda begrepp från epistemologin, det vill säga läran om vetenskapen. En brittisk-amerikansk forskare, Susan Haack, skiljer mellan genuin forskning, som vill förstå något nytt, och forskning som är ”sham” eller ”fake”. Med ”sham” menar hon att man utgår från en älsklingsidé och sedan söker sådana fakta som kan stödja det resultat man vill ha. ”Fake” är att man studerar ett ämne fast på ett osystematiskt sätt vilket gör att man inte får resultat som kan användas som utgångspunkt för annan forskning.

Frankopan redovisar många källor, men han väljer sådana som bevisar hans tes och bortser från andra. Sidenvägarna illustrerar att det inte räcker med att en text hänvisar till källor för att vara vetenskaplig. Att inte fler svenska recensenter påpekat detta, kan antas vara en följd av flera omständigheter. De flesta är inte insatta i Mellanösterns historia och avstår därför från att försöka bedöma om Frankopans användning av källor. Västerlänningar har dessutom matats med postkolonial ideologi i ett par decennier och reagerar kanske inte längre mot framställningar som negativa mot väst. Slutligen skriver Frankopan medryckande och journalistiskt, vilket innebär att den estetiska läsupplevelsen kan döva det kritiska tänkandet.

Om man gör två nedslag i textmassan på områdena slaveri och erövring märks godtyckligheten i författarens urval. Ett standardverk om slaveri (Pétré-Grenouilleau, 2004) anger att den mest omfattande slavhandeln i antal personer och i tid förekom från Afrika till den muslimska världen och främst Mellanöstern. 17 miljoner personer kan ha berörts mellan åren 650–1980. Frankopan har ett kapitel om slaveri, men författaren pekar egendomligt nog ut vikingarna i österled som de stora slavhandlarna. Författaren påstår sig vilja skriva en ny världshistoria, men då kan inte bokens speciella kapitel om slaveri handla om vikingarna.

Författaren väljer att bortse från de delar av världshistorien som inte stöder hans tes.

Frankopan talar i postkolonial stil om imperialism och kolonialism när det gäller exempelvis erövringen av Spanskamerika, medan de termerna inte används för den enorma arabisk-muslimska erövringen och koloniseringen av territorier från Marocko till Indonesien. Skillnaden i terminologi är anslående. Västs kulturella och vetenskapliga blomstring från renässansen ses som bunden till militarism, och det sätts likhetstecken mellan väst, våld och förintelse. ”Det var inte för inte som världskrigen och det värsta folkmordet i historien hade sitt ursprung och fullgjordes i Europa; detta var bara de senaste kapitlen i en historia av brutalitet och våld som pågått länge.” Författaren väljer att bortse från de delar av världshistorien som inte stöder hans tes.

Frankopan döljer inte sin ideologi, och han återger med sympati ett tal av Stalin där denne säger att ”kommunismen var en logisk reaktion på ett politiskt system som hade visat sig bristfälligt och farligt. Det var ett nytt system som betonade likheter snarare än skillnader, som ersatte hierarki med jämlikhet. Det var inte bara en attraktiv vision, med andra ord, utan ett genomförbart alternativ”. Han är föraktfullt nedlåtande när han talar om sin familjs nya hemland, Storbritannien, medan han inte har lovord nog för Osmanska riket: ”Osmanska administratörer hade visat sig vara mycket skickliga administratörer, mästare på att centralisera resurserna och fördela befolkningen för att garantera att skördar och förråd hamnade där de behövdes som mest”.

I förlagsreklamen sägs att Sidenvägarna har sålts i över en miljon exemplar och är översatt till mer än 25 språk. Den sägs vara speciellt populär i Indien och Kina. Man kan förmoda att den kommer att citeras i kommande läroböcker och avhandlingar. Gissningsvis tror nog läsare i andra världsdelar att västerlänningar är speciellt föraktliga och accepterar detta som ett faktum, eftersom boken är skriven av en forskare i Oxford, utgiven på ett förlag i London och översatt till andra västerländska språk. Boken köps in till universitetsbibliotek, vilket kan uppfattas som en garanti för dess vetenskaplighet.

Hon markerar sin postkoloniala attityd med att upprepade gånger kalla västerländska forskare ”europeistiska” och påstå att deras perspektiv är snävt.

För att påpeka att Frankopan inte är ett isolerat exempel ska ytterligare en studie nämnas, nämligen Ottoman Empire and the World Around It (2004) och Subjects of the Sultan. Culture and Daily Life in the Ottoman Empire (2005). Författaren Suraiya Faroqhi, är professor i Osmanska rikets historia i München. Författaren är uppväxt i Tyskland med tysk mor och indisk far. Hennes böcker har först publicerats på tyska och sedan översatts till engelska. Också de här böckerna kommer alltså från en europeisk intellektuell ”högprestigeavsändare”.

Faroqhi undviker teman som intellektuell utveckling, yttrandefrihet, vetenskap, medborgerliga rättigheter, kvinnors ställning och islam. När det gäller temat slaveri glider hon i stort sett förbi den stora mängden slavar. Hon markerar sin postkoloniala attityd med att upprepade gånger kalla västerländska forskare ”europeistiska” och påstå att deras perspektiv är snävt.

Faroqhis centrala tes är att Osmanska riket var ungefär lika utvecklat som väst, och hennes inskjutna kommentarer kan sammanfattas som att ”västerlänningar ska minsann inte tro att de är bättre”. Hon deklarerar öppet att hennes avsikt är att ge ett ottomanskt perspektiv, och även om hon blandar intressant information med ideologiska uttalanden är det lättare för läsaren att skilja fakta från åsikt än hos Frankopan.

Västvärlden sätter kritik och självkritik högt, och det med rätta, men historieskrivning ska bygga på ett balanserat återgivande av fakta. Här har både universiteten, förlagen och pressen ”släppt igenom” verk som brister i objektivitet. Man kan inte överdriva den skada som snedvridna och självföraktande beskrivningar av västs historia gör – speciellt om de kombineras med snedvridna framställningar av andra länder.

Väst har byggt upp institutioner som ska tillförsäkra oss pålitlig information, vilket är grunden för fungerande demokratier. Om medborgarna inte har pålitliga fakta kan de inte ta bra beslut. George Orwell sade att lögn förr eller senare leder till våld. Det är just det som är faran.