Samhälle Krönika
Förvaltningskrisen förvanskar ekonomin
Myndighetsaktivism och woke-kapitalism är ett sätt att vända den moraliska energin inåt som tidigare riktades mot omvärlden. Det förstör uppdelningen mellan offentligt och privat, och ger en allt mindre dynamisk marknadsekonomi, skriver Karin Svanborg-Sjövall.
Lagrådet avstyrkte. Kammarrätten i Stockholm var starkt kritiska. Lunds universitet sågade förslaget längs med fotknölarna. Ändå upphöjdes Barnkonventionen i sin helhet till svensk lag, vårvintern 2020. Därmed har ännu en källa till renodlad förvaltningsaktivism öppnats.
Till alla genus- och HBTQ-certifierare, mångfaldskonsulter, GDPR-experter, KRAV-kommissarier och CSR-konsulenter tillfogas nu ytterligare en yrkesgrupp: den kommunala barnrättskoordinatorn. Det kanske inte låter som så mycket att bråka om, i den allmänna konkursen.
Det är det.
Den konventionstext som gjorts till lag är nämligen inte bara högtravande. Den är också svepande och motsägelsefullt formulerad – sällsynt dåliga egenskaper när en domstol ska omvandla den enskildes rättigheter till utkrävbara skyldigheter för det offentliga.
Precis det godtycke som juristerna varnade för tycks också ha påvisats.
Precis det godtycke som juristerna varnade för tycks också ha påvisats i de två Stockholmskommuner som nyligen fick bassning för var sitt skolnedläggningsbeslut, och där Förvaltningsrätten var av avvikande mening. Hade de i tillräcklig utsträckning tagit hänsyn till barnkonventionen? Domarna var oeniga. Det lär inte bli sista gången.
Barnkonventionen är bara en av flera internationella konventioner som på senare år kommit att åberopas för att på juridisk väg avgöra politiskt känsliga frågor. Till exempel Europakonventionen har använts för att motivera långtgående sociala rättigheter för EU-medborgare (en viktig ingrediens i exempelvis Brexitdebatten). Nu vill miljöaktivister pröva samma konvention för att avgöra om EU:s klimatmål kan skärpas, mer än vad som beslutats om på politisk väg.
Ska populister till vänster och till höger få monopol på att kritisera illa formulerad konventionstext?
Att detta inte väcker mer debatt är för mig obegripligt. Borde inte de som är mest angelägna om individuella rättigheter – liberaler inklusive – vara dem som har störst intresse av att de inte devalveras? Ska populister till vänster och till höger få monopol på att kritisera illa formulerad konventionstext?
Slöseriombudsmannen Josefin Utas utgör här ett välkommet undantag. Nyligen skrev hon ett intressant blogginlägg om den framväxande ”rättighetsindustrin”, där hon undvek den vanliga fällan att anta ett dumsnålt perspektiv på ett mycket större problemkomplex.
Läs också:
För anledningen till att vi bör uppmärksamma vad som sker är inte primärt att vi nu får ännu fler kommunala tjänstemän som pratar för varandra i Almedalen, hur störigt det än är.
Nej, huvudproblemet är att rättighetsglidningen bidrar till att bryta sönder den ordning som sociologen Hans Zetterberg beskrev som att olika samhällssfärer lyder under olika logiker. Dels håller den på att omvandla en rättsordning som syftade till att skydda individuella rättigheter till att bli ett minoritetsverktyg för att uppnå kollektiva mål. Dels ställer den relationen mellan den dömande och den exekutiva makten på huvudet.
Det går en rak linje mellan förvaltningskrisen och en allt mindre dynamisk marknadsekonomi.
Men ytterst handlar det faktiskt om den allra mest grundläggande bodelningen, den mellan offentligt och privat, och den logik som ger respektive sfär ethos och legitimitet. Det går en rak linje mellan förvaltningskrisen och en allt mindre dynamisk marknadsekonomi.
Komplicerade uppförandekoder, CSR-tuggande och självpåtagen politisering gör näringslivet ängsligt och defensivt. Svårtolkad lagstiftning omfördelar resurser från produktutveckling till regelefterlevnad. Som Waldemar Ingdahl påpekat flyttar avlatsindustrin företagens fokus från att produktutveckla och tillfredsställa sina kunder, till att söka behaga tredje part i form av journalister och politiker. Det är ingen liten sak. Ytterst ”omprogrammeras vad som är viktigt i affärsvärlden, själva drivkraften i marknadsekonomin”.
Inom staten tycks effekten dock vara den motsatta. Där näringslivets riskaptit snöps, eldar rättighetsglidning och regelkrångel på en frejdig förvaltningsaktivism. Delvis handlar det nog om självselektion: de akademiker som idag anställs för att genus- eller barnrätts- eller miljöcertiifiera är av en annan sort än gamla tiders torra ämbetsmän. Att ha till uppgift att bevaka rättigheter man brinner för – och där man själv har fått ett implicit tolkningsföreträde – är något helt annat än att opartiskt och korrekt implementera fastlagd politik.
I dag ser vi trött på när Kina krossar det sista av Hong Kongs demokrati, och talibanerna får tillbaka sitt Afghanistan.
Man kan fundera över varför vi har hamnat här, och orsakerna är förstås flera och komplexa. Men kanske är det, åtminstone till del, en fråga om kompensation?
Bush den yngre, Blair och Anders Fogh Rasmussen såg på sina länders deltagande i Irakkriget som en civilisatorisk uppgift för hela Västvärlden. Inte nog med att vi borde kunna klara av våra egna problem: det fanns energi kvar för att vilja lösa andras. I dag ser vi trött på när Kina krossar det sista av Hong Kongs demokrati, och talibanerna får tillbaka sitt Afghanistan.
Kanske är det i detta ljus man ska se på utvecklingen mot myndighetsaktivism och woke-kapitalism; som ett sätt att vända den moraliska energi vi tidigare riktade mot omvärlden, inåt. Att i allt högre falsett slå vakt om mänskliga rättigheter i just de länder som i högst utsträckning faktiskt hedrar dem. Det är en ambitionsnivå som också säger något om vår tid.