Idéer Krönika
Framgångssagans förbannelse
Två aktuella böcker undersöker samma tema från olika håll: varför kollapsar framgångsrika samhällen, och hur kan det undvikas? Erik Gutiérrez-Aranda har läst Luke Kemp och Johan Norberg, och funderar över samhällenas motsvarighet till Titanic.
Det finns ett klassiskt fotografi från 1912 som visar passagerarångaren Titanic vid avfärd från Southampton. ”Osänkbart” kallades det största och mest avancerade fartyget någonsin byggt. Fyra dagar senare låg det på Atlantens botten.
Det märkliga är hur själva egenskaperna som gjorde det till ett mästerverk också gjorde det sårbart. De massiva vattentäta sektionerna som skulle skydda mot vattenfyllnad blev fällor när det beryktade isberget skadade för många av dem samtidigt.
I fjol gavs två böcker ut som berör samma tema: Luke Kemps Goliath’s Curse (Penguin Books) och Johan Norbergs Peak Human (Atlantic Books, på svenska Civilisationens topp, utgiven av Timbro förlag). De brottas med samma paradox men på civilisationsnivå: varför kollapsar framgångsrika samhällen?
Kemp, forskare vid Cambridge, har undersökt 324 stater och imperier som föll samman under de senaste 5 000 åren. Likt den bibliske jätten Goliat vars storlek blev hans fall, visar Kemp hur framgångsrika civilisationer bär fröet till sin egen undergång. Ju mäktigare och komplexa de blir, desto större risk för kollaps.
Från romarriket till maya-civilisationerna identifierar han ett återkommande mönster: koncentrationen av makt och korrupta eliter gör samhällssystem ohållbara. När ojämlikheten ökar och eliterna konkurrerar om makten uppstår politisk instabilitet, naturresurser missköts och förmågan att hantera kriser försvagas. Kemp kallar processen för ”minskad avkastning på resursutvinning” — ju mer rikedom eliterna skor åt sig själva, desto mindre finns kvar för samhällets långsiktiga överlevnad.
Ju mer rikedom eliterna skor åt sig själva, desto mindre finns kvar för samhällets långsiktiga överlevnad.
Norberg undersöker samma dynamik men från motsatt håll. Genom sju historiska guldåldrar, från antiken till vår egen tid, identifierar han ett tydligare mönster: människor som är öppna för handel, idéer och innovation skapar samhällen som blomstrar medan slutenhet bidrar till stagnation och förfall.
Han beskriver det som ett val mellan två förhållningssätt inför omvärlden, och ingenstans syns det tydligare än i antikens Grekland. Aten var den öppna handelsstaden som välkomnade främlingar, idéer och innovation och skapade demokrati, filosofi och dramatik. Den konkurrerande staden Sparta slöt sig i stället bakom sina murar, utvisade främlingar och kontrollerade varje aspekt av medborgarnas liv. Inget lämnades till eftervärlden utom militära segrar som snart glömdes bort.
Mönstret återkommer genom historien. När renässansens Florens välkomnade flyktingar, köpmän och excentriska tänkare blomstrade konst och vetenskap. Den kinesiska Song-dynastin öppnade sig mot omvärlden mellan 900 och 1200-talet och uppfann kompassen, krutets användning och boktrycket. Men när Ming-dynastin senare stängde gränserna upphörde utvecklingen, och Kina reducerades till ett land exploaterat av andra stormakter.
Varje guldålder står till slut inför vägskälet att antingen ge sig ut i världen för att ta till sig nya idéer, eller vända ryggen åt den för att bevara det man redan har.
Kemp och Norberg analyserar alltså samma historiska rörelse från varsitt håll — den ene söker förstå varför civilisationer faller, den andre varför de blomstrar. Sveriges historia rymmer båda svaren.
Den svenska historien visar att Kemps sårbarhet kan övervinnas genom Norbergs öppenhet.
Kemp skulle peka på hur den svenska stormaktstiden blev ohållbar. Adeln var befriad från skatt medan bönderna finansierade kungamaktens krig, ett system där resurserna gick till erövringar snarare än till samhällets långsiktiga styrka. Den militariserade staten kunde inte anpassa sig när länder som Ryssland växte sig starkare runt Östersjön och Europa. Nederlaget vid Poltava 1709 markerade början på slutet för Sverige som stormakt.
Men Norberg skulle förklara varför Sverige undvek kollaps: i stället för att isolera sig valde svenskarna öppenhet. 1700-talets frihetstid släppte in nya idéer, 1800-talets industrialisering välkomnade teknisk förnyelse och 1900-talets välfärdsstat blev möjlig genom öppen handel och internationellt utbyte.
Den svenska historien visar att Kemps sårbarhet kan övervinnas genom Norbergs öppenhet, men ofta krävs krisinsikt för att bryta gamla mönster innan det är för sent.
För vår egen tid är detta högst relevant. Den ordning som byggdes upp efter 1945, med FN, Världsbanken och den europeiska integrationen genom EU, optimerades för kalla krigets utmaningar kring kollektiv säkerhet och ekonomisk återuppbyggnad.
När helt nya hot uppstår som klimatförändring, teknologisk omvälvning och nya geopolitiska maktkonstellationer, kan dessa institutioner visa sig lika oflexibla som de imperier och civilisationer som tidigare gått under.
Titanics undergång ledde till internationella säkerhetskonventioner som räddat otaliga liv till sjöss. Mänskligheten lär sig och anpassar sig, men frågan är om detta sker genom klok anpassning, eller om vi först måste genomleva kollapsen för att något nytt ska växa fram.
Historien ger olika svar beroende på hur man tolkar den. Men oavsett perspektiv varnar den för att anta att vår egen framgångssaga gör oss osänkbara.