Från en insider till en annan

”Truly weird Senator Rand Paul of Kentucky reminds me of a spoiled brat without a properly functioning brain. He was terrible at DEBATE!”

Det gick en chockvåg genom det demokratiska etablissemanget när författaren till den ovan citerade tweeten, Donald Trump, blev vald till president i supermakten USA i november 2016. Kunde verkligen denna plumpa sexistiska man med ett lynne likt den värsta sortens PMS, väljas av över 62 miljoner människor att representera dem?

Valet av Trump tycktes vara en del av en trend. En märkbar förändring av det politiska landskapet som ägt rum under det senaste decenniet med landvinningar av En Marche, Tsipras, Corbyn och Storbritanniens utträde ur EU. Politiker och rörelser vars gemensamma nämnare och framgång är att de profilerar sig som folkets representanter, fria från etablissemangets arvsynd.

Steve Richards försöker med boken The Rise of the Outsiders dels problematisera och dels förklara denna utveckling. Han kallar uppstickarna för ”outsiders” och spekulerar i hur de kunnat bli så framgångsrika. Nyfikenheten på dessa utomstående är stor, inte minst bland etablerade mittenpartier runt om i världen som försöker förstå varför de tappar väljare till dem.

Richards är engelsman och utbildad historiker och journalist. Han arbetar som kolumnist på den brittiska tidningen The Guardian och är pratshow-värd hos BBC. Richards själv är uttalad Brexit-motståndare och det är genom hans åsiktsfilter boken är skriven. Att han ogillar utvecklingen han beskriver är tydligt; han menar att de utomstående är inkompetenta och de som släppt fram dem är syndabockar.

I boken går Richards igenom vilka han definierar som outsiders. De kommer från både höger och vänster. Från höger identifierar han exempelvis Geert Wilders i Nederländerna, Norbert Hofer i Österrike, Beppe Grillo i Italien, men mest plats får givetvis Trump. Från vänster kommer Corbyn i Storbritannien, Tsipras i Grekland och Macron i Frankrike. Frågorna högerns outsiders fokuserar på är invandring, försvinnande industrijobb och nationalstatlig nostalgi medan vänstern har fördelningspolitik som huvudtema.

Richards menar exempelvis att Trump vann sitt förtroende genom att förenas med väljarnas växande politikerförakt.

Men det är inte deras idéer om politiska lösningar som gör dessa uppstickande politiker intressanta, utan att de kommer utifrån. Att de är obefläckade av tidigare politisk makt. Politiker som definierar sig i relation till ett etablissemang som de menar har misslyckats med att lösa ”folkets” problem. Richards menar exempelvis att Trump vann sitt förtroende genom att förenas med väljarnas växande politikerförakt.

Mer eller mindre verklighetsförankrade populister till politiker har alltid funnits, men det som intresserar Richards är hur de lyckats komma till makten på demokratisk väg i så många länder under det senaste decenniet.

Två kapitel ägnas åt att skylla utvecklingen på de etablerade partierna både till höger och vänster. Richards menar att det började med att ingen lyckades förklara finanskrisen 2008 för väljarna. Vem bar ansvaret och hur ska politikerna arbeta för att undvika nästa kris? Frågorna var många men svaren få och krisen nådde ända hem till köksborden, påtaglig för alla. Här menar Richards att ingen från de etablerade partierna förstod, eller ville i alla fall inte säga vad som faktiskt hänt, och förtroendet för partierna sjönk.

Vänsterns etablerade politiker, menar Richards, styrde i komplexa tider och saknade ideologiskt djup nog för att kunna anpassa sig. Han exemplifierar med Bill Clinton och Tony Blair. Vänsterledarnas politiska projekt lämnades till experter, men experterna är inte folkvalda och gav bilden till väljarna att det inte spelar någon roll vilka som väljs, för det är ändå samma skara experter som kommer att bestämma.

Från högern menar Richards att de etablerade politikerna försökte härma Thatcher-Reagans ekonomiska politik när den redan var daterad och att de kontraproduktivt kedjade fast sig i sina ideologiska övertygelser om en mindre stat, vilket gjorde dem passiva. En för liten stat, skriver Richards, blir avlägsen de väljare som den är menad att stötta. En oförblommerad privat åsikt från författaren och knappast något värt att försöka göra högerpartier skamsna över.

Utöver att skylla på de etablerade partierna tar Richards också upp vad som kan uppfattas som en ursäkt för dem: att det är svårt att driva igenom politik som är impopulär, samtidigt som få demokratiska system tillåter enväldigt styre för den som lyckas bli vald. Ett exempel är Obamas kamp mot den republikanska kongressen. Richards benämner det som ”the powerlessness of power”, att komplexa politiska frågor är svåra att dels kunna förklara för väljare, och dels att driva igenom enkla lösningar för.

I Richards korståg för att hitta syndabockar får även journalistkåren motta några skarpa hugg. Han menar att fri media alltför ofta agerat opposition hellre än opartiskt granskat makten. Att journalister följer ett narrativ där politikerna alltid är boven, vilket ger konsekvensen att förtroendet för en redan misstrodd politikerskara sjunker ännu lägre.

Richards sätter förväntningarna högt när han påstår sig kunna bringa klarhet över en trend som många identifierat, men få lyckats förklara. Det är lätt att hålla med Richards om att det skett ett skifte i den politiska världen det senaste decenniet. Som prisbelönt journalist levererar han förväntat korrekta skildringar och referat, men han driver också sina teser. Det är hans åsikt att utvecklingen med folkvalda från rörelser utanför etablissemanget är ett problem. Frustrerade industriarbetare i USA:s rostbälte, vilseledda pensionärer i Grekland och små svenska kommuner överrumplade av flyktingmottagande har röstat för förändring, men de har enligt Richards röstat fel.

Han försöker dock inte starta en häxjakt mot dessa eller deras anhängare själva, utan snarare läxa upp etablissemanget för att ha låtit dem stiga fram. En av Richards slutsatser är att folket i demokratier numera har mycket mer makt än de tror, men redogör inte för det som en positiv utveckling. Hans utgångspunkt är definitivt inte från de utomståendes sida, vilket begränsar analysen. Richards ställningstaganden visar att han är en del av det etablissemang som han läxar upp. En insider, om man så vill.