Från Frankrikes förorter till IS

Jag har svårt att föreställa mig en identitet utan en plats. Vi formas av de platser vi lever på, särskilt som barn och unga, men självklart även av de människor som finns omkring oss, de språk som talas och förmodligen även den politik som förs på den lokala nivån. Även om den sistnämndas påverkan förmodligen är mer indirekt.

Därför blev jag rejält nyfiken när två franska journalister från Le Monde, Raphaëlle Bacqué och Ariane Chemin, i boken La Communauté (ungefär Gemenskapen. Albin Michel 2018), tog just en plats som utgångspunkt för sin undersökning av de identiteter som formats här. Platsen är kommunen Trappes knappt tre mil väster om Paris. Bland mycket annat är Trappes den enskilda kommun i Europa som sett flest unga invånare ge sig av till Syrien för att ansluta sig till IS. 

Efter attentaten 2015

Efter vågen av attentat i Frankrike under 2015 har debatten kring och undersökningen av islam, islamism och jihad föga förvånande intensifierats. Redan före attentaten fanns en kader av kunniga forskare, journalister och intellektuella och alltså en stor samlad kunskap. Däremot saknades viljan att agera hos styrande politiker. Det håller nu på att förändras.

För det som framkom ganska snart var ju att attentaten som utfördes i Frankrike genomfördes av unga vuxna födda på fransk jord som gått igenom (eller inte) det franska skolsystemet, som hade franska som modersmål och som var franska medborgare. Vad som också blev tydligt var att de som åkte till Syrien och Irak bekände sig till samma ideologi, kom från samma miljöer. 

Som svensk har jag både förundrats över och irriterats av den åtminstone inledningsvis totala bristen på rapportering och diskussion om de svenska jihadisterna – alltså de som reste iväg. För trots allt så framkom det ganska snart att Sverige och Belgien var de europeiska länder som skickat flest till IS i förhållande till sin befolkningsmängd. 

I ett par år satt jag följaktligen och funderade över sannolikheter. Om det nu sitter hundratals franska medborgare i läger i Irak och Syrien, så sitter där rimligen även svenskar, med tanke på mängden utresta. Men inte ett ljud. Och medan föreningar för anhöriga, advokater och journalister rapporterade och krävde svar av franska politiker teg svenska ansvariga.

För mig framstår allt det här fortfarande som märkligt. Den svenska demokratin ska ju vara transparent, medan vi här i Frankrike, där yttrandefriheten är snäppet sämre enligt Journalister utan gränser, får veta så mycket mer genom pressen men också genom ansvariga myndigheter och politiker – som ställs till svars.

Orsakerna återfinns förstås till stor del i historien. Frankrike har haft kolonier, stor invandring framför allt från Maghreb sedan länge vilket gör att man nu har ett försprång gentemot Sverige. Här finns forskare, journalister, jurister och så vidare som kan arabiska och som har sina rötter i de här miljöerna. I Frankrike har man också lång erfarenhet av islamistiska attentat. Allt det här innebär att man har en redan uppbyggt apparat, en apparat som Sverige förmodligen saknar. 

En global jihad

Ändå skiljer sig den här vågen av attentat från de tidigare genom att rörelsen är global, inte förankrad i ett enskilt muslimskt land. Kalifatet har rekryterat överallt och har dessutom en hel del konvertiter i sina led. Kalifatet och dess medlemmar angår med andra ord i minst lika hög grad Sverige som Frankrike.

Nu vet jag också att det här underskottet i rapportering åtminstone börjar åtgärdas i och med att till exempel sajten doku.nu startades 2018. Här hittar jag en del av det jag saknat. Detaljer, siffror, nätverk, individer. Jag har också läst ett bra journalistiskt reportage i bokform där frågeställningarna berörs i Niklas Orrenius Skotten i Köpenhamn (Albert Bonniers Förlag 2018) som kretsar kring konstnären Lars Vilks. I Försvarshögskolans rapport Mellan salafism och salafistisk jihadism, författad av Ranstorp, Ahlin, Hyllengren Normark 2018, kartläggs miljöer och individer. Dock saknar jag fortfarande svaren på många frågor från svenskt politiskt håll.

När jag försöker hitta uppgifter på hur många som rest ifrån Sverige till Syrien och Irak, alltså äldre uppgifter än de som nu florerar om hur många som eventuellt kan vilja komma hem, är resultatet magert. Det jag är ute efter är den svenska motsvarigheten till Trappes, den kommun som skickat iväg flest till IS. Den hittar jag alltså inte.

Det jag ändå finner är en sida från SÄPO från 2017 som sammanfattar vad SÄPO visste då. Ungefär 300 hade rest. Vad gällde ursprungsorter skriver man så här:

Det finns en geografisk spridning i gruppen, men med en tydlig koncentration till Västra Götaland, Stockholm, Skåne och Örebro län. Uppemot 80 procent av individerna kommer från något av dessa fyra län. Det är viktigt att poängtera att de som reser till konfliktzonen inte nödvändigtvis är geografiskt spridda över länens olika orter. I stället kan det snarare vara så att det är specifika orter eller områden i länet som är särskilt utmärkande.

Det svenska Trappes finns alltså, men polisen vill inte säga exakt var. Så låt oss då titta på det franska Trappes.

Trappes moderna historia

Det man kan kalla det moderna Trappes anlades under mellankrigstiden och bestod av gulliga funkisradhus åt järnvägsarbetare. Järnvägarna röstade kommunistiskt, ett styre kommunen sedan behöll ända in på 00-talet. Men det var under efterkrigstiden som Trappes liksom så många förorter förändrades radikalt. Bostadsbristen var enorm efter de två krigen. Industrin gick för högtryck och arbetskraftsinvandringen, i Frankrikes fall från Maghreb i första hand, pågick för fullt. Den franska bilindustrin rekryterade på plats. Unga män, ofta med låg utbildning, ibland analfabeter, undersöktes och fick sitt arbetstillstånd, reste iväg till Frankrike. Familjerna blev kvar i byn.

Inledningsvis levde männen ofta i kåkstäder och det var först i mitten av sjuttiotalet som Giscard d’Estaings regering tillät familjeåterförening. Nu kom alltså fruarna och barnen. Kåkstäder blev en omöjlig situation och förorter liknande dem som byggdes under vårt miljonprogram uppfördes i snabb takt. Det var också vad som hände i Trappes, där den kommunistiske borgmästaren, Bernard Hugo, insåg att han behövde förstärkning också i form av en större väljarbas.

I Trappes nya höghus kom majoriteten från Marocko, men även algerier, portugiser, spanjorer och en del ”galler” flyttade in.

Förorten byggdes kring gårdar med lekplatser och inledningsvis låter det som om den var paradiset på jorden. Här lekte barnen över nations- och religionsgränser och strövade fritt ut på fälten som fortfarande omgav förorten. Här hade man picknick och badade i dammen Saint-Quentin. I slutet av månaden då lön och bidrag var slut lånade man av grannen. En stark sammanhållning och solidaritet utvecklades.

Fredagsbönen sköttes diskret i ombyggda cykelstall, i övrigt fastade man under ramadan och undvek fläsk. Mer än så krävde ingen. Barnen uppmanades att inte göra väsen av sig, att ligga lågt. Man får komma ihåg att det handlade om människor som kände att de var i Frankrike på nåder, och att om de inte skötte sig så riskerade de att åka ut igen. Känslan av osäkerhet förstärktes ofta av språksvårigheter och låg utbildningsnivå.

Efter rekordåren – islam byter skepnad

Men redan under 80-talet hårdnade de ekonomiska villkoren, den franska bilindustrin skar ned på personal, började utlokalisera delar av tillverkningen. Arbetslöshetssiffrorna i Trappes steg och barnen som vuxit upp till unga vuxna hade svårt att komma in på arbetsmarknaden och såg framför allt ingen poäng med ett liv liknande föräldrarnas. Snabba pengar var mycket enklare att skaffa på annat sätt. Droghandeln exploderade och som en följd av den ökade även annan kriminalitet och våld. Unga människor stacks ned med kniv och det hände även att de sköts till döds.

Man anställde en dramapedagog på gymnasieskolan, och från Trappes kom snart flera folkkära ståuppare och skådespelare, liksom även senare rappare.

Samtidigt var man angelägen från politiskt håll om att både skola och lokalt föreningsliv skulle ha goda villkor. Man anställde en dramapedagog på gymnasieskolan, och från Trappes kom snart flera folkkära ståuppare och skådespelare, liksom även senare rappare. Fotbollsklubben var en av de bästa i Parisområdet.

Ändå kunde Bernard Hugo konstatera att husen redan efter tjugo år var extremt nedslitna och präglade av det våld och den droghandel som försiggått i trappuppgångar och entréer ostört i många år. Han fattar då ett symboliskt och i mina ögon smått vansinnigt beslut. Ett av höghusen ska sprängas i luften – hyresgästerna flyttas till andra hus – och sprängningen sker i direktsändning på bästa nyhetstid i den 16 december 1989. Borgmästaren intervjuas, ljusprojektioner på fasaderna och körsång. Sen dova explosioner och huset segnar ned till marken. Det ser lika absurt ut som det låter och kan ses på Youtube.

Det är också under den här tiden som en ny grupp muslimer installerar sig i Trappes. Det handlar om tabligher, något i stil med medeltidens tiggarordnar, en pacifistisk, missionerande riktning inom islam där medlemmarna, klädda i vitt, rör sig ute på gator och torg och handgripligen tar tag i de unga kriminella med drogproblem: En muslim ska be sina böner, leva fromt och lagligt. Politik däremot ägnar man sig inte åt. Föräldragenerationen som inledningsvis är mycket skeptisk får medge att tabligherna i flera fall ändå lyckas där de själva har misslyckats.

Men även flickorna vänder sig i högre utsträckning till religionen. Redan på 90-talet börjar den debatt som fortfarande pågår om slöja eller inte slöja i skolan. Dåvarande inrikesministern utfärdar en sorts rekommendation som säger ingen slöja i den statliga skolan och i Trappes skickas flickor som bär slöja hem igen. 

Islam utmanar politiken

Representanter för ytterligare en riktning inom islam dyker upp, långa skägg och traditionell klädsel. Salafisterna. Dessa är betydligt mer krävande: heltäckande slöjor för kvinnor, straff för de otrogna. Rigoröst leverne i Profetens fotspår är vad som krävs.

Men innan salafisterna egentligen ska få så mycket att säga till om i kommunen träder ännu en riktning av islam in på scenen i form av två unga välutbildade dataingenjörer som står det muslimska brödraskapet nära. De är födda i Frankrike och klarar att tråckla ett projekt igenom administrationen. Projektet är en ny jättemoské med bibliotek, kulturcentrum och friskola i Trappes. Bernard Hugo, den gamle kommunisten, drar på svaren, år ut och år in, men inför kommunalvalet 2001 har en socialistisk utmanare fattat att vägen till borgmästarposten går via muslimerna. Dataingenjörerna i sin tur har vidtagit åtgärder som visar att i Trappes finns en kritisk massa, med andra ord, vill muslimerna något på det politiska fältet så är de i klar majoritet. Den socialistiske utmanaren, Alain Mandalain vinner valet och dagen därpå skrivs bygglovet för moskén under.

Religionen islam flyttar alltså fram sina positioner via representanter för olika riktningar. Tabligherna, som ändå får sägas göra mer nytta än skada, banar ändå vägen för brödraskapet och sen salafisterna.

Politikerna däremot har egentligen inte några svar på de sociala problem och oroligheter som uppstår gång på gång i Trappes, och för den delen även på andra håll i Frankrike. 

Globala konflikter – Trappes svar

Sett i ett större sammanhang sammanfaller möjligen den anlagda branden på Trappes synagoga med den andra intifadan i Palestina. Synagogan brinner ned till grunden, ingen skadas, men händelsen är förstås anmärkningsvärd. På riksplanet fördömer dåvarande presidenten Jacques Chirac handlingen och han använder även det rimliga ordet antisemitism i sitt uttalande. Hans socialistiske premiärminister gör det däremot inte. Frankrikes muslimer är en stor röstreserv för vänstern. Under tiden flyttar de sista judiska familjerna ifrån Trappes.

I Trappes sker även de första upploppen med klara etnisk/religiösa förtecken år 2013 som en följd av att en kvinna i heltäckande slöja och hennes man stoppas av en polispatrull på gatan och arresteras.

Och så här håller det på. Internationella konflikter som går direkt in i Trappes vardagsrum, först via parabolantennerna, sen via Al Jazeera, ser ut att få sina egna våldsamma ekon i förorten.

Men Frankrikes egna konflikter spelar också in. Upploppen i förorterna 2005 tar sig i Trappes uttryck i ytterligare en anlagd brand, denna gång i ortens gymnasieskola. Skolans vaktmästare dör. Totalt skördas ytterligare fem offer i landet. I Trappes sker även de första upploppen med klara etnisk/religiösa förtecken år 2013 som en följd av att en kvinna i heltäckande slöja och hennes man stoppas av en polispatrull på gatan och arresteras. Konflikten eskalerar och Trappes polisstation belägras i flera dygn av arga muslimer, sammankallade via sociala media. Medias bevakning är massiv. Det politiska trumpetandet likaså. Talesmännen för muslimerna har bara ett ord för att beskriva läget: islamofobi. Den muslimska världen står på deras sida. I en saudisk tevekanal intervjuas den slöjbärande kvinnans make. Trappes band till den muslimska världen ter sig mycket starkare än dem till den geografiska omgivningen. 

Global och lokal jihadism

La Communautés författare drar fram ytterligare ett mönster i dagsljuset, och det är det av jihadism, radikal, inte bara våldsbejakande utan helt enkelt våldsutövande islam. I Trappes var och är fortfarande ämnet inom stora grupper tabu. Den socialistiske borgmästaren svarar svävande på frågan om hur många som rest, säger så småningom ett 30-tal personer. Inrikesministeriet publicerar siffran 67.

Men vägen dit är lång. Författarna visar hur hjärnan bakom attentatet i pendeltågsstationen Saint Michel 1995 som så småningom algeriska GIA tog på sig, Safé Bourada, under sitt tioåriga fängelsestraff dels lyckas få ihop ett manifest, dels lyckas radikalisera en grupp medfångar där åtminstone två unga kriminella kommer från Trappes. Ungdomar från familjer i Trappes får redan under 80- och 90-talet stipendier för att åka till Saudiarabien och utbildas i islam. De reser även på ”träningsläger” i Libanon där de lär sig hantera en Kalasjnikov av gamla bosnier, och det är Bourada som fixar kontakterna. Attentat planeras men blir inte utförda eftersom polisen lyckas förhindra dem.

Där Republikens institutioner har backat har islam, genom olika riktningar och representanter tagit plats, utnyttjat de tomrum som uppstått.

I Trappes finns en konstant underström av nyheter om ”träningresor” till Afghanistan och Marocko, onklar och äldre halvbröder som ”gett sig av redan innan alltihop kunde ses på teve”. Ett lokalt centrum och rekryteringskontor etableras under några år på kebabhaket Chicken Planet. Här planeras en del av de resor till Syrien och Irak som vartefter genomförs. Och den dag när en video från Syrien där tre fransktalande jihadister hyllar attentaten i Paris i november 2015 är det förmodligen inte så konstigt att invånarna i Trappes vet vilka de är – de kommer ju härifrån. Så småningom ska det även visa sig att flera av terroristerna bakom attentaten i Paris är ifrån Trappes. 

Så vad kan vi lära av Trappes? Förmodligen en hel del. Där Republikens institutioner har backat har islam, genom olika riktningar och representanter tagit plats, utnyttjat de tomrum som uppstått. Hur mycket av detta elände som kunde ha undvikits med ett mer offensivt politiskt bemötande går förstås inte att avgöra. Hade det hjälpt att ge utomeuropéer rösträtt i kommunalvalen som vänstern lovat i säkert trettio år men aldrig genomfört? Omöjligt att säga. Om man hade tagit larmen från lärare och socialarbetare på allvar och agerat direkt, hade utvecklingen blivit en annan?

Vad vi däremot kan konstatera är att för den individ som radikaliseras eller som låter sig radikaliseras har de politiska besluten på lokal nivå förmodligen en avgörande betydelse. Vem som tillåts organisera läxläsning, starta en friskola eller till och med driva ett kebabhak, kan bli avgörande.

Det är vad vi kan lära oss. Platsen – och den lokala politiken – formar individerna.