Frankrike har fler populister än Le Pen

Med snart bara en vecka kvar till det franska presidentvalets första omgång ökar ovissheten. Båda toppkandidaterna – Nationella frontens Marine Le Pen och mittenkandidaten Emmanuel Macron – har stagnerat i mätningarna. Den skandalomsusade och tidigare utdömde gaullist-kandidaten Francois Fillon är återigen bara några enstaka procentenheter från att nå den andra omgången.

Valrörelsens stora vinnare så här långt finns dock på vänsterkanten. Jean-Luc Mélenchon utnämndes allmänt till segrare i den senaste stora debatten och har nu i genomsnitt 18 procent i mätningarna.

Vem är då Mélenchon? Han tillhörde länge Socialistpartiets vänsterfalang. 2008 hoppade han av och bildade i stället ett eget parti, Vänsterpartiet, vilket han representerar i Europaparlamentet. 2012 kandiderade han för första gången i presidentvalet. Genom en allians med kommunistpartiet fick Mélenchon elva procent och slutade på fjärde plats.

Den här gången har Mélenchon skapat en rörelse, La France Insoumise, och kommit att bli den samlande kandidaten för såväl den radikala vänstern som den gröna rörelsen.

Mélenchons budskap är klassisk vänsterpopulism. Det är folket mot eliten. EU, Nato och frihandel ska bekämpas. Han vill konfiskera alla inkomster över 300,000 euro. Han utlovar full pension för alla från 60 års ålder. Han vill, precis som Socialistpartiet, sänka arbetstiden till 32 timmar i veckan. Han vill förstatliga energibolag och banker, kraftigt höja minimilönerna och införa en ”ekologisk planekonomi”.

Den franska vänsterns ständiga dilemma har varit oförmågan att enas. 2002 är förstås praktexemplet då en splittrad vänster banade väg för Jean-Marie Le Pen att nå andra valomgången. Under våren har det drivits kampanjer för att Mélenchon och Socialistpartiets kandidat Benoit Hamon ska enas. Tillsammans skulle de förmodligen vinna åtminstone den första omgången. Men båda har vägrat. Möjligen löser många väljare det på egen hand; när Hamon nu framstår som helt chanslös väljer många sannolikt att rösta på en radikal vänsterkandidat hellre än att kasta bort sin röst och uppgivet titta på medan mitten och högern gör upp.

Risken att Mélenchon lyckas ska således inte underskattas. Oavsett är skadan skett. I många länder drivs nu vänstern i radikal riktning. Värt att notera är att Hamon varit inspirerad av Podemos, Bernie Sanders och Jeremy Corbyn. Trots det ser han sig nu omsprungen av en ännu mer radikal kandidat.

Mélenchon är ur ett liberalt perspektiv marginellt mindre osmaklig än Marine Le Pen. Trots det framställs han i svensk medierapportering som en ”ärrad vänsterman” eller helt enkelt bara ”vänsterkandidaten”. Det är djupt förskönande omskrivningar av en mycket radikal, för att inte säga extrem, politiker som har ett av Europas mest hårdföra kommunistpartier i ryggen. ”En revolution kan inte delas in i trevliga och otrevliga delar”, säger Mélenchon. Visst förekommer misstag och misslyckanden, men revolutionen är en oerhört vacker och kraftfull helhet, menar han.

Det franska presidentvalet följs av ett parlamentsval i juni. Inför det är den traditionella vänstern ännu mer illa ute än den traditionella högern. Det finns en påtaglig risk att globaliserings-, EU- och Nato-fientliga partier tillsammans vinner en majoritet. Effekterna vore förödande. Som Mélenchon själv konstaterar: ”Om Europa är en vulkan är vi dess revolutionära krater.”