År 1853 skrev författaren Fredrika Bremer till sin engelska översättare Mary Howitt för att berätta om vad som skulle komma att bli Hertha, en av 1800-talets mest omdebatterade romaner: 

Now I’m going to run headlong into fiction, and work out long cherished ideas – in a last novel, conceived in Sweden, but born in Amerika.

Bremer hämtade ofta inspiration från sina många resor till Frankrike, Storbritannien och Amerika. Hon tog dock inte bara med sig idéer från utlandet hem utan var också en av de som tog den svenska romanen ut i världen. Tillsammans med Emelie Flygare-Carlén var hon den överlägset mest lästa svenska författaren utomlands. Carl Jonas Love Almqvist och Viktor Rydberg, de två författare som i den traditionella litteraturhistorien brukar utmålas som 1800-talets stora giganter, fick 47 respektive 38 upplagor av sina titlar översatta. Bremer fick 432. 

Det var också skrivandet som gjorde att Bremer själv kom ut i världen. Tack vare hennes romaners framgång togs hon hjärtligt emot i de finkulturella kretsarna, och fick lyssna och diskutera med tidens mest radikala och framträdande författare och filosofer. Kontakten med omvärlden var också högst närvarande under hennes barndom.

Hon föddes 1802, dotter till Carl Fredrik Bremer, en framgångsrik brukspatron, och societetsdamen Birgitta Charlotta Hollström. Uppväxten präglades av högborgerlighetens salongsideal. I den klassiska boken Sociala idéer och motiv hos svenska författare sammanfattar litteraturvetaren Alf Kjellén den med orden: ”flickorna skulle bli graciösa världsdamer med slanka figurer och med briljanta kunskaper, lämpade för salongerna. Däremot borde de veta det minsta möjliga om livet utanför.” Fadern var sträng och hierarkisk, med en bestämd uppfattning om kvinnans traditionella roll i hemmet.

Det var en roll som var allt för liten och förlegad för Bremer. Hon tog snabbt sin bildning i egna händer och fattade tycke för framförallt teologi och historia. Genom kontakten med prästen och läraren Per Johan Böklin undervisades hon i allt från Platon till Hegel och den tyska idealismen. Men det var idéer från Storbritannien, och senare Amerika, som påverkade henne mest. 

Genom den intellektuella vänskapen med brittiskan Frances Eliza Lewin fick hon kontakt med den brittiska liberalismen. I ett brev till sin vän skrev Bremer: 

Ni var den första människa, som med öfvertygelsens kraft sagt till mig: Ju mera kunskaper, ju mera medel till att göra gott och till egen sällhet. Ni förde Locke, Bentham i mina händer och med Utilitetsprincipen uppgick ett nytt ljus inom mig.

Det var just utilitarismen som Bremer påverkades av i unga år. Hennes förhållningssätt till filosofin var dock långt ifrån okomplicerat. Utilitaristens rationalitet och beräknande tedde sig för Bremer som allt för sterilt, allt för långt ifrån människans inre. 

Bremers uppväxt och hennes tidiga idémässiga influenser går också som röda trådar genom hennes författarskap. De flesta romaner har just det borgerliga hemmet som fond. Där skildras dess hierarkiska och begränsande strukturer, men också vilken central roll familjen kunde spela som bas för filantropi och bildning. Litteraturvetaren Åsa Arping har träffande beskrivit Bremer som ”familjeromanens mästare”. 

I de detaljerade skildringarna av familjelivet och vardagens göromål finns också tydligt idépolitiska inslag. Ofta centreras de kring frågor som modernitet, emancipation och det materiella framsteget.

***

Bremers mest omskrivna roman är den tidigare nämnda Hertha. Och det med rätta. Den emancipatoriska berättelsen om den självständiga Hertha Falk och hennes kamp för kvinnans frigörelse är en av 1800-talets viktigaste idéromaner. Romanen utgör ett angrepp på den svenska lagstiftningen, som vid tidpunkten förklarade ogifta kvinnor som omyndiga. Kvinnan var ställd under faderns förmyndarskap från födseln tills hon lyckades hitta en man att gifta sig med, en man som hon då också underordnades. Juridiskt, och i praktiken, var det enbart änkor som var myndiga. 

Den emancipatoriska tanken hänger samman med det materiella framsteget.

Och det är just tanken om den begränsande lagstiftningen och hemmets begränsande strukturer som utgör ett av bokens huvudteman. I en inledande utläggning låter berättaren Hertha tala fram önskan om en annan ordning: 

Om vår uppfostran icke vore så ytterst usel, och våra lefnads-mål så ytterst fattigt och inskränkt, om vi tidigt hänvisades, i stället att söka stöd utom oss, att söka stöd i vårt eget bröst, i vår egen kraft; om vi finge egna liv och arbete för stora och ädla ändamål, om man tillät oss att lyssna till den inre rösten och följa dess ingifvelser snarare än alla slags meningar utom oss, om det tillät oss att få det arbete som vi kunde älska, – då är jag buss på, att vi skulle bli ädla och äfven lyckliga, gifva oss sjelfva och äfven andra lag! 

När Hertha beskrivits inom den litteraturvetenskapliga forskningen och i den allmänna debatten är det ofta här diskussionen tar slut. Den beskrivs som ett radikalt och framgångsrikt inlägg i kvinnofrågan, och ett startskott för den moderna feminismen. Men Hertha är en mycket mer mångbottnad roman. 

Något som i hög grad förbisetts i forskningen är att det också är en berättelse om hur den emancipatoriska tanken hänger samman med det materiella framsteget, pengar och den självständighet och frihet som följer av det egna arbetet. 

I romanen finns även Yngve Nordin, en av de järnvägsingenjörer som kommit till Kungsborg, staden där Hertha bor, för att arbeta med att dra den nya järnvägen. Bremer skrev Hertha precis när järnvägsbyggandet hade börjat i Sverige. Under romanens gång kommer järnvägen, och framförallt Yngve som utvecklas till det stora kärleksintresset, att representera en framväxande modernitet, och en symbol för att det traditionella Kungsborg inte alltid kommer att vara som det en gång var. Både materiellt och socialt. Symboliken i Yngve som romanfigur gör därmed att budskapet om kvinnans frigörande även blir intimt sammankopplat med den materiella utvecklingen. 

En annan nyckelmetafor i romanen är den brand som drabbar Kungsborg. Elden sprider sig snabbt genom byn och kommer att utradera de flesta husen i staden. I berättelsen fungerar branden som en symbol för de gamla hierarkiernas fall, och ur askan ska även något nytt kunna byggas. Bilden förstärks genom att järnvägsingenjörerna, symbolen för moderniteten och framsteget, spelar en central roll i räddnings-och släckningsarbetet. Utan dem hade kanske hela Kungsborg förstörts. 

Även arbetet spelar en central roll för kvinnans frigörelse i Hertha. Det kanske syns mest när Anna, hushållerska i Falks hem, försöker förklara för Herthas patriarkala och tyranniska far, att även kvinnan behöver något eget bortom hemmets göromål: 

Men sir, direktören, jag tänker så här: Unga menniskor böra ha något visst att lefva för, något som är deras och som de kunna förkofra, ja, något visst att tänka på och röra sig med för framtiden. Si. Jag är bara en fattig tjenarinna, men jag har ändå min vissa syssla för hvar dag, och av min vissa lön för hvart år, som jag kan hushålla med, som jag vill, och äfven sätta något af i sparbanken, hvart år, för min ålderdom, eller också hjelpa en vän. Och jag tror, att hvar menniska bör ha sitt, och frihet att därmed göra, som hon vill och tycker: ty det gör en lugn och tillfreds. 

Det är även genom arbetet som Hertha får möjligheten att förverkliga sig själv. Under sina många samtal med Yngve finner hon sitt kall i livet: hon vill starta en flickskola. Dit ska flickor och kvinnor komma för att kunna bilda sig, lära sig att hitta sitt inre kall och sin plats i samhället. Det är dock en dröm som blir svår att förverkliga när hon lever hos fadern och befinner sig i fullständigt ekonomiskt beroende av honom. 

Hertha startar då en annan skola dit kvinnor kan komma för att få kunskap i vardagens praktiska göromål i utbyte mot betalning. Pengarna ska hon sedan använda för att starta den andra ”högre” skolan. Herthas handlande utgör en god sammanfattning för hur arbete och pengar gestaltas i Hertha. Det är ett medel, något som kan skapa självständighet och möjligheter, men utgör samtidigt inte slutmålet. Arbetet är med andra ord det som kan möjliggöra att kvinnan kan förkovra sig och utveckla den inre moralen, och därmed i längden också kan göra sin rätt och plikt i samhället.

***

Hertha är långt ifrån en av Fredrika Bremers bästa romaner. Som så ofta med idéromaner där romanfigurer och berättelsens olika moment utgör representationer för idéer, sker det på bekostnad av den litterära framställningen. Karaktärerna blir ytliga, dialogen domderande i form av långa debattliknande repliker och handlingen styltig. Men i andra av Bremers romaner finns något annat. 

I exempelvis Hemmet ges en detaljrik teckning av både människors själsliv och familjens roll för den enskildes strävan. Till skillnad från i Hertha beskrivs hemmet och familjen inte enbart som en patriarkal och begränsande enhet, utan också som basen för filantropi, bildning och en plats som individen kan komma tillbaka till efter misslyckanden i livet utanför hemmets väggar. 

Förutom att vara en traditionell familjeroman, där framförallt systerskapet utgör basen för berättelsen, är Hemmet även en idémässig kommentar av utilitarismen.

Boken inleds med att den rättrådige lagmannen Frank, fadern i familjen, sitter och läser en avhandling av Jeremy Bentham. Frank är en god familjefar och medborgare. Han älskar sin fru och barn, och bedriver samtidig ett fattigvårdsprogram i staden. Men han är samtidigt sträng, med en något endimensionell syn på samhället och det mänskliga livet. Människan bör enligt honom göra det som är nyttigt och effektivt, andra göromål som rör det inre moraliska livet eller existentiella funderingar ser han som löst och flummigt. 

Hemmet är förutom en familjeroman även en idémässig kommentar av utilitarismen.

Exempelvis irriterar han sig i berättelsens inledning på sin fru Elise. Hon flyr ibland tristessen i vardagens praktiska göromål genom att läsa och skriva romaner. Frank tycker det är helt oförståeligt. Romaner är ju inte nyttiga: ”Man bör ha mening och ändamål äfven med sina nöjen… Är det förnuftigt, är det förståndigt att sitta uppe, bli blek och utvakad för att skrifva något, som duger till ingenting?”

Hans nyttomaximerande syn på livet syns även i hans dialoger med sonen Henrik, som under sin tid på universitetet förälskat sig i filosofi och historia. Sonen har även engagerat sig i ett studentikost poesisällskap och med tiden blivit en av deras frontfigurer. De skriver ny, omdanade poesi som får stor uppmärksamhet i litterära kretsar. När Henrik återvänder hem berättar han för familjen att han vill göra just poesin till sin livsuppgift.

Frank tycker inte det är värdigt. En karl bör göra något som gör verklig skillnad:

Jag tillstår att hans poetri är mig i själen emot. När man är karl, skall man vilja göra något dugligare i världen än att sucka och sjunga öfver detta lifvet eller det tillkommande… Och detta poetasteri, detta litterära dagdrifveri, som låter unga människor jämt vistas öfver molnen eller under mullen, så att de för bara moln och mull! ej kan se det verkliga lifvets goda, välsignade gåfvor – jag Vile fan toge det! Den riktningen, Henrik nu tar, kostar verkligen på mig. Jag hade så gladt mig åt att han skulle bli en duktig bergsman, att han skulle hjälpa att upparbeta grufvor, skogar, strömmar, Sveriges yppersta rikedomskällor. Det vore värt att använda ett godt hufvud på. Och i stället hänger han med sitt på sned , sitter med pennan i handen  och suckar om ljuset och gruset, om hjärta och smärta! 

Henriks nära vän och rival från studietiden, Stjärnhök, är just bergsingenjör, och när han kommer för att besöka hemmet hoppas fadern att han ska få sin son på andra tankar. Men den diskussion som följer ger motsatt effekt, och i dialogen skriver även berättaren tydligt fram bokens sensmoral: 

Se, Henrik! utropade lagmannen en dag efter ett samtal med Stjernhök, se det vill jag kalla poesi, verklig poesi! Tämja strömmarna, och tvinga deras vilda fall att bereda trefvnad och rikedom, under det vid deras stränder skogarne ljusna, åkerfält utbreda sig, människoboningar uppblomstra, och frisk verksamhet och glada röster upplifva nejden! Se, det kan kallas en skön skapelse!

Henrik teg. Men ”lilla fröken” (den yngsta dottern) sade fint: och i de boningarne – hvad de skola vara nöjda att ibland få en rolig bok att läsa, eller en vacker sång att sjunga! Eljes blefve deras liv bra torrt, oaktadt alla deras vattenfall!

Lagmannen log, kysste sin lilla flicka och fick tårar i ögonen af förtjusning åt henne.

Det är just genom samtal likt dessa som Frank genom boken utvecklas, och förändrar sin syn på samhället. Materiell utveckling, och arbetet för det allmänna bästa beskrivs genomgående i goda ordalag, men det arbetet behöver kompletteras med något annat. Det behövs mjuka värden som kommer från skönlitteraturen, den enskildes kärlek till hemmets medlemmar och vänner, och en filantropi som inte grundar sig på utilitaristens kalla kalkylerande utan också medmänsklighet. 

Det sammanfattar också väl hur Bremer under sitt liv kom att betrakta utilitarismen. Hon delade filosofins engagemang för filantropi, arbetet för allas lika rättigheter och det allmänna bästa. Men hon såg också behovet av att bilda och förkovra sig, att utveckla den inre moralen i enlighet med de kristna dygderna för att det nya samhällsbygget inte skulle resultera i något sterilt och meningslöst. 

***  

Bremers förhållningssätt till moralen och den materiella utvecklingen kan även sägas utgöra en god avslutande sammanfattning på denna artikelserie. 

Carl Jonas Love Almqvist, Emelie Flygare-Carlén och Fredrika Bremer var tre av de mest inflytelserika och mest sålda i gruppen av marknadsförfattare som växte fram från och med 1830. De kan sägas vara en produkt av kommersialiseringen av litteraturen, och på ett mer abstrakt plan, av den tidiga kapitalismen och industrialiseringen. 

Alla tre skulle de i sina romaner komma att skildra och påverka den marknad de verkade på. De skrev om kommers, arbete, rikedom och handel, och fyllde det ekonomiska livet i modernitetens gryning med moraliska historier och mening. 

Prenumerera på Smedjan!

Varje lördag får du som prenumerant (gratis) ett nyhetsbrev med exklusiv text av Svend Dahl och lästips från veckan som gått. Dessutom unika erbjudanden på Timbro förlags utgivning.

Email

Gemensamt för Almqvist, Flygare-Carlén och Bremer är att de alla beskriver vad vi i dag skulle kalla för marknaden som en moralisk ordning. Att vara verksam på en marknad – att arbeta, konsumera och driva företag – var att ständigt väga olika värden mot varandra och ta moraliska beslut. Beslut som kunde vara rätt eller fel. Arbete och ekonomisk vinning sågs som något gott men inte ett värde i sig. Det var ett medel för självständighet, bildning, och moralisk utveckling. 

Det utgör en stor kontrast mot hur marknaden betraktas i dag. Som Katrine Kielos-Marçal träffsäkert påpekade i en krönika i DN separerar vi ofta ekonomi och konsumtion från andra mjukare värden: det finns en materiell värld och sedan en moralisk värld. När en sådan föreställning är så pass förhärskande kan det vara bra att återvända till författare och texter som visar på det direkt motsatta. 

Annars blir vår tillvaro torr, tråkig och rent av meningslös. Trots alla materiella framsteg.

Texten baseras på masteruppsatsen ”Den moraliska marknaden: Marknadsförfattarnas skildring av det ekonomiska livet 1839-1860” (Uppsala universitet: Institutionen för idé-och lärdomshistoria), ett pågående arbete som skrivits löpande under 2023 och våren 2024.

Omslagsbilden är genererad i Midjourney.