”Hennes färdighet på romanmarknaden gör att man frestas att betrakta henne som ett bolagsnamn” anmärkte litteraturvetaren Arne Melberg om Emilie Flygare-Carlén i översiktsverket Den svenska litteraturen. När 1800-talets litteraturhistoria skrivits har Flygare-Carlén ofta beskrivits med liknande nedsättande formuleringar. Men samtidigt har det inte gått att förbise henne. 

Mellan 1838 – då hon gjorde sin debut – och 1850 var hon Sveriges mest lästa författare, och dominerade utgivningen av de nya inflytelserika skönlitterära häftesserierna. Tillsammans med Fredrika Bremer var hon även den författare som sålde bäst utomlands. Under perioden skrev hon inte mindre än 20 romaner. Det är därmed kanske inte så konstigt att många litteraturhistoriker betraktat henne just som en marknadsförfattare, där försörjningen kom först och litteraturen i andra hand. 

De senaste decennierna har Flygare-Carlén emellertid fått något av en renässans, och litteraturvetare och historiker har närmat sig hennes verk ur en rad olika perspektiv. Framförallt är hon kanske den främsta representanten för medelklassrealismens genombrott i Sverige under 1800-talet. 

***

Realismen som litterär genre är intimt sammankopplad med framväxten av den moderna romanen, och kom att vara den genre som de flesta av 1800-talets stora författare skrev inom. Som noterades i första delen av denna artikelserie var det poesin och dramat som tidigare utgjorde litteraturens stora verktyg. I förordet till Gabrièle Mimanso (1842-1843) benämnde Carl Jonas Love Almqvist denna typ av litteratur för ”medeltida diktande”. Medeltiden, hävdade han, var en period som passade utmärkt för poesi. Där fanns de stora slagen, kungar, riddare och kärlekssagor. Det moderna livets välstånd och fred tedde sig inte alls lika passande för storslagna berättelser. Men Almqvist menade samtidigt att den medeltida poesins skildringar av individen var märkbart platta. Där beskrevs hopp, mod och kärlek, men det var ständigt samma typ av hopp, mod och kärlek som åsyftades. Det var en tid då berättandet var svartvitt, utan någon typ av nyans: ”Detta är … att endast nämna själens värld, men icke att måla henne”. I den moderna världens berättande, i den nya romankonsten, var det dock just människans själ som stod i fokus och dess nyanser skulle målas. De stora slag och drabbningar skedde enligt Almqvist i hans tids litteratur inte längre mellan stater och kungar utan i människans inre, då den enskilde strävade efter sin lycka i livet.

Det var dock inte främst de detaljerade beskrivningarna över människans inre liv som var så banbrytande med realismen. Det var skildringarna över de praktiska göromålen. Nu fick läsare ta del av ingående beskrivningar av kläder, arbete och vardagens sysslor. Ett av de tidigaste och tydligaste exemplen är Daniel Defoes klassiska roman Robinson Crusoe från 1719. Under berättelsens gång är det Crusoes flit och uppfinnelserikedom som sätts i centrum och gör att han överlever på sin öde ö. I ett förord till romanen sätter författaren och nobelpristagaren J.M. Coetzee fingret på det revolutionära med den typen av skildringar: ”for page after page – for the first time in the history of fiction – we see a minute, ordered description of how things are done”. 

Och det är just det som gjorde Flygare-Carlén unik som författare i sin tid. I hennes romaner var det inte kungar eller riddare som var romanfigurer. Det var säljägare, grosshandlare, köpmän, smugglare, fiskare och tulltjänstemän, och deras vardagliga göromål skildras med näst intill överdriven detaljrikedom.

Det var också en sådan miljö Emilie Flygare-Carlén växte upp i. Hon föddes 1807 i Strömstad, beläget i norra Bohuslän. Fadern var en framgångsrik köpman, och det var under lekarna i sjöbodar och i mötet med de många sjömännen och deras berättelser som hon fick upp ögonen för vad lite fantasi kunde uträtta. När hon senare under tonåren fick följa med fadern på hans handelsresor i den bohuslänska skärgården träffade hon många säregna karaktärer som senare kom att utgöra grunden för några av hennes mest kända romanfigurer. 

Genom giftermålet med Johan Gabriel Carlén bosatte hon sig i Stockholm och blev snabbt en del av stadens litterära kretsar. När Flygare-Carlén väl debuterade utvecklade hon snabbt en färdighet för författaryrkets affärsmässiga sida och blev skicklig på att förhandla till sig stora arvoden. Efter stor konkurrens om hennes signatur kom hon att mestadels utges på Niklas Hans Thomssons förlag, den största konkurrenten till Lars Johan Hiertas Läsebibliotekhet.

Hennes stora genombrott var Rosen på Tistelön där barndomens kommersiella miljöer utgjorde berättelsens fond. Boken fungerar även som ett bra exempel på de teman och berättartekniker som gång på gång återkommer genom hennes författarskap. Romanen följer de två familjerna Arman och Haraldsson. Arvid Arman går i sin fars fotspår och utbildar sig till tulltjänsteman, och medlemmarna i familjen Haraldsson ute på Tistelön går från att vara moraliskt tveksamma karaktärer, som tidigare ägnat sig åt vrakplundring och smuggling, till att bli en hederlig köpmansfamilj. 

Ett återkommande tema i berättelsen är moralens relation till handeln och arbetet.

Ett återkommande tema i berättelsen är moralens relation till handeln och arbetet. När läsaren för första gången möter familjen ute på Tistelö beskrivs det som en kall och ogästvänlig plats dit ingen frivilligt åker, än mindre bosätter sig. Huset på ön är förfallet och på dess gård ligger orengjorda, ruttnande hummertinor. 

Skildringarna över öns materiella förhållanden använder Flygare-Carlén som ett sätt att etablera familjens två huvudgestalter, sonen Birger och fadern Haraldssons karaktär – den är lika ruttnande som innehållet i hummertinorna på gården. Men när Birger gifter sig med den rättrådiga Erika lär han sig av henne att leva gott. Och med den nyfunna moraliska kompassen följer även framgång i hans kommersiella förehavanden. När läsaren efter några år återvänder till Tistelön är förändringen tydlig. Birgers förändrade karaktär gestaltas återigen genom en detaljerad beskrivning över huset och dess gård: 

Tiden, som förmår allt, hade visat sin makt på den fläck av jorden, vilken vi känna under namnet Tistelön. Fem år hade där hunnit giva sakerna ett helt annat utseende. Om vi nu betrakta denna stupande berghäll framför den forna stugan med sin ihoplappade påbyggnad, så finna vi, att hällen nu är sprängd, fylld och planterad, varigenom den visar sig för den resande som en trevlig fyrkantig gård, omgiven av en vacker mur. Katten, vilken fordom satt vid det stinkande agnet i hummertinan, sitter nu och solar sig på tröskeln till det nya granna huset med tre fönsterlufter på vardera sidan om den utbyggda frontespisen, ur vars båda mindre fönster lätta gardiner av grönt tyg vifta fram och åter. Solen, som har så gott om förgyllning åt allting, skiner strålande ned på planteringarna vid husets baksida, vilka nu dölja den skrovliga grunden. Allt detta antyder, att sälskyttarna, de misstänkta lurendrejarna på Tistelön – liksom många andra, vilka dragit nog förmögenhet tillsammans – byggt sig ett hus och nu leva på god fot, ge sockens fattiga deras bestämda underhåll, ofta nog en måltid, och visa mot alla, som anropa dem, en vänlig gästfrihet, vilket välförhållande inom kort förskaffat dem namn, heder och värdighet av hederligt folk. 

Liknande budskap är ständigt återkommande genom boken: den moraliska kompassen är en central del i det ekonomiska livet, och nyckeln till framgång. 

Ett annat tema som utmärker Rosen på Tistelön är beskrivningen av samhällets mest utsatta. När de så kallade folklivsskildringarna tidigare framträtt i den svenska litteraturen hade de ofta en idealistisk, näst intill rousseauansk karaktär. Exempelvis beskrev Almqvist i skriften Svenska fattigdomens betydelse allmogestugorna i följande ordalag: ”där finns en stämning, alstrande trohet, omtänksamhet, flit och de dygder, som stanna vid att vara önskningsmål i så många stora, ljusa, väl möblerade herrskapshus.”

Men Flygare-Carléns skildringar är mindre idealistiska och skönmålande. Snarare är det ett av de tidigaste exemplen på socialrealismens osminkade porträtt. När hon i Rosen på Tistelön beskriver de fattiga fiskebyarna är kontrasten mot Almqvist minst sagt slående:

Ingen penna, inget mänskligt språk kan nog sant teckna vad de utstå under denna hungerns och jämmerns tid. Det finnes kanske ej större motsatser i smått än mellan de stora och rika och de små och fattiga fiskelägena. På de förra, av vilka bohuslänska skärgården ej äger så få, leva skärgårdspatronerna, redare av egna skutor, såsom små kungar, medan på de senare blekna, utmärglade, uthungrade och förfrusna varelser kräla omkring den nakna klippan, på vilken de födas, leva och dö, utan att kanske någonsin hava känt en högre njutning än tillfredsställelsen att stundom få äta sig mätta. 

Genom berättelsens gång målas det även upp en tydlig bild över vad som är lösningen på skärgårdens misär. Det är en typ av marknadens filantropi, där det borgerliga hemmet utgör ett välgörande centrum som genom sin kommersiella verksamhet kan lyfta sin omgivning upp ur fattigdom. Den inre moralen är grunden, marknaden verktyget. 

Det tydligaste exemplet finns i en passage när den godhjärtade Arvid Arman bekymrat funderar på fiskarnas belägenhet. I området finns den giriga patron Holmgren som har monopol på livsmedelshandeln. Han gör stora vinster genom att betala undermåligt för fiskarnas fångst och sälja sina egna produkter dyrt. 

Arvid funderar länge på hur han ska komma till bukt med fattigdomen och hantera den giriga patronen. Hans egen lön är inte stor och räcker enbart till att försörja sitt hushåll. Filantropi är med andra ord en inte möjlighet. Till slut kommer han på en lösning som han upprymt berättar om för vännen Josefina: han vill ansöka om att börja bedriva handel. Fattigdomen i fiskebyn härleds av Arvid till två orsaker. Först och främst den omoraliska handeln patron Holmgren bedriver, men också det faktum att fiskarna inte kan arbeta under vintern. Under sommaren klarar de sig väl, men när de inte kan arbeta kan de inte heller köpa det livsnödvändiga. Den handelsbod som Arvid har i åtanke ska ge de fattiga de livsmedel de behöver i utbyte mot fisken. Om de inte kunnat arbeta tillräckligt ska de kunna handla på kredit och arbeta ikapp sin skuld under sommarens mer produktiva månader. Verksamhetens mål ska enbart vara den välgörande handel, en så stor vinst räknar Arvid inte med. Bakom hans förslag finns inte bara en önskan om att sörja för de fattiga fiskarna, där finns också en moralisk dimension han hoppas att kreditupplägget ska medföra:

Genom det förtroende, man sålunda visar visade dem, väcktes nog också den känsla av heder, som även de ha, när den anlitas, och jag är säker, att de av sin tacksamhet blev ganska måna att arbeta av sin skuld.

När boden väl startas blir det en succé. Den konkurrerar snabbt ut patron Holmgrens verksamhet, och konkurrensen ger även god inverkan för de fattiga fiskarna. I panik börjar Holmgren betala överpris för fisken, och när de inte lockar tillbaka hans tidigare kunder börjar han sälja sitt livsmedel till vrakpriser. Då börjar fiskarna tillslut åter strömma ut till hans bod. De olika turerna gör dock fru Arman bekymmersam, för hon börjar sitta sysslolös i handelsboden. Men Arvid lugnar henne: ”Folket följer med vinden – det är bra, att vi har våra varor i behåll till våren, då allt blir dyrast att inköpa. Våra stackars fiskare blir nog glada att komma igen, när den försåtliga guldaxskörden avstannat, och någon vidare erkänsla får man aldrig räkna på”. Han får rätt. När vårens dyrare kostnader kommer börjar Holmgren sakta men säkert att höja sina priser igen, och snart började fiskarna komma tillbaka till fru Armans handelsbod. Deras fasta priser medförde att de kunde fortsätta bedriva verksamheten under vårens svåra månader och snart går den bättre än någon kunnat hoppas.

Förutom en god berättelse fick Flygare-Carléns läsare i passagen om patron Holmgren och Armans välgörande handelsbod en grundläggande beskrivning över vad vi i dag skulle beskriva som utbud och efterfrågan. 

När tidens nationalekonomer behövde inspiration för sina teoribyggen gick de ibland till fiktionen för att finna lärdomar.

Litteraturvetaren Mary Poovey har i boken Genres of the Credit Economy hävdat att 1800-talets realistiska romaner i sin tid i Storbritannien, tack vare sina ingående skildringar av den materiella verkligheten, delvis betraktades som en ekonomisk genre. När tidens nationalekonomer behövde inspiration för sina teoribyggen gick de ibland till fiktionen för att finna lärdomar. Utifrån de beskrivningar av handeln och marknader som gång på gång tar plats i Flygare-Carléns romaner vore det inte konstigt om det även var fallet i Sverige.  

Det är dock långt ifrån en laissez-faire-attityd till handel som framträder genom Flygare-Carléns roman. Marknader kan utgöra en väg ut ur fattigdom, men det kräver moraliska marknadsaktörer som genom den inre moraliska kompassen korrigerar orättvisor och konkurrerar med andra mindre moraliska marknadsaktörer. Framförallt beskrivs marknader som moraliska ordningar där de aktörer som verkar på dem ständigt måste väga olika värden mot varandra. Det är ganska långt ifrån de nyttomaximerande individer som beskrivs i dagens nationalekonomiska läroböcker. 

*** 

Emilie Flygare-Carlén var inte bara sin tids mest sålda författare utan även den kanske främsta representanten för realismens genombrott i Sverige. I boken Den blå tvålen hävdar litteraturvetaren, och den tidigare ständige sekreteraren i Svenska Akademin, Sara Danius, att realismen borde betraktas som en långt mer radikal genre än vad den hittills gjort. Realistiska romaner, med sina detaljerade beskrivningar över vardagliga ting, brukar liknas vid en spegling av verkligheten. Men enligt Danius är det en felaktig liknelse. Den realistiska romanen bör snarare betraktas som ett fönster, den fick människor att se verkligheten för första gången.

Det är en träffande beskrivning av fiktionens kraft. Den kan ge oss tillträde, eller vara fönster för att tala med Danius, till rum som vi annars inte har tillgång till. Det bör även tilläggas att många realistiska romaner inte enbart är beskrivande – de försöker även fylla det beskrivna med mening. 

Prenumerera på Smedjan!

Varje lördag får du som prenumerant (gratis) ett nyhetsbrev med exklusiv text av Svend Dahl och lästips från veckan som gått. Dessutom unika erbjudanden på Timbro förlags utgivning.

Email

Det var precis vad Emilie Flygare-Carlén gjorde. Hon var den första som på riktigt beskrev det vardagliga ekonomiska livet och fyllde det med moraliska berättelser. Intressant nog gjorde hon i en tid när den tidiga industrialiseringen tog fart, när den ekonomiska sfären växte, och det moderna konsumtionssamhället började växa fram. Hennes genombrott sammanföll även med att romanen också hade blivit en lättillgänglig konsumtionsvara, något som gjorde att hennes skildringar över det ekonomiska livet nådde ut till breda folklager. 

Hennes romaner kan därmed, förutom att vara god litteratur i egen rätt, betraktas som moraliska manualer för den framväxande moderna ekonomin. Berättelser som gav mening åt en snabbt förändrad materiell verklighet.

Omslagsbilden föreställer en fiskebod i Bohuslän och är AI-genererad i Midjourney.