Friheten kläms i en alltför trång korridor
Om kontrollen över staten växer i takt med att statens kapacitet utvidgas så behöver en större stat inte innebära mindre frihet. Det är en av teserna i The Narrow Corridor av Daron Acemoglu och James Robinson. Mattias Svensson läser en bok som, trots intressanta poänger, är på tok för okritisk till statens tillväxt.
Fria samhällen är en långtifrån självklar utveckling. Friheten etableras tvärtom i en rätt smal korridor mellan å ena sidan en despotisk stat med för mycket makt och å andra sidan frånvarande stater som inte förmår upprätthålla de regler för fredlig samvaro som krävs för att människor ska kunna blomstra i frivillig samvaro med andra. Staten behöver alltså vara både avgränsad och kapabel för att frihet ska uppstå.
Det är den grundläggande tanken och modellen i Daron Acemoglus och James A Robinsons nya bok The Narrow corridor – states, society and the fate of liberty (Penguin Press, 2019). De illustrerar olika möjliga utfall och förändringar med historiska och aktuella exempel från världen över i en, särskilt till en början, intressant och tankeväckande färd.
Bärande är den så kallade Röda drottningen-effekten. En metafor från Alice i underlandet om en värld där man måste springa så fort man kan för att hålla sig kvar på samma ställe, som författarna menar illustrerar att staten behöver utveckla både sin avgränsning och den samhälleliga, folkliga kontrollen över vad den företar sig, samtidigt med sin kapacitet att kunna göra mer för samma befolkning, som utbildning, generell välfärd och grundläggande skydd från våld.
En poäng är att kapabla välfärdsstater kan växa med bevarad frihet genom att öka både statens kapacitet och insynen i och påverkan på staten. Därför har exempelvis europeiska välfärdsstater inte inneburit förlorad frihet, vilket exempelvis FA Hayek befarade i Vägen till träldom.
En annan poäng är att i många mindre utvecklade samhällen saknas friheten trots att de knappt har någon stat, eller en pappers-Leviathan som är sporadiskt förtryckande och nyckfull men inte kapabel att hjälpa i nöd eller upprätthålla lag och ordning. I samhällen utan kapabel stat utvecklas inte sällan starka och restriktiva normer för att hålla fred och hjälpa varandra i gruppen, men till priset av enskilda människors underordning och gruppens intima kontroll av deras liv.
En tredje poäng är att en stat kan bryta denna ”bur av normer” men blir den i detta värv för mäktig och om samhället inte utvecklar kontroll över staten så blir den despotisk. Sådana despotiska stater medger ofta en viss ekonomisk utveckling, men utan begränsning av statens makt kan människor inte leva i frihet och det har så småningom ett pris också för kreativiteten. Här är Kina det uppenbara exemplet, Acemoglu och Robinson tror inte att dagens tillväxt kommer att fortsätta.
Boken håller inte hela vägen. Mot slutet finns några slappa kapitel när allt ska tryckas in i modellen och exempelvis Mellanöstern betas pliktskyldigt av. Man märker också tilltagande hur beskrivningarna ibland anpassats för modellen, som när den grasserade korruptionen och andra problem med Sydafrikas styre under ANC knappt nämns, och den amerikanska demokratin kritiskt nagelfars på ett sätt som andra västdemokratier slipper.
Acemoglu och Robinson har hittat en förklaring till allting som inte går att använda till någonting.
Svagast är slutkapitlet, som demonstrerar modellens tydliga begränsningar. Att förklara historiens olika och ofta förvånande utfall utifrån institutioner låter alltid klokt och insiktsfullt, men när man ska försöka använda samma modell föds istället insikten att det är praktiskt omöjligt att göra en fungerande skattning av hur väl ett samhälle är organiserat, hur kapabel staten är och hur en viss reform därför skulle ta oss i rätt eller fel riktning.
Acemoglu och Robinson har hittat en förklaring till allting som inte går att använda till någonting. Kanske rymmer detta ändå en viktig läxa. Även om politik och samhälle gör rätt finns mycket som kan gå fel. Politiker styr inte världen, de stiftar lagar. Inte minst fria samhällen har stort utrymme för spontana ordningar och dynamisk förändring, ofta med överlag goda konsekvenser, men så gott som aldrig entydigt goda. Bara i efterhand kommer det som vid beslutstillfället var okänt eller underskattat framstå som självklart.
Jag tror dessutom att det är fundamentalt feltänkt med en ofrånkomlig balans som bygger på ständigt växande statlig kapacitet om detta betyder växande omfattning och fler uppdrag (definitionen är som sagt oklar och mycket anpassningsbar). Här är Acemoglu och Robinson på tok för okritiska till statens växt.
Om något blir jag mer övertygad om hur generell och universell längtan efter frihet och värdighet är.
I sin iver att rättfärdiga modellen lyfts kohandeln mellan Socialdemokraterna och Centerpartiet fram som något som ska ha hindrat nazismens framväxt i Sverige, en rätt vild kontrafaktisk spekulation. Här lyckas författarna säga emot sig själva. De hyllar generella välfärdsåtgärder snarare än petiga sektoriella ingrepp för att gynna enstaka branscher eller grupper (förvisso ett tänkvärt argument), men kohandeln bestod av just sådana ingrepp för att gynna specifika grupper, som bönder. Generella reformer kom senare. Historien är här tillrättalagd för att passa tesen. En tes som dessutom tycks återuppväcka 1970-talets tänkande om den naturligt växande offentliga sektorn som vårt öde, vilket då som nu var en feltänkt och kostsam defaitism.
Om något blir jag av bokens rikliga exempel mer övertygad om hur generell och universell längtan efter frihet och värdighet är. Det krävs hela tiden våld och hot om våld för att upprätthålla de förtryckande normerna i det statslösa samhället eller under despotin. Människor ser igenom systemen. De vantrivs i dem. De väljer andra relationer, nya yrkesbanor eller bara att gå därifrån vid minsta uppmuntran.
Frihetslängtan syns inte hos alla, sällan hos massan och sällan hos makten som är de två storheter som Acemoglu och Robinson laborerar med att balansera, medan de inte ger särskilt stort utrymme för vad fria människor som kan gå sin egen väg kan åstadkomma för att balansera både en inkapabel stat och massans emellanåt kvävande normer. Frihetslängtan finns dock i bröstet på tillräckligt många i alla slags samhällen för att kunna flamma upp och blomstra, visa andra och världen att det går också här, så fort den institutionella miljön lämnar minsta öppning. Den som vill upprätthålla ofriheten måste alltid vara rädd, vaksam och redo till våld – något som förstås lätt blir en självförstärkande och ond spiral.
Trots mina reservationer är The narrow corridor både läs- och tänkvärd. Snarare än någon tidlös modell för samhällsutveckling är den en indikator på tidsandan. Det är talande att också liberalt sinnade intellektuella i dessa dagar letar sig till Atens gamla styre och italienska stadsstater för att de ändå hade något slags frihet. Samt hyllar det svenska 1930-talet med rasbiologiskt institut, steriliseringspolitik och allt, för att det åtminstone inte blev nazistiskt eller kommunistiskt. En sådan korridor är på tok för smal för både tanken och friheten.