Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Vad Fritiof Domö kan lära oss om lokal demokrati

Allmän och lika rösträtt fyller snart hundra år i Sverige. I många kommuner är det en utmaning att fylla fullmäktiges stolar, eller att ens få ihop en valsedel. Finns det lärdomar vi kan dra från den svenska demokratins barndom? Det frågar sig Eric Luth, utifrån berättelsen om lantbrukaren Lennart Gustafsson i Hakarps landskommun.

Eric Luth i trakterna kring Hakarp.

”Så var det då. Ja, så var det då”, sjunger Björn Afzelius i Gammaldags moral, en av den folkkäre sångarens sista alster. ”Så var det då; den tiden kommer aldrig mer igen.”

Tiden han syftar på är uppväxten, och platsen är födelseorten – den lilla socknen Hakarp i de östra delarna av Jönköpings kommun. Jag och Afzelius delar födelseort. Den här texten handlar om den socknen, och en tid som aldrig kommer mer igen.

Inledning

Sverige är en hårt centraliserad enhetsstat. All väsentlig makt är koncentrerad till dess centrum Stockholm. Regeringsformen fastställer att enbart den lagstiftande makten – alltså riksdagen – har rätt att fatta beslut ”som avser enskildas personliga ställning” liksom ”grunderna för kommunernas organisation [och] befogenheter.” Som för att kompensera för frånvaron av reell politisk makt har kommunerna på lokal nivå delgetts makt över den lokala ekonomin och frågor som rör kommunens medlemmar. Det har trots allt legat till grunden för en relativt stark, svensk lokaldemokrati.

År 2020 står svensk lokaldemokrati inför stora utmaningar. Munkfors kommun i centrala Värmland kan få tjäna som ett exempel. Till kommunvalet 2018 hade blott fem partier beställt valsedlar: Socialdemokraterna, Centerpartiet, Feministiskt Initiativ, Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet. Den socialdemokratiska valsedeln omfattade nästan dubbelt så många namn som de andra partiernas sammantaget. I centrala Munkfors röstar fler än sju av tio väljare på Socialdemokraterna, men valdeltagandet sjunker. Det gör också partiengagemanget. Om Munkfors ska kunna överleva som kommun behöver något hända.

Första gången man mätte svenskars politiska engagemang var 1984. Då var femton procent av den svenska befolkningen medlemmar i politiska partier. Sedan dess har andelen sjunkit till knappt fem procent. Andelen aktiva politiker har mer än halverats.

År 2017 lanserade den brittiske författaren David Goodhart det numera välkända begreppsparet anywheres och somewheres i boken The Road to Somewhere: The Populist Revolt and the Future of Politics. Han menar att demokratiska medborgare splittras i två läger, och att politiker i allt högre grad hämtas från det första, med följden att den fast förankrade medborgarens perspektiv förbigås i de politiska finrummen. På en individnivå är det en väl stor förenkling, men när man lyfter blicken och funderar över den politiska utvecklingen i samhället, känns uppdelning igen.

Går de två lägren att överbrygga? Hur skulle vi i så fall gå tillväga? Kanske går det att hitta svar, om vi söker oss tillbaka till den svenska demokratins barndom.

Berättelse om framgång

Vi rör oss därför exakt hundra år tillbaka i tiden. Året är 1919. Det är vår, och Lennart Gustafsson har hela livet framför sig. Med en ansenlig investering i Dalskogs säteri kan han bli storbonde på riktigt, och rakryggad gå i sin fader godsägarens fotspår. Just vald till kommunalnämndens ordförande i Hakarps landskommun – i dag ungefär motsvarande rollen som kommunstyrelseordförande – lägger han tid och engagemang inte bara i gårdens ägor, utan i hela socknens framtid.

Fadern Karl Johan Alfred, K. J. kallad, sedan tio år ledamot för Jönköpings läns valkrets i Sveriges riksdags första kammare, torde kunna vara stolt över sin son. Och såklart över hela sin barnaskara. Den gustafssonska klanen kommer att omfatta åtta barn – fyra söner och fyra döttrar – vars levnadsöden i samtliga fall skulle ha stoff nog till en fängslande biografisk skildring. I det följande figurerar utöver Lennart även Gunnar, Salomon och Fritiof. Berättelsen om sjuksköterskan och utredaren Elin får vi spara till en annan gång.

K. J. Gustafsson.

Högerpartisten K. J. är Hakarps sockens starke man. Socknen, vars invånarantal år 1910 uppgick till 1 582 invånare, har precis gjort slut med Huskvarna, som 1911 blev en egen stad. Landskommunens förehavanden bestäms nu åter i sockenstugan i kyrkbyn, och de flesta av kommunens angelägenheter sköts av K. J. Under 1900-talets första årtionden domineras lokalpolitiken i Hakarp av Högerpartiet. Vänsterpartierna sönderdelas i små radikala förgreningar. Bondeförbundet plockar få mandat, och frisinnet slår inte igenom. Högerpartiet ligger stabilt mellan trettio och fyrtio procent i samtliga val fram till 1930.

Hakarps säteri var det starkaste lokala fästet för Högerpartiet och dess föregångare under dessa årtionden, konstaterar professor emeritus Lars-Åke Engblom, som för övrigt växte upp granne med redan nämnda Afzelius. Två riksdagsmän från trakten är ägare till säteriet under nittonhundratalets början: först Magnus Söderberg, som dör 1908, och därefter K. J. År 1903 köper K. J. dessutom Stensholms säteri, och på så vis kommer med tiden merparten av socknens säterier att vara i familjens ägo.

Än så länge har inte allmän och lika rösträtt införts. I val till kommunala församlingar är röstskalan inkomstgraderad, och en person med hög inkomst eller förmögenhet kan få upp till fyrtio röster. I grannstaden Huskvarna får på så vis, i valet 1910, de Frisinnade 4 683 röster från 375 röstande, Samlingspartiet (Högern) 3 741 röster från 239 röstande, och Socialdemokraterna 3 464 röster från 349 röstande. Att K. J. äger två av Hakarps sockens säterier ger stor lokal makt, och fram till 1911 även många röster i riksdagsvalen.

Salomon Gustafsson.

När Lennart blir kommunalnämndsordförande i Hakarps landskommun har detta dock precis ändrats. År 1918 hålls de första valen till riksdag och kommun med allmän och lika rösträtt (för män). Gustaf Svensson, arrendator på Hakarps säteri, ersatte under K. J:s tid i riksdagen honom som ordförande i kommunalnämnden. Lennart tar över posten med egna meriter. Med fötterna stadigt i den dalskogska myllan får ynglingen förtroendet från en hel socken att leda dess förehavanden – för hundra år sedan måste det ha varit ett ömhetsbetyg om något.

Avbräck i planen

Jag växte upp på landet, med den tidens enkla krav
På att respektera läraren, polisen, mor och far
Det var viktigt att va ärlig, belevad, hel och ren
Och om man levde enligt skriften kom man upp till himmelen

– Björn Afzelius, Gammaldags moral

I dag är Sverige en stabil demokrati, tredje bäst i världen enligt The Economists demokratiindex. Demokratin tycks på sätt och vis ha blivit så stark att vi har slutat att engagera oss i den. Demokratin har i likhet med många andra höga ideal blivit till abstrakta, svårförståeliga principer. Studier har visat att ungdomar tycker att demokrati är allt mindre viktigt, och till och med att det vore fördelaktigt om Sverige styrdes av en stark, diktatorisk ledare. Så såg inte verkligheten ut när Lennart blev kommunalnämndsordförande. I Sverige hade en av tidens starkaste folkrörelser vuxit fram ur kampen för att ge kvinnor rösträtt. Hundratusentals svenskar hade under de föregående årtiondena flytt till Amerika, många från svält och fattigdom, men en inte oansenlig mängd från politiskt och religiöst förtryck. Det oscarianska Sverige osade förtryck av friheten.

År 1917 drabbas USA av en epidemisk våg. Soldaterna tar med sig smittan till första världskrigets skyttegravar, och det som kommer att kallas för spanska sjukan bryter ut på den europeiska kontinenten. Över hela världen beräknas femtio miljoner människor ha dött. I Sverige uppgår antalet döda till knappt fyrtiotusen. Pandemin följer ett tydligt mönster. Hårdast angriper den hårda, friska män, som går en förfärlig, mycket smärtsam död till mötes. En hel generation unga, friska män rycktes bort från Europa under första världskriget. När man väl tror att faran är över kommer nästa krig, men inte ett mellanmänskligt sådant utan ett yttre krig mot hela mänskligheten. En av de som dog för exakt hundra år sedan var min gammelmorfars storebror, 28-årige Lennart – nyvald kommunalnämndsordförande i Hakarps landskommun.

Gunnar Hakeman.

Lennarts död är ett stort avbräck i K. J:s plan. Den yngsta sonen Gunnar har stora drömmar. Han vill studera till jägmästare, och lära sig jordbruk på riktigt. Han ska precis ta realen – realskoleexamen – från Jönköpings högre allmänna läroverk, och därefter stundar högskolestudier. Släktens första högskolestudent. När Lennart dör måste Gunnar, nitton år gammal, i stället ställa om sina planer, glömma drömmen om jägmästeri och axla rollen som lantbrukare vid Hakarps säteri.

Den tidens enkla krav

Det blir inte som Gunnar Gustafsson, sedermera Hakeman, har tänkt sig. Omständigheterna tvingar honom att bli lantbrukare. Fadern dikterar och plikten kallar. Självförverkligandet och de egna visionerna får träda åt sidan. I stället för den studentikosa drömmen odlar han sin egen trädgård, blir ordförande för Högerpartiets ungdomsförbund i Jönköpings län, en prominent ungmoderat och med tiden liksom sina bröder politiker på de flesta poster man kan tänka sig, lokalt och regionalt.

Gunnar får vid ett tillfälle en central roll i den landstingspolitiska hetluften, en anekdot i den lokala historiebokens marginaler. När landshövding Ekbom 1956 förordar Herr Hakeman vid ett fyllnadsval till Jönköpings läns lantbruksnämnd väljer jordbruksminister Sam B. Norup att istället tillsätta den centerpartistiska landstingsmannen Einar Johansson från Skeppsås i Eksjö kommun på posten. Landshövdingen anklagar ministern för politisering av nämndsarbete och ministerstyre, och begär att omedelbart själv få lämna sin plats i nämnden liksom sitt entledigande från rollen som landshövding.

Både Lennart och Salomon dör tidigt. Fritiof, som tar efternamnet Domö efter sin gård i Västergötland, gör liksom sin fader en politisk kometkarriär. Han gör honom under många år sällskap i riksdagens första kammare, blir minister i samlingsregeringen och senare högerpartistisk partiledare, men lämnar bygden. Den mest framträdande mannen i de svenska historieböckerna blir han kanske aldrig, men som minister med ansvar för jordbruks- och folkhushållningsfrågor var han, av allt att döma, en pragmatisk och uppskattad kraft.

Landshövding Fritiof Domö vid sitt arbetsbord på länsstyrelsen i Mariestad 1956. Foto: SvD/TT

Tage Erlander beskriver i sina memoarer hur han hyllade Domö inför den socialdemokratiska riksdagsgruppen när Domö 1949 avgick som Högerpartiets partiledare. Per Albin Hansson ska ha uppskattat hans kompetens som pragmatisk lantbrukare. Neutralitetssträvan tycks ha varit Domös ledstjärna, dessvärre – så här i efterhand – också gentemot Nazityskland. Efter kriget hade han helst fortsatt i samförstånd med Socialdemokraterna. ”Kanske borde vi ändå försöka rädda över till efterkrigstiden”, konstaterar han i sitt programtal 1944 när han väljs till partiledare, ”den del av de nyttiga erfarenheter som den under stora mödor åstadkomna nationella samlingen har givit.”

Men när Erlander vill höja skatterna, och dessutom sluta ett handelsavtal med Sovjetunionen, har det gått för långt. Han kritiserar Erlanders ”klasskampsappeller”, men tröttnar på att behöva bråka. År 1949 avgår han som partiledare, och blir landshövding – med starkt engagemang för jordbruket – hemma i Skaraborgs län.

Då har han redan för länge sedan lämnat bygden.

Salomon, Fritiof och Lennart.

Det är således upp till Gunnar att driva gårdarna i socknen; uppväxten på landet med den tidens enkla krav får honom att respektera faderns vilja. Det är inte hans tur att studera vidare och förverkliga sig själv. Det överlåter han till sin äldste son. Säterierna säljs av, kvar i släktens ägo är »bara« Hakarps säteri. Så småningom dör även Gunnar och två generationer av högerpartistisk lokalpolitisk dominans tar sitt slut.

Det är farligt att ägna sig åt alltför mycket nostalgi. Vi lever i den bästa av världar, och mänskligheten har på de flesta sätt aldrig haft det bättre än 2020. Men allting har ett pris, och frågan är om inte brutna traditioner, förlorad kunskap och döende engagemang för den lokala bygden är priset vi får betala för idealet om alla människors självförverkligande i en globaliserad värld.

Gammelmorfar Gunnar fick inte leva det liv han själv hade valt. När plikten kallade var det bara att ställa om. Det han erfor men som kanske i dag går förlorat är värdet av ordet, släkten, lojaliteten och den äldre kunskapen, som Afzelius besjunger det. Men så var det då, och den tiden kommer aldrig mer igen.

Epilog

Så jag gjorde vad jag kunde för att lära mina barn
Dom värden jag bar med mej, för jag tyckte dom var bra
Snart reser mina ungar iväg mot framtiden
Sen kan jag bara hoppas dom reder ut förvirringen
När dom tvingas konfrontera min gammaldags moral
Med all den skit som pågår runt omkring dom varje dag.

– Björn Afzelius, Gammaldags moral

År 2019 folkomröstar man i Mörbylånga och Borgholms kommuner om sammanslagning. Sverige är det land i Europa som urbaniseras snabbast. Ekonomin i många kommuner står inför mycket stora utmaningar, men det politiska underlaget sinar. Medelåldern stiger i många kommuner bland politiker såväl som invånare, och det är svårt att hitta människor som Gunnar, Lennart och Salomon – 25-åringar som brinner för den lokala bygden. Man lämnar hembygden och flyttar till storstaden, reser mot framtiden och reder ut förvirringen på andra ställen.

Var kommunreformen 1971 ett misstag? Kanske hade det varit bättre att behålla många små kommuner, men flytta upp väsentliga delar av deras makt till regionerna. En av kommunens viktiga funktioner är att kanalisera lokalt engagemang, och att se till att politikers mandat är förankrat hos väljare. Det bygger på att politiker känner ansvar inför väljare, och att väljare känner förtroende för – och i många fall personligen känner – politiker. När kommunerna blir allt större och politikerna allt färre blir avståndet ofrånkomligen allt längre mellan politiker och väljare. Den politiska uppdelningen mellan anywheres och somewheres tilltar.

Många kommuner kommer att behöva ställa frågan om de kan fortsätta finnas under de kommande årtiondena. Det kommer att handla om ekonomi. Brist på politiker. För få barn för att driva grundskolor inom rimliga avstånd. Svårigheter att genomföra sina mest grundläggande uppgifter. Omöjlighet att hitta tjänstemän, eller att finansiera den mängd tjänstemän som behövs när intäkterna tryter. Ryggradsreflexen hos många politiker kommer att vara att slå samman kommuner, att skapa större politiska nivåer. Men väljarna har två gånger röstat nej till att slå samman Borgholms och Mörbylånga kommuner. Väljarna vill känna närhet till politiker och den politiska nivån. Att kunna svara mot den önskan i den framtida politiska realitet vi kommer att leva i inom bara några årtionden kommer att bli mycket svårt.

Vad skulle man kunna göra för att stärka lokaldemokratin? Som avslutning kommer här några korta idéer som möjligtvis skulle kunna hjälpa till att värna det lokala politiska engagemanget i ett land med mycket snabb urbanisering och stora lokala utmaningar.

  • I stället för att som ryggmärgsreflex prata om att slå samman kommuner, fundera över om det är värt att skriva om kommunallagen. En diskussion om hur Sverige ska skötas politiskt behöver föras. En möjlighet är att flytta en del kommunal makt till regionen, särskilt i de frågor där inte det lokala engagemanget är väsentligt för utförandet. Eller att helt enkelt minska kraven på vad det offentliga ska utföra.
  • Sänk kraven för att starta partier, och möjliggör för oberoende och partilösa att ställa upp i lokalval. Det kommer helt klart att göra det svårare att driva igenom kommunpolitik, och det kommer att utmana det politiska landskapet. Men om viljan att få lokalpolitiker att ställa upp är starkare än värnandet av de lokala partistrukturerna är det förmodligen en viktig princip. Möjligheten för folk att driva lokala hjärtefrågor är viktig för det lokala engagemanget.
  • En radikal lösning vore att ersätta kommunalrådsposterna med en borgmästarroll, där kommunfullmäktigeordförandens och kommunstyrelseordförandens roller delvis sammanfaller. Med en tydligare politisk företrädare, som ledare för ett något mindre politiskt råd än dagens kommunfullmäktigesamlingar, kan den demokratiskt valda makten kanaliseras i tydligare men färre roller, medan tjänstemän försäkrar att allt går rätt till.