Fyra skäl att älska första maj
Istället för att beklaga sig över att första maj är en officiell helgdag borde borgerliga debattörer glädjas åt den nyttiga påminnelsen om varför frihetens ideal ständigt måste försvaras.
Jag har ingen som helst förståelse för de personer inom borgerligheten som varje år beklagar sig över att första maj är en officiell helgdag, bara för att en handfull socialdemokrater och vänsterextremister är ute och viftar med flaggor på gator och torg denna dag. Själv älskar jag första maj, och menar att det finns många skäl för en borgerligt sinnad person att uppskatta denna helgdag.
För det första är första maj en högtidsdag vars anor letar sig tillbaka till medeltiden, då man firade den heliga Valborgs (Walpurgias) dag, och till förkristen tid då detta datum ansågs förebåda vårens ankomst. I bondesamhället var årstidernas växlingar det centrala och vårens ankomst efter den långa bistra vintern den mest efterlängtade.
För det andra inträffar valborgsdagen, det vill säga första maj, som bekant dagen efter valborgsmässoafton, en högtidsdag som åtminstone i de större studentstäderna brukar medföra ett ymnigt flöde av snaps, punsch och andra rusdrycker. Att fler än de som finner ett nöje i att gå i demonstrationståg kan uppskatta en ledig dag efter ett sådant sjöslag borde inte vara ägnat att förvåna.
För det tredje är en extra helgdag i månadsskiftet april/maj synnerligen välkommen för att komma i kapp med hushålls- och trädgårdssysslorna, iordningsställandet av sommarstugan, båten eller vad man nu har för fritidsintresse, eller helt enkelt en välbehövlig dag för återhämtning under en stressig del av arbetsåret.
Enligt en högst ovetenskaplig enkätundersökning som jag genomförde på Twitter ägnade sig mer än hälften av de cirka 300 tillfrågade åt städning eller trädgårdsskötsel, 13 procent ägnade dagen åt vårrustning av båten eller golf, 26 procent ägnade dagen åt arbete medan endast åtta procent av de tillfrågade att de var ute och demonstrerade. Det verkar med andra ord inte som att helgdagen första maj är till förfång för den överväldigande majoritet som inte demonstrerar. Tvärtom.
För det fjärde och kanske framför allt innebär första maj för alla borgerligt sinnade personer en nyttig påminnelse om varför frihetens värden är värda att kämpa för och vilka krafter som hotar dem. De senaste åren har detta dessutom blivit extra tydligt eftersom nazisterna i Svenska Motståndsrörelsen valt att hålla demonstrationer på detta datum, förmodligen för att provocera sina antagonister i arbetarrörelsen.
Som frihetligt sinnad behöver man emellertid inte gå så långt som till nazisternas motbjudande manifestation i Dalarna för att bli påmind om vikten av att stå upp för frihetliga ideal. Den som promenerade i Stockholms innerstad på årets första maj riskerade att stöta på Vänsterpartiets demonstrationståg, där demonstranterna bakom en stor banderoll med texten ”Venezuela är inget hot, det är ett hopp” skanderade att de vill sätta Wallenberg på bröd och vatten. Över demonstranternas huvud vajade såväl Kubas som Venezuelas flaggor.
Dessa diktaturhyllningar skedde alltså i ett officiellt demonstrationståg, arrangerat av ett parti som utgör regeringsunderlag till den sittande regeringen i Sverige. När Fredrik Segerfeldt i sin artikelserie här i Smedjan hävdade att Vänsterpartiet inte har gjort upp med sitt minst sagt problematiska förflutna var det många från vänsterhåll som menade att han överdrev. I ljuset av detta är det tacksamt att partiet ifråga så beredvilligt går ut på gator och torg på första maj och högröstat bekräftar Segerfeldts tes. Eller snarare, det handlar mindre om att inte ha gjort upp med sitt förflutna och mer om att man hyser antidemokratiska och människofientliga åsikter i dag.
Rör man sig ännu längre ut på vänsterkanten blir diktaturhyllningarna ännu extremare. Över kommunistiska partiets demonstrationståg fladdrade både Sovjetunionens och Nordkoreas fanor i vinden. Dessa diktaturkramare har mer gemensamt med nazisterna som tågade i Falun än med några demokratiskt sinnade partier.
Alla som demonstrerar på första maj är naturligtvis inte extremister och våldsbejakande diktaturkramare. För socialdemokraterna är dagen en välbehövlig nostalgitripp till tiden då Partit (med stort P och utan e) var en folkrörelse och inte ett pragmatiskt maktparti. Men också dessa, betydligt harmlösare demonstrationståg, är en nyttig påminnelse om hur kollektivism och missunnsamhet kunde gripa makten och behålla den i ett halvt decennium.
För Socialdemokratin utgör första maj-tågen en välkommen teambuilding, men också för en frihetligt sinnad person utgör förstamajtågen en energiinjektion. Man är sällan så motiverad att verka för frihetens ideal som när man fått höra sina meningsmotståndare i slagordsform öppet deklarera vad de egentligen står för.