Gammaldags subventionspolitik fixar inte bostadsmarknaden
I en ny rapport från Byggnads längtar en S-akademiker tillbaka till en svunnen tid med massiva bostadssubventioner. Då var den dyr utan att hjälpa de sämst ställda. Det skulle inte fungera nu heller, skriver Fredrik Kopsch, universitetslektor i fastighetsvetenskap.
De haglar allt tätare nu, förslagen och kraven om mer offentlig inblandning i bostadsmarknaden. Varje gång det lyfts förkläs det i termer av ”social bostadspolitik”. Oftast rör det sig dock om dåligt underbyggda argument för att särintressen ska behålla sina positioner. Gemensamt har de att det kläs i en falsk skrud av solidaritet – särskilda förslag för att hjälpa de som faktiskt behöver samhällets hjälp lyser dock alltid med sin frånvaro.
Hyresgästföreningens Bostad2030 har lämnat slutbetänkande. S-föreningen Reformisterna drömmer om en försvunnen socialdemokrati. Senast i raden är det fackförbundet Byggnads som låtit docenten i företagsekonomi Markus Kallifatides upprepa Reformisternas reformprogram för bostadspolitiken.
Alla blickar de tillbaka mot en subventionspolitik som, när den senast prövades i praktiken, blev oerhört dyr utan att den för den sakens skulle hjälpte de sämst ställda. Byggnads rapport är inte ett undantag. Mer central styrning genom statligt tvång, kraftigt subventionerade lån och statligt byggbolag, är några av budskapen. De kommunala bostadsbolagen ska helst återgå till sin svunna verksamhet av subventioner till medelklassen; förhoppningen är att EU, med sitt statsstödsregelverk, inte ska misstycka. Förslagen känns i stora delar igen från 1960- och 1970-talens subventionspolitik.
Ett annat förslag är att större statlig inblandning och central planering ska säkerställa den önskvärda bostadsförsörjningen. Den statliga inblandning som föreslagits av bland andra utredningen om ett gemensamt bostadsförsörjningsansvar, refereras till som ”mjuk” styrning och avfärdas som otillräcklig. Staten måste kunna tvinga kommuner att bygga bostäder, menar Kallifatides – i praktiken ett avskaffat kommunalt självstyre och centralt planerad bebyggelse. Risken är stor att vi kopierar historien, och återigen bygger områden där få vill bo. Förra gången vi försökte följdes det av en period då statliga subventioner riktades om till rivningsbidrag.
Att bygga ett nytt miljonprogram är naturligtvis inte gratis, men även här hittar Byggnads-rapporten lösningar. Exempelvis kan staten själv bygga, man förfogar ju dessutom lägligt över medborgarnas pensionskapital som absolut borde investeras i bostadsbyggande om Markus Kallifatides får bestämma. Även här finns en tydlig parallell till miljonprogrammet och subventionshistorien. Svenska pensionärer har ju tidigare fått stå för subventionsvurmande politikers grandiosa samhällsbyggnadsprojekt. Det var ohållbart dyrt då, det kommer att vara ohållbart dyrt nu. Avkastningen på pensionskapitalet blir sämre, framtida pensionärer fattigare.
Statligt subventionerad bolånefinansiering är ytterligare en detalj lånad från subventionspolitikens storhetsdagar. Vad som är nytt i Byggnads förslag är dock att de den här gången ska kopplas till strikta hyres- och prisregleringar.
I rapporten finns också bra förslag, dessvärre dåligt motiverade. Beskattningen av fastigheter behöver ses över. Det var olyckligt att Kristdemokraterna, med populistisk retorik, lyckades driva igenom den kanske mest regressiva reform vi skådat. En återinförd fastighetsskatt, som är proportionell mot fastighetens värde och även gäller bostadsrätter, är önskvärd av många skäl. Den hjälper exempelvis till att skapa symmetri mellan upplåtelseformer. En fastighetsskatt beskattar boendenyttan hos de som äger, något hyresgäster beskattas för idag. Fastighetsskatten är dessutom ett av de minst dåliga alternativen för att ta in skatt. Det är således bättre att beskatta fastigheter högre, och exempelvis arbetsinkomster lägre.
Markus Kallifatides argumentation för återinförd fastighetsskatt baseras dock inte på något av det flertal goda argument som finns. I stället påpekas att en i princip enad nationalekonomkår ställer sig bakom fastighetsskatten som något önskvärt. Det stämmer förvisso; orsaken är bland annat de argument jag framfört ovan.
Om man är intresserad av stringens och logiskt riktiga argument gör dock författaren sig själv en otjänst. Om en enad nationalekonomkår är ett bra argument för reform A, så är det också ett precis lika bra argument för reform B. Låt oss kalla reform A för återinförd fastighetsskatt och reform B för avveckling av hyresregleringen.
Det stämmer att vi har överlämnat ansvaret för bostadsförsörjningen till ”marknaden”. Detta är i grunden något gott.
1990 genomfördes en undersökning bland 1 350 yrkesverksamma nationalekonomer i USA. De ombads att ta ställning till 40 olika påståenden – för eller emot. Det påstående som de tillfrågade ekonomerna var som mest eniga kring var ”Ett hyrestak minskar kvantiteten och kvaliteten på bostäder”. Endast 6,5 procent av de tillfrågade sade sig inte hålla med. Inte kring något av de övriga 39 påståendena rådde sådan konsensus.
Om nu en proportionell fastighetsskatt bör återinföras, enligt författaren, för att nästan alla nationalekonomer tycker så, då bör väl i rimlighetens namn något göras åt hyresregleringen och dess skadliga effekter? Men nej. Av rapporten framgår inte att nationalekonomer förordar mindre strikta reglerar på hyresmarknaden. Här är det istället ”bostadsdebattörer på högerkanten” som förespråkar detta, och sådana behöver vi ju förstås inte lyssna på.
Rapporten inleds väl, men hamnar snabbt fel av anledningen att författaren drömmer om en falsk minnesbild av förr. Viktiga frågor snuddas vid, men lämnas snabbt. Ett bra exempel är kritiken mot debattens fokus på genomsnittliga förhållanden. I genomsnitt finns det en bostad till varje hushåll – fördelningen av dem är dock ojämn. En billigare lösning på det här problemet än att subventionera fram nära 800 000 bostäder under kommande decennium är att se över utnyttjandet av de befintliga bostäderna. Här blir både återinförd fastighetsskatt och avvecklad hyresreglering kraftfulla verktyg.
Det stämmer att vi har överlämnat ansvaret för bostadsförsörjningen till ”marknaden”. Detta är i grunden något gott. Det har inte hindrat att en majoritet av hushållen i Sverige har kunnat lösa sitt boende. Detta innebär inte det saknas utrymme för politik. Marknaden är exempelvis dålig på att få till stånd en fördelning av resurser på bostadsmarknaden som vi medborgare uppfattar som rättvis. Politikens roll blir då att omfördela från de som har till de som inte har. Massiva subventioner till stora grupper kunde inte åstadkomma detta förr, och kommer sannolikt inte att göra det framöver heller.