Samhälle Reportage
Gärna kärnkraft – men not in my back yard
På söndag är det folkomröstning om kärnkraft i Karlshamn. Smedjans Hannah Stutzinsky åker till Blekinge och möts av en stad som vill tro på framtiden, men där rädslan för kärnkraften inte släpper taget.
600 Olofström står det på dubbeldäckaren som stannar i Ronneby Centrum. Det finns ingen buss som kör direkt mellan min destination, Karlshamn, och Blekingebornas förbindelse med resten av landet, Ronneby flygplats. Karlshamn ligger som en egen liten enklav, utspottad mot Östersjön. Det har alltid varit en tudelad plats. En gång i tiden mellan danskar och svenskar, nu mellan kärnkraftsentreprenörer och räddhågsna husägare.
Jag möter Socialdemokraternas oppositionsråd Ida Lappell utanför rådhuset. En handfull personer i röda västar stryker omkring på torget och delar ut flygblad. Det är de som har initierat söndagens folkomröstning. Parallellt med att regeringens kärnkraftssamordnare Carl Berglöf meddelade att Karlshamn kan vara en lämplig plats för att etablera nya kärnkraftverk, genomförde företaget Kärnfull Next, numera en del av börsnoterade Studsvik, en förstudie för att bygga så kallade små modulära kärnkraftverk på olika platser i Sverige. En av dem är Karlshamn.
Att begränsa etablering till tre på förhand valda platser, är ett ingrepp långt från marknadens villkor.
Samtidigt som det politiska styret i Karlshamn, bestående av Moderaterna, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna, välkomnade en möjlig kärnkraftsetablering, gick den S-ledda oppositionen i motsatt riktning. Under förra året tog de initiativ till en namninsamling för att få till stånd en folkomröstning i frågan, något som skulle kunna utlysa ett kommunalt veto. För att väcka en folkomröstning om en enskild fråga i en kommun krävs tio procent av de röstberättigade i föregående val undertecknar en namninsamling. När oppositionen överlämnade sin namninsamling i Karlshamn fanns över 4 300 underskrifter, långt över tioprocentsgränsen.
Enligt Lapell var det inte bara nej-sägare som skrev under namninsamlingen. ”Personer gillar inte att beslut fattas över huvudet på dem”, säger hon. Beslutet om att låta just Karlshamns skärgård vara fond för ny kärnkraft, menar hon, borde vara Karlshamnsbornas eget.
Personerna som rör sig över det soliga torget är tämligen pratglada, och många känner igen oppositionsrådet. Som ofta i mindre städer blir lokalpolitiken just mer lokal, mer betydelsefull. ”Vi har bestämt oss” säger ett äldre par på en bänk. Bredvid mannen står en rullator fickparkerad. ”Kärnkraft känns bakåtsträvande”, säger han. Ett annat par i samma generation är inne på samma linje. ”Jag har röstat S hela mitt liv” säger han och pekar på den röda rosen på broschyren han fått i handen.
Socialdemokraterna är förvisso emot kärnkraft i Karlshamn, men de är inte emot kärnkraft. Lapell förklarar för mig att de bara vill ha nyetablering av kärnkraft där det redan finns kärnkraftverk idag. ”Där finns infrastrukturen, sjukvården och lokal acceptans”, säger hon.
Not In My Backyard är kanske socialdemokratins mest konsekventa linje. Man kan rösta på dem oavsett om man är för eller emot ny kärnkraft, man behöver bara hålla med om att den gärna får vara någon annans huvudbry.
I över ett decennium gällde S-linjen i hela landet. Det var förbjudet att uppföra kärnkraft på någon ny plats, även om den skulle visa sig vara bättre lämpad än de nuvarande platserna. Det förändrade den sittande regeringen 2023. Att begränsa etablering till tre på förhand valda platser, är ett ingrepp långt från marknadens villkor.
Det finns en hel del som talar för att Karlshamn skulle kunna vara en mycket väl lämpad plats. Här finns, tack vare Karlshamnsverket, exempelvis redan elinfrastrukturen för att ansluta till stamnätet, något som ofta beskrivs som en mycket dyr och komplicerad etapp av ett kärnkraftsbygge. Därtill finns industrimark, god tillgång på kylvatten och en betydande potential för att stabilisera elnätet i södra Sverige. Framförallt finns det någon som är beredd att bygga och investera i Karlshamn.
Etablering av ny kärnkraft, även den sorten som inleds med prefixet små, är en process som är både jobb- och kunskapsintensiv. Bara under uppbyggnaden kommer över 5 000 personer att behöva finnas på plats. Att sedan driva och utveckla kärnkraften som energislag, ur både resurseffektivtet och säkerhetsperspektiv, skulle medföra att en hel del högkvalificerade jobb skulle uppstå i den lilla staden. Tillsammans med den tekniska högskolan i Karlskrona finns en god potential för att ett teknikkluster ska breda ut sig i Blekinge.
På kvällen beger jag mig till Brasseriet. Kvarterskrogen som för kvällen fått vara estrad för kommunpolitikernas öppna debatt. På ja-sidan finns de styrande; Moderaterna, Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna, samt Liberalerna och Medborgerlig samling. På nej-sidan finns Socialdemokraterna, Centerpartiet och Miljöpartiet.
”Vi behöver bara ett kärnkraftverk och det är solen” säger miljöpartisten.
Centerpartiet, som absolut inte är emot kärnkraft som energislag, enligt företrädaren Nils Sjöström, men inte heller är för att den byggs, vill i stället se en större produktion av biomassa i länet.
Sjöström får frågan om hur mycket areal som skulle behöva tas i anspråk för produktionen av biomassa, ”som Öland” svarar han.
***
Dagen efter följer jag med Moderaterna på dörrknackning i ett villaområde. Husen är stora, har inglasade verandor, och välansade buskage som leder fram till ytterdörrarna. Den typen av hus som ofta huserar personer med marginaler nog att sätta undan barnbidraget på ett ISK. Samma personer som utifrån de materiella faktorerna skulle kunna kategoriseras som moderatväljare, och därmed som kärnkraftsförespråkare. Men den kategoriseringen bortser från den i frågan mest utslagsgivande faktorn i kärnkraftsdebatten – rädsla.
I politiken talas det ibland om hårda och mjuka frågor. Till de hårda frågorna räknas kriminalpolitiken, migrationen och energifrågorna. De mjuka är exempelvis sjukvård och socialpolitik. Kärnkraften har visserligen ett ben i varje, men tyngdpunkten ligger ändå i den senare kategorin. För Karlshamnsborna spelar det ingen roll hur många powerpoint-slides välutbildade ingenjörer visar upp med den senaste teknikens säkerhetssystem eller hur liten stapeln med antal dödsfall i kärnkraftsolyckor är jämte andra energislag. Strålning är komplicerat, osynligt och därmed läskigt.
Men det kan man inte säga högt. Det låter fånigt och irrationellt att vara rädd för det energislag som, av antalet olyckor att döma, är bland de säkraste. Dessutom ger det stabil el, är fossilfritt och gör oss oberoende av icke-demokratiska länder. Problemet är bara att rädsla är just fånigt och irrationellt.
De boende i husen verkar hysa i hög grad just en sådan rädsla. En medelålders man öppnar en entrédörr som är inramad i rosa rosor och slingerväxter. ”Tack men jag har bestämt mig, och det kommer inte bli ni den här gången. Det finns ingen lösning på avfallet”, säger han.
Politiker berättar gärna för väljare att de tycker fel, men helst inte att de känner fel.
Avfallet. Det är den återkommande frågan när dörrarna öppnas i villakvarteret. En fråga som kärnkraftsentrperneörerna inte antyder skulle vara oviss, men som åtminstone delvis är obesvarad. Mängden högaktivt kärnavfall som en person förbrukar under sin livstid är i storleksordningen av en tegelsten. Avfallet mellanlagras sedan i en vattenbassäng i cirka 30 år. Därefter ska det transporteras till slutförvaring. Just nu håller Sveriges första slutförvar för kärnavfall på att byggas i Östhammar. Men det byggs för den kärnkraft som är igång idag. Får fler kärnkraftsföretag klartecken, kommer sannolikt fler slutförvar att behöva byggas. Just den sista delen gör frågan om avfall suddig i kanterna. Därmed blir avfallet en rationell kostym att klä in rädslan i, den ser mindre fånig ut då.
Det finns farliga ämnen i kärnavfall, men det är inte dem som föranleder den mycket långa lagringstiden. Det är i stället plutonium-239 som motiverar det. Det är en isotop av plutonium som visserligen inte utgör någon större fara utanför kroppen, men som är mycket långlivad. Jan Blomgren har tidigare skrivit pedagogiskt på Smedjan om just kärnavfallet. Det tål att påminnas om att även andra industrier har avfall. Gruvindustrin genererar två miljoner ton farligt avfall per år enligt Naturvårdsverket, en siffra som blir allt mindre i takt med att teknikutvecklingen går framåt. Det avfallet innehåller bland annat kemikalier och tungmetaller. Mängden kärnavfall i Sverige är flera hundra gånger mindre. Men kärnkraftens avfall har inte bara en kemisk laddning, utan en emotionell sådan.
Politiker berättar gärna för väljare att de tycker fel, men helst inte att de känner fel. Det är betydligt svårare att ta ifrån någon en abstrakt känsla, än vad det är att övertyga personen om att slopad inkomstskatt är självfinansierad. Men man ska inte glömma att optimism också är en känsla. Kommunpolitikerna i Karlshamn pratar gärna om sina barn och barnbarn. De vill att nästa generation också ska bada från de släta klipporna i skärgården och promenera längs med kullerstensgatorna. De vill ge vidare en stad som har kapacitet nog att omsätta drömmar till verklighet, även på 2030-talet. För det krävs inte bara fossilfri energi för att ladda elbilarna, utan det behövs en injektion i stadslivet. Etableras ett större företag blir det snabbt spridningseffekter och entreprenöriella möjligheter uppstår. Då finns det även en planerbar framtid för barnbarnen.
Jag lämnar den lilla staden på samma sätt som jag kom dit. På vägen till bussen passerar jag samma skyltfönster ännu en gång. Under mina dagar i staden har flera av dem inte öppnat en enda gång. Jag läser på en del restauranger att de bara har öppet på helgen. Det är på många sätt en fin stad, vilket gör tanken på en förlorad möjlighet ännu sorgligare.