Gisslan hos ett åttaprocentsparti

För Miljöpartiet är det varken miljön eller medborgarnas väl och ve som står i centrum. Tvärtom är partiet berett att offra bägge för att genomdriva en symbolpolitik som i bästa fall endast är kostsam, onödig och i sämsta fall kontraproduktiv. Partiet driver en energipolitik som om den får genomslag skulle göra Sverige beroende av importerad kolkraft från Tyskland, där dess gröna systerparti drivit igenom en huvudlös avveckling av kärnkraften med utbyggd kolkraftsproduktion som följd.

Kärnkraftsfrågan är nämligen en symbolfråga i själva hjärtat av Miljöpartiets självbild och identitet, varför eventuella miljöhänsyn naturligtvis måste åsidosättas när kärnkraften ligger i vågskålen. Det blev extra tydligt när klimatminister Isabella Lövin nyligen avfärdade FN:s klimatpanel IPCC, som miljöpartister annars brukar hänvisa till som en auktoritet, när denna slog fast att utbyggd kärnkraft för nödvändigt för att nå klimatmålen. Vetenskapliga auktoriteter är bara relevanta när de bekräftar partiets linje.

På motsvarande vis fungerar partiets trafikpolitik, där det kategoriska motståndet mot privatbilism är överordnat alla andra hänsyn. Trots att Stockholm växer så att det knakar och är i ett skriande behov av utbyggd infrastruktur för samtliga trafikslag, har stadens trafikborgarråd Daniel Helldén ägnat den gångna mandatperioden åt att aktivt försämra framkomligheten. Att det handlar om att försämra, utan påtagliga fördelar för någon, blir uppenbart gång på gång.

På Stadsgårdsleden i Stockholm, ett av Stockholms mest belastade trafikstråk, har ett bil- och busskörfält nyligen tagits bort, för att den redan breda cykelbanan skulle breddas, med kilometerlånga köer som följd. Såväl bil- som busspendlarna från Nacka och Värmdö har fått sin pendlingstid förlängd, och för cyklisterna innebär det ingen skillnad. Däremot är det knappast en fördel för miljön med bilar på tomgångskörning. Ett annat exempel på förstörelsen av Stockholms infrastruktur är den till betongöken förvandlade Klarabergsgatan i Stockholm, ett ödsligt stråk med stora tomma ytor som inte används av någon.

Extra ironiskt blir det när trafikborgarrådet i sociala medier hyllar den pågående elbilsrevolutionen, samtidigt som han aktivt verkar för att nya rena, tysta och säkra fordon inte ska ha någonstans att köra eller parkeras. Den tekniska utvecklingen talar för att framtiden tillhör privatbilismen. I takt med att elfordonstekniken blir billigare att tillverka och därmed att köpa för fler, kommer storskaliga och dyra kollektivtrafiklösningar att te sig allt mer förlegade. Att då som Helldén och hans parti aktivt motverka förutsättningarna för framtidens rena, tysta och säkra individtrafik är varken bra för medborgarna eller miljön.

Att då som Helldén och hans parti aktivt motverka förutsättningarna för framtidens rena, tysta och säkra individtrafik är varken bra för medborgarna eller miljön.

Ett annat exempel där Helldén och hans parti av symbolpolitiska skäl går på tvärs med expertisen är de så kallade miljözonerna, partiets profilfråga inför valet i Stockholm. Namnet är missvisande, eftersom det i själva verket handlar om förbud mot vissa typer av dieselbilar, inte på grund av utsläppen av växthusgaser, utan på grund av kväveoxider som i stor mängd är farliga i inandningsluften. I Stockholm, där luften är renare än den varit på 60 år, är detta inte något akut problem, varför valet av profilfråga ter sig en smula märkligt. Att trafikkontorets egna utredare landat i att förslaget är dyrt och ineffektivt hindrar dock inte Helldén från att fortsätta driva sin linje.

Enligt Dagens Industri har Helldén tvingat bort stadens trafikdirektör, Jonas Eliasson, som låtit genomföra en utredning som kommit fram till att miljözonsförslaget innebär ”mycket höga kostnader och marginell nytta”. Det är en beskrivning som för övrigt skulle kunna sägas gälla hela Miljöpartiets program. Petningen av en kompetent och respekterad tjänsteman – Eliasson har bakgrund som professor på KTH – av ideologiska skäl, visar ännu en gång på det auktoritära Miljöpartiets brist på respekt för såväl tjänstemannarollen som för vetenskapliga auktoriteter och medborgarnas önskemål.

Det blir för varje dag som går allt mer uppenbart att den borgerliga Alliansen sålde sig för billigt när de lät Miljöpartiet och Helldén behålla trafikfrågorna i Stockholms stad. Särskilt för Moderaterna riskerar detta att straffa sig, med tanke på att större delen av partiets valkampanj i Stockholm gick ut på att lova väljarna ett stopp på Helldéns destruktiva trafikpolitik. I förlängningen är det inte bara Stockholmsmoderaterna som riskerar att straffas av väljarna.

Även i kranskommunerna, vars invånare drabbas av politiken i Stockholms stad utan att kunna påverka den, var det många som satte en tilltro till Moderaternas vallöften. Skillnaden mellan de borgerligas och Socialdemokraternas förmåga att få stödpartier att rätta sig i leden är påtaglig. Ett parti med stöd av åtta procent av Stockholms väljare kan med borgerlighetens goda minne hålla hela Stockholmsregionen gisslan i ännu en mandatperiod.