Gustaf Lewander:
Gränslandet som geopolitiskt öde
Utblick Essä
Georgien befinner sig inte bara i gränslandet mellan Europa och Ryssland utan i en geopolitisk korsväg mellan EU, Turkiet, Iran, Ryska federationen och Kina. Gustaf Lewander tecknar landets försök att navigera – och välja väg.
Den som reser i Georgien lägger snart märke till landets säregna geografi. Bergskedjor, kullar och djupa dalar delar in landet i tydligt åtskilda regioner, var och en med sin egen särprägel. Geografin skiftar både utifrån en öst-västlig axel, liksom en nord-sydlig. Avdelat på mitten av den dalgång som skiljer det större (nordliga) och det mindre (sydliga) Kaukasus, sträcker sig landet i öst från det vinodlande Kakheti och de isolerade bergsbyarna i Tusheti, till det öppna kustlandet i västra Georgien, med den autonoma regionen Adzjarien och turiststaden Batumi på södra kusten, utbrytarregionen Abchazien vid norra kusten, och den gamla regementsstaden Poti i mitten. Denna indelning präglar inte bara landets fysiska geografi, utan också dess politiska och historiska situation.
När Tsarryssland lade Georgien under sig, var det i mångt och mycket en konsekvens av landets belägenhet. Härifrån fick det ryska riket en stödjepunkt söder om Kaukasus, som gjorde att man kunde hota osmanerna och perserna – vilka vid den här tiden båda kontrollerade området norr om Kaukasus, och kuststräckan norr om Svarta havet. Georgien och Tsarryssland förenades av den ortodoxa tron, och den delade fiendskapen mot osmaner, tatarer och perser. Redan 1722 försökte tsar Peter den Store en misslyckad intervention till Georgiens stöd. 1768 utkämpade Tsarryssland ett krig mot osmanerna, som i förlängningen medförde Krims annektering och Rysslands intressen i Kaukasus befästes. Redan här går det alltså att ana betydelsen av rysk kontroll över Krim för Georgiens vägval. Från Krim och Svarta havet kan ryska styrkor utöva tryck söderut mot Turkiet, Iran – och Georgien, Armenien och Azerbaijan, men likaledes måste Krim och Svarta havet försvaras från hotande försök från denna riktning, eller nya försök att nå in i Kaukasus söderifrån.
Efter att en invaderande persisk här bränt Tbilisi 1795, och efter att två georgiska kungar avlidit i snabb följd, tog ryssarna kontroll över östra Georgien – med stöd i alliansen mellan de båda länderna – och inkorporerade det i Ryssland. Det västra georgiska riket, Imereti, försökte spela ut ryssar, perser och osmaner mot varandra, men inlemmades även det till slut i imperiet. Den ryska tiden förbyttes i och med bolsjevikernas oktoberrevolution 1917 i vad som i Georgien har en stark karaktär av självockupation och brödramord. De georgiska revolutionärerna hade redan före kriget delat sig i en mer blodtörstig gren, tydligt präglad av den kaukasiska banditkulturen, vilken blandade romantisk heders- och blodshämndskultur med våldsam materialism, och en socialdemokratisk gren som omfamnade en mer tillbakalutad hållning präglad av aristokratisk laissez faire. Sovjetunionens mest kända georgier, Stalin och Berija, kom båda ur den blodshämndspräglade banditmiljön. Röda arméns intåg i landet under de georgiska bolsjevikernas ledning befäste banditmiljöns dominans.
Att Georgien aldrig direkt blev utsatt för Andra världskrigets strider innebar också att mycket av dess förkrigstida drag och struktur bevarades.
Den sovjetiska perioden var emellertid inte lika destruktiv som i övriga delrepubliker, vilket inte ska tolkas som att den var en dans på rosor. Förutom Stalins utrensningar av ”kontrarevolutionära element” och hämnd på tidigare allierade, partikamrater och motståndare ur de tsarryska och mensjevikiska lägren, lämnades Georgien i stort sett ifred och fick sköta sig självt. Berija var själv partiledare under en stor del av 30-talet, och det georgiska kommunistpartiet kontrollerades alltid av georgier. Kollektiviseringen var visserligen hårdhänt, men inte lika rå och skoningslös som i Ukraina eller Baltikum.
Att Georgien aldrig direkt blev utsatt för Andra världskrigets strider innebar också att mycket av dess förkrigstida drag och struktur bevarades. Både föreställningar, arkitektur och gamla befolkningsmönster konserverades på ett sätt som i resten av Sovjet var mycket ovanligt, och Tbilisi av i dag blandar tydligt orientaliska drag med ryskfransk romantik. Möjligen är detta också en av orsakerna till att Stalin än i dag är en av Georgiens mest populära historiska gestalter och politiker; mätningar från 2023 visade att runt 37 procent av georgierna ansåg att en georgisk patriot bör känna stolthet över att Stalin var georgier.
Brödramördandet tog dock inte slut i och med Sovjetunionens fall. Under Sovjetunionens sista år och under självständighetsyran som förde Zviad Gamsakhurdia till makten förekom slitningar mellan nationalchauvinistiska georgiska grupperingar som stöttade presidenten, och regionala grupper som försökte balansera mot centralmakten genom att söka stöd hos Moskva.
I det tidigare självständiga västra Georgien valde abchazerna, som under medeltiden hade ett eget delvis georgiskspråkigt rike, och adjarerna, vilka förenklat kan sägas vara ett georgiskt folk som konverterade till islam, att försöka utropa egna republiker. Samtidigt valde osseterna, vilka härstammar från tjerkessiska och nordkaukasiska stammar som invandrade och bosatte sig norra Georgien under 1600– och 1700-talen, att göra detsamma. Inbördeskriget gav den nybildade Ryska federationen en möjlighet att intervenera och säkra fortsatt fotfäste på Kaukasus södra sida. Det krig som ägde rum 2008 var i mångt och mycket en fortsättning av denna konflikt, där ryssarna – för att befästa sin position – opportunistiskt exploaterade den georgiska sidans oskickliga hantering av sina interna motsättningar.
***
Närheten till Mellanöstern och de gamla handelsvägarna är inte bara ett historiskt fenomen. Än i dag präglas Georgiens ekonomi av att landet befinner sig vid en global korsväg. Man kan förenklat säga att dess handel är uppdelad mellan fyra huvudsakliga block: USA och EU-länderna, där framför allt USA och Tyskland tjänar som källor till importprodukter. Tillväxtländerna i Eurasiska ekonomiska unionen och Ryska federationen utgör ett annat block, där Kirgizistan och Kazakstan sväljer mycket av Georgiens export samtidigt som den ryska marknaden ger tillbaka i form av enklare industriprodukter. Därutöver Kina respektive Turkiet och länderna i Mellanöstern, till exempel Förenade Arabemiraten, med Turkiet som en av Georgiens enskilt viktigaste handelspartner sett till värde och volym.
Landets internationella ställning är en central del i den politik som förts under nuvarande regeringsparti ’Georgisk dröm’ (GD), och utrikespolitiken är av central betydelse för de oroligheter som pågått i landet sedan hösten 2024. GD kom till makten 2012 som en reaktion mot dåvarande president Michail Saakasjvili. Saakasjvili beskylldes då själv för ökande hårdhänthet mot politiska motståndare, det misslyckade kriget med Ryska federationen 2008, och det ekonomiska tryck som följde av brutna handelsförbindelser norrut efter kriget. Efter valet 2012 fick partiet egen majoritet, och sedan dess har GD:s dominans bara växt – och med växande dominans har följt ökande auktoritära tendenser. Från början var partiet tydligt öppet för förhandling och samarbete både med Ryska federationen, och med EU. Man förespråkade en normalisering av diplomatiska och ekonomiska relationer med Ryska federationen – i sig en förlängning av de försök till försoning som initierades under den senare delen av Saakasjvilis presidentskap – vilket gestaltade sig i återkommande försök att sondera ryskt intresse för förhandlingar om Sydossetien och Abchazien. Samtidigt eftersträvade partiet, även det som en fortsättning av Saakasjvilis politik, öppet ett närmande till EU och starkare ekonomiska och säkerhetspolitiska band med det kollektiva Väst.
Som en omedelbar konsekvens av det ryska intåget i Ukraina, ansökte Georgien om EU-medlemskap 2022.
Dessa strävanden innebar redan under Saakasjvili vissa eftergifter: 2011 upphörde det georgiska motståndet mot ryskt medlemskap i Världshandelsorganisationen (WTO), och 2012 införde landet visumfrihet för ryssar (en frihet de fortfarande åtnjuter). I gengäld lyfte Ryska federationen sitt embargo mot georgiskt vin, vilket innebar att det frihandelsavtal som finns mellan länderna sedan 90-talet åter trädde i full kraft.
Dialogen fortsatte med ytterligare åtgärder för att försöka normalisera relationerna, men vidare framsteg hindrades av fortsatta motsättningar runt den ryska truppnärvaron i och erkännande av Abchazien och Sydossetien. Den georgiska frustrationen kring uteblivna framsteg exploderade 2019 i stora protester efter att en ryskortodox politiker talat i det georgiska parlamentet, vilket medförde att Ryska federationen tillfälligt återinförde vissa begränsade handelshinder – bara för att 2023 ge georgiska medborgare visumfrihet till Ryska federationen.
Relationerna med EU uppvisar en liknande ryckighet. Inom ramarna för grannskapspolitiken inleddes förhandlingar redan 2006. Saakasjvilij tryckte väldigt hårt på för ett närmande till EU, och den politiken fortsattes av GD. Trots mycket högt retoriskt tonläge från EU och ett stort verbalt stöd för ett närmande till Georgien, tog det fram till 2014 innan ett beslut om georgiskt associationsavtal fattades – avtalet trädde inte i kraft förrän 2016.
När Irakli Kobakhidze, Georgiens nuvarande premiärminister, 2021 valdes till ordförande för GD meddelade han sin avsikt att låta Georgien ansöka om medlemskap i EU 2024. Som en omedelbar konsekvens av det ryska intåget i Ukraina, ansökte i stället Georgien om medlemskap 2022. Trots löften om en påskyndad behandling drog förhandlingarna ut på tiden. EU levererade flera motkrav, inklusive krav på reformer inom ett stort antal områden. Vissa av dessa åtgärder ska uttryckligen ha syftat till att minska de georgiska oligarkernas (av vilka den enskilt mest inflytelserike är GD:s grundare, Bidzina Ivanishvili) inflytande över landet.
Föga förvånande gick förhandlingarna därför i stå under 2023. I november 2024 meddelade en frustrerad georgisk regering att man avsåg skjuta upp vidare förhandlingar om medlemskap i EU till minst 2028. Detta blev den utlösande faktorn för omfattande sociala oroligheter och protester. Utrikespolitiken är förvisso inte den enda fråga som driver protesterna – vilka också har tydliga drag av ungdomsrevolt och uppgörelse mellan gamla rivaler – men har varit avgörande för oroligheternas inramning och för hur omvärlden uppfattat dem.
Den georgiska regeringen, som uppfattade sig själv trängd mellan EU och Ryska federationen, insinuerade att protesterna drivits fram av utländska intressen och meddelade att man därför avsåg införa en hävdat amerikanskt inspirerad lag för att reglera ’utländska agenter’. Etiketteringen påminde många om en liknande rysk lag som kraftigt kringskurit den ryska mediesektorn. GD valde också att spekulera i att de protesterande aktivt drevs på av politiker i EU som gärna ville se en konfrontation mellan Ryska federationen och Georgien över ett georgiskt EU-medlemskap.
Under det senaste året har en rad andra restriktioner tillämpats i samband med oroligheterna, och utrymmet för offentlig diskussion har gradvis inskränkts. Detta har lett till kraftiga reaktioner i EU, och vissa medlemsländer valde att ensidigt införa straffsanktioner mot georgiska politiker och myndigheter. Vissa oppositionspolitiker – varav flera kommer från samma politiska miljöer som GD själva – har emellertid medgett att frågan om ett EU-medlemskap inte främst är en demokratifråga. Enligt oppositionsledare som Georgi Gakharia, premiärminister 2019–2021, ska ett ytterligare närmande till EU framför allt vara nödvändigt för att åstadkomma säkerhetspolitiska garantier.
Regeringen har å sin sida uttryckligen dragit slutsatsen av de misslyckade förhandlingarna och av bristen på konkret stöd att EU och USA saknar både vilja och möjlighet att erbjuda Georgien några ekonomiska eller säkerhetspolitiska garantier, och att stå för sådana garantier i en skarp konfrontation med något av Georgiens grannländer (av vilka Ryska federationen är den mest uppenbara, potentiella motparten i en sådan kraftmätning). Av det skälet söker GD i stället positionera Georgien som ett land som har något att erbjuda alla grannländer, och vilket det är mycket mer vinstgivande att handla eller förhandla med än att strida mot. Proteströrelsen och oppositionen har även de uppfattat det som att man av omvärlden tvingas till någon form av vägval. Till skillnad från regeringen bedömer de emellertid Georgiens läge som alltför svårt för att landet ensamt ska kunna navigera detta vägval, och att man därför måste söka någon form av säkerhetsgarantier från EU och USA.
De georgiska kontrahenternas geopolitiska analys har sinsemellan många uppenbara likheter, men de slutsatser de drar är radikalt olika. Det är också tveksamt om det egentligen finns något bredare stöd för en utrikespolitisk kursomläggning – mätningar från första halvan av 2024 visar att endast runt 4 procent av befolkningen då ansåg Georgiens territoriella integritet vara den viktigaste politiska frågan, och endast 1 procent av befolkningen ansåg ett närmande till Nato vara viktigast. Viktigast var i stället ekonomiska frågor, som arbetslöshet och inflation, vilket tydligt korrelerar med regeringens prioriteringar.
Ryska federationen är inte den enda aktör som skulle kunna ha intresse av att Georgien inte allt för djupt integreras i ett europeiskt ramverk.
Det finns samtidigt få, tydliga tecken på direkt inblandning från utomstående, bortom de sedvanliga försöken från olika parter att omvända georgierna – och särskilt georgiska politiker – till den egna världsbilden. Flera av EU:s medlemsländer respektive dessas ledare har förvisso uttryckt tydligt stöd för oppositionen och dess ambitioner. Detta kan visa sig ha varit mindre ändamålsenligt ur EU:s perspektiv, eftersom det riskerar att inför tveksamma georgier bekräfta GD:s påståenden om utländska påverkansförsök.
Det ryska inflytandet tar sig å andra sidan snarast uttryck i den starka ekonomiska närvaron och inflödet av ryska emigranter och turister, liksom genom den militära närvaron i Abchazien och Ossetien. Det finns förvisso retoriska likheter mellan rysk och georgisk officiell diskurs – men det går inte nu att utesluta att mycket av dessa likheter beror på politisk opportunism, eller på delad historia och likheter i generell politisk kultur.
Ryska federationen är inte heller den enda aktör som skulle kunna ha intresse av att Georgien inte allt för djupt integreras i ett europeiskt ramverk. Regionens övriga makter, både i Mellanöstern och i Centralasien, har uppenbara ekonomiska och geopolitiska intressen i att Georgien inte förvandlas till ett centrum för oppositionella, och av att Georgien även fortsatt håller armlängds avstånd till europeiska sanktioner och säkerhetspolitiska ställningstaganden.
Det är också svårt att ur georgiskt perspektiv tolka EU:s inställning som uttryck för en principiell hållning, med hänsyn till hur EU agerat mot andra stater i området. Främst Azerbajdzjan har blivit föremål för återkommande diplomatiska charmoffensiver, vilka uppenbart syftar till att säkra tillgången till azeriska energiresurser som ersättning för de ryska flöden EU nu avsagt sig. Unionens inställning gentemot Iran, Förenade Arabemiraten och Turkiet – alla lokala spelare av betydelse för både Georgiens och EU:s handel och geopolitiska ambitioner – har framstått som mer inriktad på pragmatiska resultat än högstämda principer. Den georgiska regeringen förefaller därför ha utgått från en avvaktande hållning från EU:s sida. Retoriken om utländsk påverkan till trots, framstår det som om man räknar med att EU inte har något intresse av allt för skarpa motsättningar med Georgien gällande ’agentlagen’ – eller andra av regeringens åtgärder.
Georgiens geopolitiska dilemma och de oroligheter som skakar landet beror som synes inte bara på historiska och säkerhetspolitiska omständigheter, utan i lika hög grad på gamla och nya handelsmönster och internationella, ekonomiska svängningar. Georgien, och georgisk politik, har under århundraden präglats av långa perioder av relativt fredlig samexistens mellan helt oförenliga tendenser och egentligen fientliga folkslag – interfolierat med korta, explosiva perioder av intensivt brutalt, och känsloladdat våldsutövande. Landet måste inte bara balansera ryska och europeiska intressen, utan samtidigt klara av att dra nytta av turkiska, centralasiatiska, arabiska och iranska försök att expandera ekonomiskt och politiskt i det gränsland som återfötts mellan Europa, Ryska federationen, Mellanöstern och Kina. Georgien är beläget vid en korsväg där olika geopolitiska och geoekonomiska ambitioner möts, och landets ledare har alltid haft en svår uppgift i att orientera sig i detta vägval.
Omslagsbilden föreställer protester i Tblisi. Foto: Pavel Bednyakov/AP