Jan Jörnmark:
Grönt önsketänkande bäddar för kommunkris
Ekonomi Essä
Många politiker i Norrland har hoppats att grön nyindustrialisering ska bli det som bryter decennier av stagnation och avfolkning. Risken är nu stor att kommuner skuldsätter sig hårt när de bygger bostäder, industriområden och annan infrastruktur som kommer att stå oanvänd när förhoppningarna inte infrias, konstaterar Jan Jörnmark i den andra av två artiklar om önsketänkandet bakom nyindustrialiseringen.
Detta har hänt:
I mitten av 2010-talet hade vindkraften i elområde 1 och 2 i norra Sverige byggts ut i snabb takt under ett decennium. Under tiden som vindkraften byggdes ut hade dessutom satsningen på ”Det gröna folkhemmet” kollapsat när det visade sig att den hade byggts kring hopdrömd teknik som inte existerade. Frågan om vem som skulle konsumera all ny grön vindkraft verkade sedan istället ha hade lösts i Luleå, när kommunen hade lyckats få Facebook att etablera sitt europeiska datacenter i kommunen. Under några år kring 2015 etablerade därför både Vattenfall, Skellefteå kraft och Eon etableringsbolag tillsammans med kommunerna i norra Sverige för att rekrytera elkonsumenter från olika delar av omvärlden.
När de stora satsningarna för att rekrytera nya företag startade var datacenter den absolut hetaste etablering som gick att föreställa sig. Men en helt annan industrigren drog sedan nästan omedelbart till sig ett ännu större intresse. Tesla gjorde entré på Nasdaq under 2010, och åren som följde introducerades nya modeller slag i slag. Försäljningssiffrorna steg samtidigt som nya regleringar kring koldioxidutsläpp infördes, och framåt mitten av 2010-talet framstod plötsligt batteridrivna bilar som en av framtidens tillväxtmotorer.
Det som avgjorde till Skellefteås fördel var tillgången till el.
De första planerna på att bygga en batterifabrik någonstans i Sverige presenterades under hösten 2016 och intressenterna bakom både Node Pole och Big Green Data hörde till de som omedelbart tog kontakt med Northvolt. Det fanns dussintals kommuner i norra Sverige som hade gott om både el och färdigplanerade industriområden och för de riskkapitalister och gröna investeringsfonder som under 2010-talets sista år gjorde besök i norra delen av Sverige framstod regionen som ett eldorado för möjligheterna att etablera gröna industrier.
Det som avgjorde till Skellefteås fördel var tillgången till el. Skellefteå Kraft hade byggt ut vindkraften på ett synnerligen offensivt sätt, tillsammans med en ny stamnätsstation där kapaciteten bara utnyttjades till en liten del. I Skellefteå kunde man få hur mycket el som helst, och en av de ansvariga i processen har beskrivit hur det helt styrde prioriteringarna:
Jag tror att vi hade ett försprång mot många av de andra kommunerna. Vi försökte tänka ett steg före: hur kan vi överleverera. ”Det som är bra för Northvolt är bra för oss.” Enligt Svanberg gjorde prioriteringen att det i första skedet inte var en ett förstaval att sälja in livskvaliteten i kommunen då den inte var viktig för Northvolt….” Skellefteå krafts vd har i en annan intervju varit lika tydlig: ”Det går inte att först vänta på kunden och sedan fixa kapacitet och infrastruktur så att man kan möta efterfrågan… Och alla satsningar har inte blivit rätt från början. Att då bygga en stor vindkraftspark i övre Norrland var kanske inte den smartaste investeringen, i efterhand. Men med tiden vände det.
Livskvaliteten var alltså inget prioriterat problem och när den någon gång nämndes i media ansågs Peter Carlssons fråga om ”hur många sushirestauranger det fanns i Skellefteå” som ett föredömligt exempel på den planering som behövdes för att attrahera en ny arbetskraft till Norrland. Men redan en mycket ytlig betraktelse hade kunnat avslöja att problemet var mycket större än så. Skellefteås befolkning har varit anmärkningsvärt stabil kring 75 000 invånare under hela efterkrigstiden. Men siffran döljer egentligen att medellivslängden under den tiden ökat kraftigt, vilket ledde till att andelen av befolkningen över 65 år ökade från 7 till 23 procent mellan 1950 och 2015.
Det innebar att det inte på långa vägar fanns tillräckligt mycket arbetskraft i kommunen när beslutet togs att förlägga batterifabriken dit. Antar man att det skulle krävas 4 000 personer i själva verksamheten med byggande och produktion säger ett försiktigt antagande att det skulle innebära cirka 7 000–8 000 nya arbetstillfällen, med tanke på de nya bostäder som skulle behöva byggas tillsammans med tillväxten i servicesektorn. En tänkbar möjlighet skulle vara att den arbetskraften rekryterades i grannkommunerna, vilket var det sätt som Skellefteå växte under 1960- och 1970-talet. Men ser man på demografin i småkommunerna i de inre delarna av Norrbotten och Västerbotten ser den till och med ännu värre ut än i kustkommunerna. (Se figur 1 och 2).
Under tiden som Northvolt etablerade sig i Skellefteå accelererade de norrländska satsningarna kraftigt. Inom loppet av ett par år i början av 2020-talet växte batterifabrikerna ut till att handla om nya jättesatsningar på stålindustrier, konstgödselfabriker och anläggningar för flyg- och fartygsbränsle. På försommaren 2022 talade Magdalena Andersson om den ”fantastiska våg av gröna industriinvesteringar som nu sköljer över Sverige” och när den särskilde industrisamordnaren Peter Larsson gjorde sin genomlysning av de stora industrisatsningarna i Norrland under samma höst kom han fram till att det fanns anledning att räkna med 100 000 nya invånare i Norr- och Västerbotten fram till 2035.
The Green Deal slöt därmed cirkeln till Göran Perssons Gröna folkhem.
Bakgrunden var att EU-kommissionen under 2019 hade höjt takten i klimatomställningen med lanseringen av The Green Deal, som Ursula von der Leyen upphetsat kallade ”Europas man på månen-ögonblick”. Jämfört med de tidigare avgifterna för koldioxidutsläpp innehöll den nya gröna planen rent tvingande krav på koldioxidfria bränslen och koldioxidtullarna CBAM. De nya regleringarna var konstruerade på så sätt att det som fanns kvar av den tunga europeiska industrin inte bara skulle kunna lägga ned och flytta någon annanstans. Strategin bakom The Green Deal var att handelsbegränsningarna och de tvingande kraven på koldioxidfria produkter skulle skapa en skyddad gemensam marknad, som dessutom EU garanterad finansiering skulle hjälpa till att bygga upp.
The Green Deal slöt därmed cirkeln till Göran Perssons Gröna folkhem. EU:s nya gröna vision stannade inte heller vid att bara vara merkantilistisk och importsubstituerande, den hade dessutom som mål att bygga om de existerande och konkurrenskraftiga industrier som redan fanns i Europa. Garanterade marknader och subventionerad finansiering skapade förstås en fantastisk drivkraft för riskkapitalister, och när den kombinerades med Norrlands överskott av grön el och redan färdigplanerade industritomter blev nyindustrialiseringshajpen 2020–2023 det självklara resultatet.
Men den stora begränsningen för den norrländska industrialiseringen fanns ändå kvar.
Men den stora begränsningen för den norrländska industrialiseringen fanns ändå kvar. Ser man på de klassiska produktionsfaktorerna naturresurser, arbetskraft och kapital fanns det i slutet av 2010-talet ett överskott av naturresurser (kraft och färdiga industriområden) i norra Sverige. I den nollräntemiljö som existerade under de åren fanns också ofantliga mängder riskkapital. När det kom till arbetskraft fanns en stark knapphet, men så länge de nya etableringarna rört datacenter och bitcoinproduktion märktes inte den svagheten. Klagomålen på att dessa etableringar inte skapade särskilt många nya jobb var faktiskt en fördel, för det som snabbt visade sig när satsningarna växte var att knappheten på arbetskraft blev en mycket starkt begränsande faktor för den nya ”gröna industrialiseringen”.
Bristen på arbetskraft och kompetens i norra Sverige gjorde att den enda möjligheten att rekrytera arbetskraft fanns i utlandet. För Northvolt som var först med att gå från planering till verkligt bygge innebar det att arbetsstyrkan sattes samman av människor från Polen, Slovakien, Pakistan och dussintals andra länder. Det är självklart ofta skickliga yrkesmän, men språkproblemen är självklara och säkerhetstänkandet är i många fall helt annorlunda än det vanliga svenska. De problemen kommer då dessutom att uppstå i en miljö som har både ytterst känsliga produktionsvillkor och har stora säkerhetsrisker. Dessutom blev levnadsvillkoren i baracker undermåliga och deprimerande. Resultatet av de förutsättningarna kunde bara bli en låg produktivitet, under förutsättning att man överhuvudtaget lyckas packa upp maskinerna.
I spåren på den omfattande Green Deal tog liknande planer fart i andra regioner som länge hört till de befolkningsmässigt absolut svagaste i landet och därför har exakt samma svagheter som norra Sverige. I Bergslagen presenterade flera kommuner planer på att växa med tusentals invånare och liknande visioner fanns i Skaraborg, Blekinge och andra landsdelar. Önskemålen de gröna riskkapitalisterna och industrialisterna ställt på kommunerna har varit en säker elförsörjning, tillgång till stora markarealer och krav på infrastruktur i form av vägar, järnvägsanslutningar och bostäder. Det har lett till omfattande kommunala investeringsplaner, motiverade med att de är investeringar som leder till att befolkningen kommer att öka när mängder av nya arbeten skapas i de nya gröna fabrikerna. Risken är stor att dussintals kommuner skuldsätter sig hårt när de bygger bostäder, industriområden och annan infrastruktur som sedan kommer att stå oanvända om inte planerna på The Green Deal genomförs som planerat.
Skörheten i planerna har det senaste året snabbt blivit uppenbara, och sommaren och hösten 2024 kantades av en lång serie reträtter från den gröna nyindustrialiseringen. Den mest spektakulära har förstås varit Northvolts söndervittring i Borlänge och Skellefteå, men det är bara två i raden av punkterade projekt. I Luleå fryste den stora konstgödselsatsningen inne, i Sollefteå och Örnsköldsvik blev det samma tvärstopp för gröna bränsleprojekt och i Gällivare har planerna på Hybrit krympts. Det som visar sig är både att kostnader stiger och att efterfrågan på dyrare bränsle eller andra varor inte existerar innan EU:s regleringar och yttre skydd fullt ut finns på plats.
Men självklart är misstron större än så. I höstas kom Mario Draghi fram till att europeiska företag fick betala 158 procent mer för el och 345 procent mer för naturgas jämfört med amerikanerna, och att det krävs investeringar på 800 miljarder euro om året för att klara konkurrenskraften. I det perspektivet är det uppenbart att Europeiska investeringsbanken och olika halvoffentliga pensionsfonder kommer att tvingas till hårda val bland investeringar under det kommande decenniet. Den hårda valsituationen understryks av att den tyska ekonomin hastigt försämrats när energiförsörjningen destabiliserats, parallellt med att den dominerande bilindustrin fått mycket stora problem, både genom elektrifieringen och en kraftigt försämrad situation på den kinesiska marknaden. Det ”nya” alternativ som då har funnits att visa upp är den mycket dyra och söndervittrande gröna nyindustrialiseringen.
Satsningar på marknader som garanteras av protektionism, regleringar och subventionerad finansiering är mycket långt från den riskkapitalfinansiering som drivit den digitala revolutionen i USA och möjligheterna att konkurrera med hårda centralstyrda satsningar i Kina är begränsade. Följden har blivit att Europa förlorat sin attraktionskraft för investeringar och att hela EU-projektet återigen har hamnat i ett limboliknande tillstånd. Det innebär också att hållbarheten i The Green Deal kommer att ifrågasättas allt hårdare de närmaste åren när svårigheterna och kostnaderna blir tydligare. Den stora fördelen med det är å andra sidan att det gör det möjligt för kommuner att seriöst värdera de möjligheter och risker som finns när nya riskkapitalister vill satsa i något av deras tomma industriområden.
Foton: Jan Jörnmark
Den första av artiklarna om önsketänkandet bakom nyindustrialiseringen av Norrland hittar du här.
