Samhälle Krönika
Gruvdebatten har fastnat i myter
Att vi står inför en ”mineralboom” må låta bra i politiska tal, men än så länge har det stannat där. Den svenska gruvdebatten är i stället fylld av myter om ”billiga” mineralavgifter och utländska aktörer som bestjäl oss på våra rikedomar. Det skriver Ida Wallinder.
I förra veckan publicerades en debattartikel i Dagens Nyheter där författarna argumenterar för att Sverige bör inrätta en egen version av den norska oljefonden – fast med intäkter från gruvindustrin. Exakt hur svenska staten ska förvalta skatterna den driver in lämnar jag därhän, för i upptrappningen till förslaget finns något långt mer intressant. Den symboliserar nämligen allt som står fel till i den svenska gruvdebatten.
I artikeln skriver nationalekonomerna Magnus Henrekson, Jesper Roine och Daniel Spiro att ”Sveriges mineraltillgångar i princip tillhör hela den svenska befolkningen”. Trots att detta i allra högsta grad är en ideologisk åsikt, presenteras det som ett faktum utan vidare argumentation. Varför äganderätt ska åsidosättas och varför just gruvdrift ska särskiljas från annat företagande berörs inte. Skribenterna är inte ensamma om att ge uttryck för detta, men även den som tycker så gör klokt i att backa ett antal steg från den hätska retoriken.
I gruvdebatten kommer frågan om utländska aktörer ofta upp och det insinueras att vi blir bestulna på våra rikedomar.
Låt oss gå igenom några missvisande påståenden från artikeln.
I gruvdebatten kommer frågan om utländska aktörer ofta upp och det insinueras att vi blir bestulna på våra rikedomar, så även denna gång. En viktig distinktion som ofta helt bortses från är att de bolag som prospekterar sällan är desamma som sedan utvinner metallerna. I dagsläget finns 13 aktiva gruvor som drivs av sex bolag. Enbart ett av dessa har ett utländskt, kanadensiskt, moderbolag. Resterande är svenskägda och ett av de absolut största, LKAB, är helägt av staten.
Det är viktigt att förstå skillnaden mellan prospektering och faktisk utvinning. Det de utländska aktörerna gör är i princip att kartlägga och skaffa kunskap om den svenska berggrunden – något vi ska vara oerhört tacksamma för. Prospektering är nämligen en verksamhet förenad med enorma risker. Av tusen prospekteringsprojekt hittar i snitt en enda tillräckliga indikationer på närvaro av malm. I länder som Kanada och Australien har såväl kunnandet som den finansiella infrastrukturen för prospektering byggts upp. Svenska bolag såsom Boliden och LKAB prospekterar främst i direkt anslutning till befintliga gruvor, varför prospektering i mer okända områden av utländska aktörer är ett viktigt komplement.
Relativt andra länder har Sverige en låg mineralavgift, något som i exempelvis DN-artikeln används som argument och som bevis för att gruvbranschen i Sverige skulle ha någon slags räkmacka. En mer rättvisande jämförelse hade däremot inte utelämnat kostnaden som genereras av Sveriges långa tillståndsprocesser eller miljöskatter. För att inte tala om alla de skatter som tas ut av samtliga bolag och arbetsgivare. En rättvis jämförelse hade också nämnt att mineralavgiften fungerar annorlunda i andra länder. Att jämföra länder är svårt, inte minst för gruvor där hänsyn måste tas till sådant som geologiska förutsättningar och miljörätt. Att enbart jämföra mineralavgiften säger därför mycket lite och även om det relativt andra länder skulle vara “billigt” med gruvdrift i Sverige, är det fortfarande dyrt.
En mer rättvisande jämförelse hade inte utelämnat kostnaden som genereras av Sveriges långa tillståndsprocesser eller miljöskatter.
Att öppna en gruva är förenat med enorma risker i varje steg. Att prospektera är dyrt, att sedan ha kapital nog att gå igenom års- eller decennielånga tillståndsprocesser är inte heller gjort på – och definitivt inte med – en femöring. Att i det läget höja mineralavgiften eller börja tala om “övervinster” är det snabbaste sättet att se till att ingen någonsin letar malm i Sverige igen.
I debattartikeln hävdar skribenterna att “sysselsättningseffekterna sannolikt är små” med hänvisning till att färre människor arbetar i gruvschakten. Den höga graden av automatisering i svensk gruvdrift är däremot något att glädjas över eftersom de blir säkrare. Särskilt som det inte innebär att gruvnäringen inte genererar jobb, bara att det är andra typer av jobb. Kallak i Jokkmokk hade kunnat ge 550 direkta och indirekta jobb i en kommun med drygt 4 700 invånare – en enorm arbetsmarknadsinjektion. LKAB har i dag omkring 5 200 anställda. För att inte tala om alla de jobb som möjliggörs av själva produkterna.
Att vi står inför en ”mineralboom” är också en myt. Det må låta så i de politiska talen, men hittills har det stannat just där. Bortsett från rekordåren 2005–2007 har det varje år sedan 2000 inkommit mellan 100 och 250 ansökningar om undersökningstillstånd. Just nu finns drygt 800 gällande undersökningstillstånd hos Bergsstaten. Också denna siffra har varit relativt konstant under lång tid. Av de 13 gruvor som i dag är aktiva startades enbart tre av dem på 2000-talet. Det pågår ingen guldrusch, snarare en kamp för överlevnad i byråkratin.
Slutligen är kravet på en ”miljöpant” för avveckling av gruvor både onödigt och missvisande, då det framställs som att det saknas en motsvarighet till det i dag. Enligt Miljöbalken måste alla gruvbolag ställa en ekonomisk säkerhet för efterbehandling innan de får starta. Det finns ingen ”nota” som skickas till skattebetalarna om reglerna följs. Gruvan som ofta omnämns som ett skräckexempel på detta, Blaikengruvan, verkade på ett tillstånd som var äldre än miljöbalken, alltså gällde inte de regler som i dag löser problemet.
Precis som skribenterna konstaterar kan det diskuteras om en större del av mineralavgiften bör tillfalla lokalsamhället direkt snarare än staten. Likväl kan vi diskutera om intäkterna ska läggas i en fond och framgent enbart använda avkastningen. Men den som vill sluta avundas norrmännen och faktiskt kunna fylla kommunbudgeten, fonden eller statskassan bör snarare prata om att förenkla för gruvverksamhet. Att höja avgifter och öka kraven för att öppna gruvor i Sverige är helt fel väg att gå. Det hade nämligen inte blivit några gruvor kvar att beskatta.