Gud och staten

Svenska kyrkan var en del av statsmakten under 464 år. Från Gustav Vasas brutala reformation och fram till det senaste millennieskiftet användes kyrkans predikstolar för att förmedla den politiska maktens budskap. Under 1900-talet kom statsmakten i stor utsträckning att sammansmälta med arbetarrörelsens institutioner, så också svenska kyrkan.

För att separationen mellan kyrka och stat skall kunna fullbordas måste den partipolitiska styrningen av organisationen upphöra.

För socialdemokraterna blev inflytandet över svenska kyrkan ett centralt projekt från 1930-talet och framåt. Kyrkan var den största och mest inflytelserika opinionsbildande organisationen i landet och således den som utgjorde det största hotet mot den socialdemokratiska verklighetsbeskrivningen. Genom en rad kreativa ecklesiastikministrar, från Arthur Engberg på 1930-talet, och framåt, skulle kyrkan sakta men säkert anpassas och strömlinjeformas efter den politiska maktens agenda. Det är ingen slump att Olof Palme var ansvarig minister för kyrkan innan han blev statsminister.

Från slutet av 1960-talet fick politiseringen av kyrkan ytterligare bränsle genom den radikala studentrörelsen. Hur dessa politiska radikaler under decennierna som följde skaffade sig stort inflytande över kyrkans inriktning kan man läsa i Johan Sundéens bok 68-kyrkan  (Bladh by Bladh 2017). I dag lever arvet efter 68-generationen vidare genom deras efterträdare som fortsätter politiseringen av kyrkans verksamhet och kommunikation.

I dag lever arvet efter 68-generationen vidare genom deras efterträdare som fortsätter politiseringen av kyrkans verksamhet och kommunikation.

Att kyrkan som organisation i sin kommunikation inte speglar sina medlemmars åsikter och önskemål om hur organisationen skall fungera blev tydligt i den rapport  som Timbro släppte om svenska kyrkans kommunikation 2016, där det visade sig att kyrkan i huvudsak kommunicerade politiska budskap, samtidigt som medlemmarna ville att den skulle ägna sig åt kristen tro.

Men det är inte bara aktivistiska radikaler på insidan av kyrkan som håller de drygt sex miljoner medlemmarna som gisslan och använder dem som en plattform för sin egen opinionsbildande agenda; också de politiska partierna utövar fortfarande sin makt över kyrkan. Trots separationen från staten för sjutton år sedan styrs kyrkan alltjämt genom kyrkomötet, en politisk församling vars ledamöter representerar politiska partier. Socialdemokraternas ställning i kyrkomötet har länge varit oproportionerligt stark i förhållande till hur stort partiet är bland kyrkans medlemmar och framför allt bland dem som är aktiva kyrkobesökare.

Ett antagande kan vara att borgerligt sinnade, eller opolitiska, medlemmar, inte är särskilt intresserade av kyrkans politiska liv, medan socialdemokraterna är desto mer intresserade av den delen av verksamheten och därför bättre på att mobilisera människor till röstbåsen, även sådana som aldrig annars bryr sig om kyrkans väl och ve. I kyrkovalet 2013 skrämde man exempelvis upp folk med att om de inte gick och röstade på S i kyrkovalet skulle SD använda kyrkovalet som politisk plattform (vilket för övrigt inte skedde, men på sig själv känner man andra). I val med lågt valdeltagande är det som bekant den som är bäst på att mobilisera som får störst inflytande, inte den som företräder flest medlemmar.

I val med lågt valdeltagande är det som bekant den som är bäst på att mobilisera som får störst inflytande, inte den som företräder flest medlemmar.

När statsminister Stefan Löfven i förra veckan i en intervju i Kyrkans Tidning slog fast att ”ingen präst i Svenska kyrkan skall kunna vägra att viga samkönade par” gav han uttryck för den utbredda synen att kyrkan vare sig skiljts från staten eller från socialdemokratin.

Det är inte Löfvens personliga uppfattning om samkönade äktenskap som är problematisk, utan att han i kraft av sitt ämbete uttalar sig om kyrkans inre angelägenheter. Det är också talande att Löfven inte innefattade de övriga runt 40 trossamfund i Sverige som också innehar vigselrätt.

Det är också talande att Löfven inte innefattade de övriga runt 40 trossamfund i Sverige som också innehar vigselrätt.

I ett sekulärt samhälle där det religiösa livet skilt från det politiska, vilket det officiella Sverige utger sig för att vara, har politiker inte med trossamfundens inre liv att göra. Vad gäller frågan om vem som skall vigas eller inte i vilken kyrka vore det rimliga givetvis att den juridiska delen av äktenskapet helt separerades från trossamfunden och hanterades av myndigheterna, så kunde staten å sin sida låta bli att lägga sig i trossamfundens inre liv, och statsministern slippa att uttala sig i teologiska spörsmål.

För Svenska kyrkans del är det dock en längre väg att gå. För att separationen mellan kyrka och stat skall kunna fullbordas måste den partipolitiska styrningen av organisationen upphöra. Men för att detta skall kunna ske måste de som är emot den masa sig iväg till valurnorna i det kommande kyrkovalet, annars kommer de som i likhet med statsministern vill att politikens grepp om kyrkan skall hårdna att stärka sitt inflytande till följd av det låga valdeltagandet.