Håkan A Bengtsson: Timbro måste lära sig vad man gör när man har vunnit

– Den stora utmaningen för Timbro, och det gäller historiskt även för arbetarrörelsen, det är hur man ska agera när man har vunnit. Om man agerar som att man fortfarande är en underdog som kämpar mot en stor socialdemokrati, som inte är så stor längre, då riskerar man att hamna i otakt med tiden.

Håkan A Bengtsson är socialdemokraten som har följt Timbros verksamhet längre och närmare än många andra. Han har varit aktiv inom arbetarrörelsen i olika roller sedan 1974 och är i dag VD för Arenagruppen, som han var med och grundade under 1990-talet, med inspiration från näringslivets opinionsbildnings- och tankesmedjeverksamheter.

– Under många år tror jag att man inom arbetarrörelsen ojade sig över vad näringslivsorganisationerna höll på med. ”De har så mycket pengar och de gör så mycket”, och så gjorde man ingenting själv. Den tog ganska lång tid, den här fasen av att oja sig och skriva rapporter om hur förfärligt mycket pengar som SAF satsade på sin opinionsbildning. Det var en ganska senkommen lärdom inom arbetarrörelsen, att det är viktigt i dagens opinionsbildningssamhälle att ha en idéverksamhet och en opinionsbildningsverksamhet som inte är underställd ens egen organisation. Men nu har det kommit igång, på ett helt annat sätt än för tio år sedan.

Areana Idé, som är Arenagruppens tankesmedja, startade runt millennieskiftet. Sedan dess har flera andra tankesmedjor uppstått i den socialdemokratiska och fackföreningsnära sfären, som Tiden och Katalys.

– Det dröjde nog trettio år innan det kom igång någon idéverksamhet som motsvarade näringslivsorganisationernas. Arbetarrörelsen och många fackförbund hade under många år haft en bild av att man haft egna utredningsavdelningar och även egna kanaler direkt till politiken. LO satte dagordningen för samhällsdebatten på ett helt annat sätt än de senaste decennierna.

I takt med att socialdemokratin tappade sin dominerande ställning i den svenska offentligheten fick arbetarrörelsens organisationer bygga upp sin egen, fristående idé- och opinionsbildningsverksamhet. Vissa saker kopierade de mer eller mindre rakt av från Timbro och de andra näringslivsfinansierade organisatonerna, till exempel idéutbildningen Stureakademin.

– Ja, vissa saker har vi nog snott, men vi försöker göra det på vårt sätt. Stureakademin är en sådan sak som vi har plankat. Det var ett tomrum som vi har försökt fylla. Tidigare fanns det mer av utbildningsprogram knutna till ungdomsförbund och studentförbund.

Precis som Timbro är Arenagruppen fristående från sina finansiärer och kan även gå i opposition mot fackförbunden.

– Det finns många artiklar som vi har publicerat på Dagens Arena som har varit kritiska till LO, och vi har även givit ut kritiska böcker, som inte passar in i deras politik eller program. Det finns säkert de som genom årens lopp har blivit sura på det ena eller det andra. Driver man en sådan här verksamhet så är det något man måste acceptera, att vi publicerar böcker och debattartiklar som inte jag skriver under på. Det är ju det som är poängen med en debatt, att det ska finnas en bredd.

Håkan A Bengtsson är uppvuxen i en LO-familj i Halmstad och engagerade sig tidigt i SSU. Under en period var han chefredaktör för SSU:s tidning Tvärdrag. Det var dock under studieåren i Lund på 1980-talet som han först kom i kontakt med Timbros verksamhet.

– När jag läste nationalekonomi så hade vi en del kurslitteratur som var utgiven av Timbro och Ratio. Det var ju delvis ett paradigmskifte i nationalekonomins historia, där det stod och vägde mellan den traditionella keynesianska teorin som dominerade de gamla läroböckerna, och de nya influenser som Timbro representerade.

Det var inte bara inom nationalekonomin som paradigmskiftet gjorde sig gällande. Håkan A. Bengtsson minns också hur man inom arbetarrörelsen upplevde att Moderaterna förändrades under samma tid.

– Inför valet 1976 var det framför allt SKP [Sveriges Kommunistiska Parti] som man agiterade mot på torgen. Men så skedde det ett skifte. Kommunisterna försvann. Under 70-talets lopp växte MUF som en politisk ungdomsorganisation med stort självförtroende och ett närmast messianskt, liberalt angreppssätt.

I början av 1970-talet inledde Svenska Arbetsgivareföreningen, SAF, sina opinionsbildningskampanjer för företagande, som ett svar på vänstervågen som inletts under 1960-talet. 1978 grundades Timbro och Håkan A Bengtsson menar att det förändrade debattens inriktning.

– Det var skillnaden mellan kampanj och ideologi. För oss som hade en annan idépolitisk utgångspunkt var det utmanande att sätta sig in i vad det var för teoretisk grundval som den här nya högern stod för, med Hayek och Nozick och andra. Det var en utmaning, plötsligt var man tvungen att läsa de här rackarna. Kampanjerna som SAF bedrev syftade till att vidga utrymmet för näringslivet i den publika offentligheten, medan Timbro stod för en mer intellektuell högeröppning.

När näringslivsorganisationerna inledde sin opinionsbildning blev arbetarrörelsen tagen på sängen. Den hemliga promemoria som läckte ut från SAF:s kommunikationsavdelning och publicerades i Folket i Bild Kulturfront 1971 slog ned som en bomb i socialdemokratiska och vänsterkretsar. Det skulle dröja flera decennier innan arbetarrörelsen hade kommit i kapp vad gällde utbyggnaden av en egen fristående idé- och opinionsbildningsverksamhet.

– Det stämmer att den första PM:en fick Folket i Bild Kulturfront händerna på. Det låter ju nästan som en medveten läckning för att få största möjliga spridning för ett projekt. Tre år tidigare hade Socialdemokraterna fått över femtio procent i valet och det innebar ju ett slags vänsterhegemoni, eller åtminstone att det var vänstern som satte dagordningen under det kommande decenniet.

”Kampanjerna som SAF bedrev syftade till att vidga utrymmet för näringslivet i den publika offentligheten, medan Timbro stod för en mer intellektuell högeröppning.”

– Det ledde ju också till att CUF stod till vänster om Socialdemokraterna och LUF, tidigare FPU, var väldigt inspirerade av tidsandan. Det var en epok då de flesta länder rörde sig mot ökat statligt engagemang i ekonomin. Den epoken bröts i början av 80-talet, men jag skulle inte säga att det var enbart Timbros förtjänst, utan snarare omvärlden som förändrades. Det gjorde att vänstern upplevde att den förlorat makt och positioner. Det blev en förskjutning från vad man måste beskriva som en stark vänstervåg till en stark högervåg, till följd av omvärldsförändringar som accelererade efter murens fall.

Håkan A Bengtsson tror att Timbro spelade en stor roll för den svenska offentlighetens förflyttning under 1980-talet.

– Om man tittar på Ny start för Sverige -91 [Moderaternas valsamarbete med Folkpartiet] så är det en produkt av en idéproduktion som för Sveriges del har varit exceptionell. Det fanns en känsla av att socialdemokratin hade regerat i evigheter, som ledde till ett ideologiskt överslag åt andra hållet.

Vad tror du skulle ha hänt i svensk samhällsdebatt utan Timbro?

– Det hade varit ett bättre samhälle. Om jag ska vara ärlig så tror jag att politik fungerar som så att varje rörelse skapar en motrörelse. Den nyliberala reaktionen var ju i någon mening en reaktion på en stark rörelse mot ökat statligt engagemang i samhället och en stor offentlig sektor. Den är ju på sätt och vis logisk, och den har lett till att vänstern generellt har förlikat sig med att vi lever i en marknadsekonomi och i bästa fall försöker bädda in den i socialt acceptabla former.

Är det bra eller dåligt?

– I min värld är det någonting bra. Sedan kan man alltid diskutera kompositionen. Där tror jag inte ens att Vänsterpartiet står för radikalt förstatligande eller socialisering längre, så det är någonting som har hänt. Det som är dilemmat för Timbro är att man inte har förlikat sig med välfärdsstaten ännu. Det kanske kommer, vem vet, men i stället har vi fått en slags högerpopulistisk rekyl som är en reaktion både på Socialdemokraterna och på nyliberalismen.

Håkan A Bengtsson menar att vänstern och arbetarrörelsen under många år var alldeles för upptagna med att förhålla sig till vad Timbro gjorde och publicerade, men att detta har förändrats på senare år.

– Under lång tid tror jag att det var så att vänstern generellt och kanske även vi på Arena argumenterade mot vad Timbro sade, men jag tror att det har skett ett skifte där vi numera står på egna ben och bygger upp ett eget intellektuellt kapital, där vi inte längre hela tiden förhåller oss till vad Timbro gör. Det tror jag är bra.

Trots skilda ideologiska utgångspunkter har det funnits tillfällen när Timbro och Arenagruppen grävt ned stridsyxorna och samarbetat i enskilda sakfrågor. Ett sådant exempel var Borgkommissionen, där Timbro och Arena gemensamt utredde välfärdens finansiering. En annan debatt där Timbro och Arena gjorde gemensam sak handlade om FRA.

– Jag tror att det är en styrka om man kan vara öppen för den typen av samarbeten. Det är en demokratisk kvalitet, om man ibland kan gå utöver sina ideologiska ramar.

Länge upplevde Håkan A Bengtsson att Timbro och näringslivet låg steget före när det gällde idéutveckling och opinionsbildning, men att detta på senare år har jämnats ut.

– Kanske har vänstern varit bättre på att hitta nya former. I den här typen av verksamhet måste man ständigt vara lyhörd och inte fastna i gamla dogmer. Det är alltid problemet för en gammal organisation.

”Man har vunnit debatten om samhällsutvecklingen under lång tid, men socialismen och kommunismen som man kämpade mot 1978 finns inte kvar i dag.”

Håkan A Bengtsson menar att Timbro och Arena i dag står inför delvis likartade utmaningar i och med det förändrade politiska landskapet.

–  Om 1968 förlängde ett socialdemokratiskt maktinnehav och en socialdemokratisk idébas för politiken så var kanske början av 90-talet inledningen på en nyliberal epok. Kanske är det så att vi nu ser början på en konservativ epok.

Däri ligger också enligt Håkan A Bengtsson Timbros stora utmaning, att inte fastna i en förlegad verklighetsbeskrivning:

– Man har vunnit debatten om samhällsutvecklingen under lång tid, men socialismen och kommunismen som man kämpade mot 1978 finns inte kvar i dag. Det är den stora utmaningen: Om vänstern har kommit till insikt om att lösningen inte är att göra allt statligt så måste högern förlika sig med att ett modernt samhälle kräver en välfärdsstat. I alla fall har det visar sig att det fungerar ganska bra.