Han sänkte marginalskatten till 19 procent

Länderna i Central- och Östeuropa efter 1989 berättar historien om marknadsekonomins seger och kommunismens nederlag. Vissa har valt andra vägar än andra. En av de mest radikala vägarna valde Slovakien.

En varm sommardag i Bryssel träffar jag Mikuláš Dzurinda, ordförande för tankesmedjan Wilfred Martens Centre for European Studies. Under åtta år var han Slovakiens premiärminister, efter att ha levt mer än halva sitt liv i en kommunistdiktatur. Under hans tid vid makten gick Slovakien med i OECD, Nato och EU, och blev på många sätt ett ”normalt” europeiskt land. Det som kanske sticker ut mest av allt ur ett svenskt perspektiv är att marginalskatten sänktes från över 40 till 19 procent.

Det är radikala förändringar, under en tidsperiod som motsvarar Fredrik Reinfeldts tid som statsminister. I en tid då svensk politik tycks ha stagnerat påminner Dzurinda om att drastiska reformer faktiskt är möjliga, om bara viljan och ambitionen finns där.

”Vi sänkte skatten för att motivera människor, inte bara till att arbeta utan även att spara och investera.”

– Mitt främsta mål var att ändra landets inriktning från östlig till västlig. Detta var långt ifrån enkelt då stämningen i landet inte var till vår fördel. Många var fortfarande medlemmar i kommunistpartiet och betraktade sig fortfarande som en del av östblocket. Samtidigt såg man på USA och Tyskland med misstänksamhet. Därför var mitt främsta mål politiskt – att ändra landets attityd och att övertyga andra slovaker om att Slovakien måste bli en del av väst.

–  När det kom till ekonomin var landet praktiskt taget förstört efter nästan 50 år av planekonomi. Vi behövde stora strukturella reformer. Under kommunismen hade Slovakien producerat mycket krigsmateriel, men varken elektronik eller fordon producerades i landet. Vi hade också en stor kolindustri som gick dåligt och många blev arbetslösa. Därför blev mitt ekonomiska mål att skapa en företagsvänlig miljö i vilken det skulle bli möjligt för människor att skapa jobb och attrahera utländska investeringar.

Du genomförde drastiska reformer, som i dag snarast kan verka politiskt omöjliga. Var du rädd att det skulle leda till att du förlorade makten?

– Om du vill ta ansvar för ditt land behöver du bestämma dig för om du vill reformera snabbt eller långsamt. Jag bestämde mig för att göra det skyndsamt. När vi tog makten 1998 var Tjeckien, Polen och Ungern redan på väg in i Nato. De bjöds även in till samtal om EU-medlemskap medan Slovakien inte bjöds in. Jag insåg att klockan tickade och att det var dags att börja ta risker.

– När det kommer till skatterna var det av stor vikt att vi hade en övertygelse om att skattesänkningar skulle göra landet mer attraktivt för inhemska såväl som utländska investeringar. Då min första regering var väldigt bred vad gäller politisk inriktning – vi hade partier från högern och vänstern – hade jag kollegor som varnade för att den offentliga sektorn skulle få mindre resurser om vi sänkte skatten. Vad som sällan nämns är att vi samtidigt höjde konsumtionsskatter för att finansiera sänkningen av inkomstskatten.

”Om jag måste betala så är jag alltid beredd att betala för min öl, mitt vin och min bensin. Men jag tycker inte om att behöva betala för att gå till jobbet.”

– Det fanns, och finns fortfarande, de som hävdar att Centraleuropa ägnar sig åt skattedumpning. Detta är helt enkelt inte sant. Vi sänkte skatten för att motivera människor, inte bara till att arbeta utan även att spara och investera. Skattesänkningarna visade sig också vara framgångsrika i det att det motiverade inkomsttagare att faktiskt redovisa hela sin inkomst, eftersom det inte längre var lika dyrt att betala skatt.

Du genomförde storskaliga skattesänkningar vid ett tillfälle då Slovakien hade stora ekonomiska problem och befann sig i övergången från ett helt annat politiskt system som funnits på plats i decennier. Är det över huvud taget möjligt att genomföra en så stor skattereform även i dag i ett modernt, stabilt välfärdsland?

– Det är alltid svårt att säga. Å ena sidan förstår jag att det råder andra förutsättningar i dag. Men jag är övertygad om att europeiska länder borde sänka sina inkomstskatter. Jag tror på människan och jag kommer alltid att förorda förslag som uppmuntrar dem att vara sysselsatta samt investera och att vara mindre beroende av staten. Det bästa sättet att uppmuntra människor är att sänka inkomstskatten. Därför tror jag att det kan funka i hela Europa. Om jag måste betala så är jag alltid beredd att betala för min öl, mitt vin och min bensin. Men jag tycker inte om att behöva betala för att gå till jobbet.

– Kriser hjälper, då folk blir mer beredda att bära de bördor reformer kan innebära. Reformer kan vara smärtsamma och något av en chock för samhället. Jag hade ”fördelen” att Slovakien stod inför allvarliga utmaningar. I vissa regioner hade vi en arbetslöshet som översteg 30 procent. Det var hemskt, men samtidigt en välsignelse då vi lyckades övertyga folk om att bättre tider var på väg.

– Men den riktiga välsignelsen är om politiker inser behovet av reformer också i bättre tider, och genomför reformer i förebyggande syfte. Detta är någonting jag tycker att bland annat Slovakien saknar i dag.

”Min erfarenhet är att folk accepterar att du gör misstag, så länge det inte sker varje dag. Vad de inte accepterar är passivitet.”

Hur betraktar du politikers roll när det kommer till reformer? Ska de skjuta opinionen framför sig eller snarare vara lyhörda för folkets vilja?

– Det förra. Jag har alltid trott på ledarskap. I Europa har vi representativ demokrati, så jag söker väljarnas förtroende med ett program för politiken. Men jag har alltid ansett att det finns politiska risker med att redogöra exakt för hur vi ska uppnå våra mål. Jag pratade inte om platt skatt innan valet utan jag pratade om min ambition och min förmåga att reformera landet.

Har de äldre EU-länderna någonting att lära av reformerna i det forna Östblocket efter 1989?

– Det är jag övertygad om. Jag minns ett tal av Donald Tusk för kanske 3–5 år sen under en EPP-kongress. Han pratade om hur de äldre medlemsstaterna klagade över att vi stod inför aldrig tidigare skådad kris. Vi i de äldre medlemsländerna hade då hanterat en kris i över fyra årtionden – kommunismen innebar en konstant kris. Det var inte ens möjligt att köpa apelsiner eller tillgodose andra vardagliga behov. Så varför klagar vi egentligen? Låt oss göra någonting åt det!

– Min erfarenhet är att folk accepterar att du gör misstag, så länge det inte sker varje dag. Vad de inte accepterar är passivitet. Jag nådde mina resultat först efter åtta år som premiärminister. Men det var många som avskydde mig under min tid vid makten.

Tror du att de nyare medlemsländerna kan vara med och leda arbetet med att reformera Europa?

– Ledarna i de nya länderna borde synas och höras mycket mer. Titta på Slovakien i dag. Robert Fico [Slovakiens nuvarande premiärminister] bemöter varje förslag för att lösa migrationskrisen med ett ord: nej. Samtidigt är han ovillig, eller oförmögen, att presentera några andra förslag. Varför är de här länderna rädda för att föreslå lösningar på migrationskrisen? Victor Orbán [Ungerns premiärminister] svarar bara nej. Robert Fico svarar bara nej. Beata Szydł [Polens premiärminister] svarar bara nej. Det här är inte rimligt. Vi har så många erfarenheter. Vi borde vara mycket modigare.

– När jag vill provocera brukar jag säga att det är det faktum att vi har blivit rika som leder till passivitet och oförmågan att bära bördor. Samtidigt tror jag att politiker och medborgare fortfarande minns att en hög levnadsstandard inte är någonting som ska tas för givet.

”Det är möjligt att förbättra sitt liv även om man är fattig. Om man är välutbildad, hårt arbetande och tålmodig nog att spara pengar i stället för att spendera så är det möjligt.”

Hur har det faktum att du levt mer än halva ditt liv i Tjeckoslovakien under kommunismen påverkat ditt sätt att se på politik?

– Väsentligen, skulle jag säga. Att jag var 34 år då sammetsrevolutionen ägde rum innebär att jag minns väldigt mycket. Jag utbildades i och växte upp i en tid då vi lärde oss om klasshat. Arbetare hatade kapitalisterna. Hat var substansen. Ingen talade om kärlek. Ingen talade om solidaritet. Det var förbjudet. Jag insåg att det inte kunde vara normalt att tro på hat. Vi hatade väst; vi hatade frihet. Vi fick lära oss att älska Järnridån.

– Jag började också inse att privat egendom är nödvändig. Jag minns hur min bror blev chockad när jag berättade om de här idéerna.

– Jag fick också hjälp av mina lärare. De som på grund av sina åsikter inte tilläts att arbeta som lärare i Prag förflyttades till mitten av Slovakien. Tack vare dem blev jag introducerad för [Milton] Friedmans idéer under kommunismen.

– Under kommunismen lärde jag mig också att det är möjligt att förbättra sitt liv även om man är fattig. Om man är välutbildad, hårt arbetande och tålmodig nog att spara pengar i stället för att spendera så är det möjligt.

– Jag tillhör mittenhögern trots att jag kommer från en fattig familj. Mina föräldrar var lärare som inte tilläts undervisa på grund av att de var öppet troende katoliker. Så en dag sparkades de ut från skolan. Trots att vi var fattiga lyckades vi göra framsteg. Vi var hårt arbetande och min far varken drack eller rökte utan sparade i stället pengar för att kunna investera. Det är för att uppmuntra sådant som jag är för låga inkomstskatter. Jag drar många lärdomar från kommunisttiden.

Är detta lärdomar som riskerar att gå förlorade hos senare generationer som inte har växt upp under kommunismen?

– Det här är nog den svåraste frågan av alla du har ställt. Det finns inget bra svar på hur vi ska hjälpa unga att förstå att det lönar sig att göra uppoffringar, arbeta hårt och spara i stället för att spendera. Jag är en enkel man. Jag tycker om öl och bra vin. Men filosofiskt är jag övertygad om att de värderingar som har hjälpt det forna Östblocket är allmänna och fortfarande väldigt aktuella.