Alexandra Ivanov Hökmark: Han skrämde Putin och betalade med livet

2006, 2015 och 2024. Det är mörka årtal i den ryska kalendern när oppositionella mördats av den ryska regimen. Journalisten Anna Politkovskaja som sköts ihjäl på Vladimir Putins födelsedag, den ikoniska oppositionsledaren Boris Nemtsov som sköts ihjäl ett stenkast från Kreml och nu Aleksej Navalnyj som dog i en straffkoloni 60 kilometer norr om polcirkeln. 

Dessa tre personer var olika på många vis. En sak som däremot förenade dem var modet att stå upp för vad de trodde var rätt – trots vetskap om att priset riskerade att bli mycket högt.

Nu väntar en rysk fars där någon typ av undersökning visar att Aleksej Navalnyj dog men helt säkert utan koppling till den ryska regimen. Den första rapporteringen från Ryssland slog fast att han plötsligt blev sjuk efter en promenad och föll ihop död. 

Navalnyj befann sig förvisso på en plats där en promenad vid fel tillfälle var förenad med livsfara. I slutet av 2023 – efter att ha varit försvunnen i nästan tre veckor – meddelade han på X att han var vid liv och precis genomgått en bisarr fångtransport till en straffkoloni i Kharp. Det är en av de mest avlägsna kolonierna i Ryssland, 60 kilometer norr om polcirkeln, som går under namnet “Polarvargen”. Platsen var tidigare hem åt ett av Stalins Gulag-läger.

Det sista vi fick se av Aleksej Navalnyj var ett kort klipp från en hearing. Avmagrad, troligtvis medtagen, men i allra högsta grad vid liv. Precis som många gånger förut med ett starkt självförtroende. Han fick hela rummet att skratta – även de vi kan utgå från är regimens män. 

Så till och med fängslad och avskuren från världen, satt i straffkoloni, var Aleksej Navalnyj ett för stort hot mot Putin.

Den attityden var det som var så unik och gjorde honom så viktig. Olikheterna var många med Boris Nemtsov men de delade förmågan att leda – att stå i centrum och samla stöd – och formulera en vision framåt. The Economists rysslandskorrespondent Oliver Carroll, som intervjuat Navalnyj många gånger, sammanfattade den nya oppositionsledaren väl med ett tidigare citat: “Jag förstår inte varför jag skulle vara rädd. De borde vara rädda för mig.”

Och visst var de rädda. För hans avslöjanden om regimens korruption och överdådiga lyx och om hur maktens barn köpte sig fria från militärtjänstgöring. Så till och med fängslad och avskuren från världen, satt i straffkoloni, var Aleksej Navalnyj ett för stort hot mot Putin. Ingenting mindre än att avsluta hans liv var tillräckligt.

***

Vi ska ta vår egen tid på allvar. Bara den senaste veckan ger skäl till oro. Donald Trump upprepade i helgen än en gång att han som president inte kommer respektera Natos främsta uppgift  det kollektiva försvaret – han till och med uppmanade Vladimir Putin att göra vad han vill med allierade som inte lever upp till Natos budgetkrav. Allt till publikens jubel. Ett par dagar senare, i tisdags, utfärdade ryska myndigheter en arresteringsorder på Estlands premiärminister Kaja Kallas och flera andra baltiska politiker. Igår fredag dog den man som symboliserade det ryska motståndet. Spänningarna växer och precis som den svenska regeringen konstaterade i Sälen tidigare i år finns till och med risk för krig. 

Statsminister Ulf Kristerssons tydliga uttalande om att president Putin personligen bär ansvaret för Aleksej Navalnyj död var viktigt. Vi ska hålla huvudet kallt, men den som viker sig för idén om den starkes rätt kommer förlora mer och mer. Det är värt att på allvar tänka igenom vad vi redan gör och vad vi borde göra mer av. 

Ju mer vi gör nu, desto mindre kommer vi behöva göra sen.

Det svenska bidraget till Ukraina på 30 miljarder, framförallt under den nya regeringen, är imponerande men inte tillräckligt. De sanktioner som satts in mot Ryssland av EU och USA är viktiga men inte tillräckliga. Det vi gjort för att bygga upp vårt eget försvar – 27 miljarder mer från 2023 till 2024 – är historiskt men räcker ändå inte. Ju mer vi gör nu, desto mindre kommer vi behöva göra sen.

Den som vill skärskåda Aleksej Navalnyj kommer hitta många fel och många rätt. Det var en man som ville det bästa för sitt land och valde att göra det som krävdes. Väl medveten om att han arbetade med livet som insats. Inte en perfekt man men en modig man som ville se ett rikt, modern och fritt Ryssland.

Nu är han död och med honom har hoppet än en gång slocknat i Ryssland. Men eftermälet får inte bli hopplöshet utan övertygelsen om att vi alla kan göra något också i mycket svåra tider. Det är bäst så vi minns ännu en extraordinär man som dött för sitt land. Låt mig avsluta med att påminna oss om Boris Nemtsovs ord:​​ ”Människor som kämpar för frihet har alltid utgjort en minoritet i Ryssland. De rör landet framåt, ofta på bekostnad av sina liv. Men jag kommer tillbaka! Oroa er inte.”