Häpnadsväckande exposé över Tysklands 1900-talshistoria

Landin, Per, Langbehns testamente (Lund: Bokförlaget Augusti, 2017).

Langbehns testamente. Den suggestiva titeln är på något vis lockande. Boken består av tio essäer om märkliga tyska personöden, men rymmer ingen klart formulerad ambition eller syftesförklaring. Det är dock tydligt att författaren Per Landin, genom urvalet av personligheter, vill fånga Tysklands stormiga 1900-talsshistoria som en punktvis begripen helhet. Periodens stora händelser – sekelskiftets uppsving, 1920-talsdepressionen, världskrigen, Förintelsen, Kalla kriget och murens fall – är dock inte berättelsens fokuspunkter.

De är reducerade till kontext. I stället har berättelsen en ganska renodlad personhistorisk form. Författaren har valt ut ett antal personer som ingalunda är okända, men som i de flesta fallen rörde sig i utkanten av de stora händelserna, som kanske tillfälligt och oönskat fick spela huvudroller. Resultatet blir både ett intressant bidrag till den biografiska genren och en flödande historisk berättelse av tidsanda och politiska sammanhang, som representerar något mer än vad traditionella biografier brukar ha att erbjuda.

Trots att Landin behandlar de skildrade personerna respektfullt och sällan dömer, är boken befriad från de torra tillrättalägganden som biografiska skildringar ibland präglas av. Här får läsaren också ta del av det nakna, det skamfulla eller rentav otäcka. Inte som någon sensationsjournalistik utan som faktum från ett ibland nära, eller ofta mer fjärran, förflutet. Berättelsen är precis som Tysklands 1900-talshistoria – mångfacetterad och nyansrik, samtidigt också pikant och med en kvardröjande känsla av skam.

Berättelsen är precis som Tysklands 1900-talshistoria – mångfacetterad och nyansrik, samtidigt också pikant och med en kvardröjande känsla av skam.

Först ut är den märklige Julius Langbehn, som år 1890 publicerade boken Rembrandt als Erzieher. Den representerade en uppgörelse med materialism, industrialism, rationalism, naturvetenskap och demokratiska rörelser. Langbehn menade att det moderna samhällets framgångar inte gett något andligt välstånd, utan bara genererat en utvattnad och mekanisk kälkborgerlig bildning. I boken, som vid sekelskiftet fick ett stort genomslag i det tyska samhället, har man i efterhand velat spåra en av nazismens ideologiska rötter. Landin intresserar sig dock främst för den skygge Langbehn som person – en asketisk antimaterialist som samtidigt var märkligt självupptagen. Han betraktade sig som ”Tysklands hemlige kejsare”, tackade nej till attraktiva erbjudanden inom akademin och levde under långa perioder som en vandrande luffare.

Langbehn menade att det moderna samhällets framgångar inte gett något andligt välstånd, utan bara genererat en utvattnad och mekanisk kälkborgerlig bildning.

Berättelserna rör sig också genom sammanhang där det brutala och det absurda är centrala element. Så är fallet i berättelsen om det våldsamma 1920-talet, frikårsledaren Gerhard Roβbach och det ruskiga mordet på Walter Kadow. Här figurerar flera unga män som senare blev namnkunniga nazister och krigsförbrytare, såsom Martin Bormann och Rudolf Höss. Det sällsammaste porträttet är kanske det av Ernst Röhms högra hand, Edmund Haines – en homosexuell, sadistisk våldsverkare som arbetade som bartender på Roβbachs klubb, och sades ha ”… ett barns ansikte och en lastbilschaufförs kropp”. Han och flera andra av frikårernas mindre salongsfähiga rötägg mötte senare sitt öde under utrensningarna 1934.

I boken behandlas också den preussiske lantjunkaren Hermann Rauschning, som till en början hade en central roll i Danzigs nationalsocialistiska parti, men som redan 1934 bröt med nazisterna. I sin bok Samtal med Hitler försökte han tidigt att varna omvärlden för vad som komma skulle, men gjorde misstaget att jämställa nazister med kommunister. I egenskap av konservativ tysk patriot blev han misskrediterad som kritiker av nazismen, i synnerhet av de marxister som hade flytt Tyskland. I Sverige förbjöds boken under kriget, eftersom den kunde verka ”stötande”. Den avfärdades också av Tingsten så sent som 1946. Rauschnings kritik mot nazismen kom helt enkelt från fel håll.

Ett annat intressant öde är den märklige rasforskaren Ludwig Ferdinand Clauβ, som hade varit elev hos Edmund Husserl och själv utvecklade en fenomenologisk metod för raslära – en Rassenseelekunde. Strikt intresserad av rasforskningens vetenskapliga aspekter, blundade Clauβ för dess politiska konsekvenser. Trots sin kamp för att den egna forskningen skulle få gehör, betraktades Clauβ under Hitlertiden som en charlatan. När det år 1943 uppdagades att han ända sedan 1930-talet hade haft en judisk kvinna som personlig sekreterare – som han under kriget dessutom höll gömd – uteslöts han ur NSDAP och förlorade sin akademiska ställning. Av den israeliska myndigheten Yad Vashem upptogs Clauβ under en period i listan över Rättfärdiga bland folken, varefter namnet senare ströks när hans roll under nazisttiden omvärderades.

Läsaren får också följa Margot Feists (gift Honecker) liv, från medlemskapet i KPD år 1945 till journalisternas klappjakt på paret Honecker efter murens fall 1989. Margot var under många år utbildningsminister i DDR och tillhörde regimens ideologiska kärna. Det var hennes repressiva skolpolitik som under generationer fostrade landets merborgare. Trots sin centrala roll i regimens brott fastslog Margot Honecker, så sent som 2012, att hon inte hade något att be om ursäkt för.

Landin presenterar också flera ganska intressanta avslöjanden, som ingalunda är nyheter men som åtminstone i Sverige kanske gått vissa förbi. Det gäller till exempel det omskrivna mordet på studenten Benno Ohnesorg i samband med en demonstration i Västberlin år 1967. Ohnesorg sköts i huvudet av den västtyske polisen Karl-Heinz Kurras, som senare frikändes för mordet. För vänstern blev detta ett kvitto på att Västtyskland var en fascistisk polisstat. Händelsen utlöste både våldsamma studentrevolter och en våg av vänsterterrorism. År 2009 skulle det dock uppdagas att polisen Kurras i själva verket var östtysk Stasiagent och att mordet sannolikt var ett led i hemlig påverkanskampanj.

Landin rapporterar också om de mystiska omständigheterna kring Uwe Barschels förmodade självmord år 1987. Denne var kristdemokratisk ministerpresident i Schleswig-Holstein, men i samband med valrörelsen detta år avslöjades oegentligheter och Barschel tvingades avgå. En vecka senare hittades han död i ett badkar på ett Schweiziskt hotell. Senare skulle det visa sig att varken hans politiska motståndare eller de journalister som var inblandade i skandalen hade rent mjöl i påsen, samt att Barschel regelbundet gjort mystiska resor till DDR. Rykten spreds både om vapenaffärer, och om den Sydafrikanska säkerhetstjänstens och Mossads inblandning. Detta förstärkte spekulationerna om att Barschel i själva verket hade mördats, och turerna kring utredningen har skapat en tätare mystik än självaste Palmemordet. Dödsfallet har dock förblivit olöst.

Att han själv har träffat och i vissa fall haft möjlighet att intervjua flera av berättelsens personer eller bifigurer gör också att porträtten blir desto mer övertygande.

Ett spännande avslöjande är också den uppburne tyske kulturkritikern Stephan Hermlins märkliga uppdiktade liv. I sin detaljrika självbiografi karakteriseras han som en kommunistisk aristokrat med en antifascistiskt förflutet och påstod sig bland annat ha suttit i koncentrationsläger. När en västtysk journalist år 1996 började gräva i Hermlins biografi visade det sig dock att centrala delar av berättelsen helt enkelt var påhittade.

Ännu mer häpnadsväckande är kanske den komplicerade berättelsen om Leni Riefenstahls kameramans sydamerikanska dotter, Monika Ertl, som mördade Che Guevaras mördare i Hamburg 1971, för att senare själv slutligen bli mördad på en bakgata i La Paz, enligt ryktet på anstiftan av Klaus Barbie, ”slaktaren från Lyon”.

Avslutningsvis behandlas också den dystra och neurotiska – men samtidigt hårdkokta – kommunistiska författaren Gisela Elsner, som sörjde murens fall så till den grad att hon några år därefter begick självmord. Ett liv som senare också skildrades på film.

Av fotnoterna framgår att Landin inte bara skildrar utan också har gjort ett gediget undersökningsarbete. Detta är inte bara en sammanställning av tidigare litteratur. Författaren har i flera fall studerat arkivmaterial för att rekonstruera beskrivna skeenden. Att han själv har träffat och i vissa fall haft möjlighet att intervjua flera av berättelsens personer eller bifigurer gör också att porträtten blir desto mer övertygande.

Boken innehåller faktiskt varken någon inledande text eller avslutande epilog, som syftar till att knyta samman de tio skildrade personödena. Desto mer imponerande att de likväl ändå ger intrycket av att hänga ihop. Landin väver genom sitt språk och sin framställning skickligt samman dessa rätt disparata berättelser till en övertygande helhet, som speglar och fångar Tysklands 1900-tal. Bokens brist är att den inte blev längre. Detta är, i mitt tycke, en spännande och läsvärd bok.