Ekonomi Åsikt
Här är skatterna du inte visste att du betalar
Svenskarna betalar betydligt mer i skatt än vad de tror. Många känner till de indirekta skatterna, som moms och arbetsgivaravgifter, men har sämre koll på att hur elnäten, vägarna och försvaret påverkar skattenivån. Det skriver Erik Lakomaa.
De flesta svenskar vet inte hur mycket skatt de faktiskt betalar. Kanske på ett ungefär, men sällan exakt. Det är inte så konstigt. Skattesystemet är i stor utsträckning utformat på ett sätt som gör det svårt att se den totala skattebördan. Stora delar av beskattningen sker indirekt, genom moms och arbetsgivaravgifter, vilket gör att skatterna inte syns om man inte tittar noga på butikskvittot eller i lönebeskedet. Konsekvensen blir att både medborgare och beslutsfattare får en skev bild av hur stora resurser det offentliga faktiskt tar i anspråk.
Bristen på transparens har länge varit föremål för politisk debatt. Trots att problemet är välkänt har mycket lite förändrats. Det gäller inte bara allmänheten, även många politiker verkar ha en oklar bild av det verkliga skattetrycket. Men utan kunskap om hur mycket skatter vi faktiskt betalar blir det omöjligt att göra välgrundade politiska prioriteringar. Hur ska man kunna väga kostnaden för ett förslag mot dess nytta om kostnaden är okänd eller maskerad?
Att dölja skatter leder inte bara till ett högre skattetryck än annars. Det leder också till sämre politiska beslut. När kostnader inte synliggörs tenderar de att underskattas, och åtgärder som annars inte hade genomförts kan plötsligt framstå som billiga. Skattebetalarnas möjlighet att utkräva ansvar minskar, och så även politikens effektivitet.
Begreppet ”dolda skatter” förknippas ofta med indirekt beskattning, till exempel moms, tullar och arbetsgivaravgifter. Dessa skatter är visserligen formellt beslutade av riksdagen och ingår i statsbudgeten, men de är ändå relativt osynliga för medborgarna. Till denna kategori hör också den så kallade ”allmänna löneavgiften” som, trots sitt namn, räknas som en skatt i budgetprocessen och nationalräkenskaperna.
Men det finns även andra typer av dolda skatter som är mer problematiska, inte bara för medborgarna utan också för beslutsfattarna. Dessa skatter är inte alltid definierade som skatter, utan benämns ofta som ”avgifter” eller något annat tekniskt. De tas ut utanför den vanliga budgetprocessen, beslutas inte alltid av riksdagen och finns inte med i statistiken över det totala skattetrycket. Här blir bristen på transparens ännu mer problematisk.
Om det ser ut som en skatt, går som en skatt och låter som en skatt, är det dock rimligt att se det som en skatt.
Ett tydligt exempel på en sådan dold skatt är elnätsavgiften. Alla hushåll som använder el betalar denna avgift till elnätsbolaget som har monopol i området. Formellt är detta en avgift som ska täcka kostnaden för drift och underhåll av elnätet. Men avgiften är inte kopplad till vad elöverföring eller nätunderhåll kostar för en viss konsument, sätts inte i konkurrens, utan regleras av en myndighet – Energimarknadsinspektionen – som bestämmer hur stora intäkter elnätsbolagen får ta ut. Denna intäktsram har i praktiken blivit ett verktyg för att öka hushållens betalningar utan att kalla det för skatt. Om det ser ut som en skatt, går som en skatt och låter som en skatt, är det rimligt att se det som en skatt.
För konsumenten spelar det ingen roll om det kallas ”elnätsavgift” eller ”skatt”. Pengarna ska ändå betalas, och det påverkar hushållets ekonomi och beteende på exakt samma sätt som elskatten. Skillnaden är att riksdagen inte behöver ta ansvar för beslutet, och att avgiften inte räknas in i skattetrycket. Och skillnaden är påtaglig: Skatterna skulle, utöver de skattesänkningar regeringen aviserat från 2022 fram till och med den senaste budgeten, vilken omfattar en mindre sänkning av elskatten nästa år, behöva sänkas med ytterligare 20 miljarder fram till 2027 enbart för att kompensera för höjningarna av ”elnätsskatten” och ytterligare 100 miljarder om man skulle kompensera för höjningarna under de föregående åtta åren.
Man kan föreställa sig ett alternativt system där riksdagen beslutar om elnätsavgiften, tar upp den som en post (en skatt) i statsbudgeten och därefter ersätter elnätsbolagen. För konsumenten och elbolagen skulle det vara likvärdigt, men det skulle synliggöra kostnaden och därmed påverka den politiska diskussionen.
***
Ett annat exempel är kommunala ”vägavgifter” som tas ut av vissa fastighetsägare när kommuner bygger eller rustar upp vägar. Vanligtvis finansieras vägar genom kommunalskatten, men i vissa fall väljer kommunen att lägga kostnaden direkt på enskilda hushåll. Avgifterna är obligatoriska och kan uppgå till mycket höga belopp. I Huddinge kommun har man exempelvis nyligen aviserat vägavgifter på mellan 500 000 och en miljon kronor per fastighet i ett område.
Även detta är i realiteten en skatt, men eftersom den tas ut som en ”avgift” bokförs den inte som en del av det offentliga skatteuttaget. Den diskuteras inte heller på samma sätt politiskt, men påverkar människors liv i högsta grad. För den fastighetsägare som inte har möjlighet att betala eller låna till avgiften innebär det i praktiken ett tvång att sälja sin bostad. Den snedvrider också kommunala beslut eftersom det gör vägutbyggnad relativt ”billigare” än sådant som finansieras över skattsedeln, exempelvis skolor.
En ytterligare form av dold beskattning är naturabeskattning, alltså att skatten tas ut i form av arbete eller varor i stället för pengar. Detta system dominerade i förmoderna samhällen. Feodalsystemet i Europa byggde i stor utsträckning på att bönder presterade arbete åt adeln i stället för att betala skatt, och att adelsmän i utbyte mot skattefrihet ställde upp med trupp till kungen. Andra kända exempel är det så kallade corvée-systemet, där bönder under Frankrikes ancien régime tvingades arbeta utan ersättning med offentliga projekt. I Inkariket fanns en liknande modell, mit’a, och även i Sverige förekom dagsverken och annan arbetsplikt.
Feodalsystemet i Europa byggde i stor utsträckning på att bönder presterade arbete åt adeln i stället för att betala skatt.
Naturabeskattning är alltid sämre än penningbeskattning, både för staten och den skattskyldige. Staten får mindre valuta för den skatt som tas ut, och den skattskyldige drabbas av en högre faktisk kostnad än vad motsvarande penningbelopp skulle innebära. Det är därför naturaskatter försvunnit överallt där moderna skattesystem utvecklats. Den som har möjlighet att betala en naturaskatt i pengar kommer alltid att göra det, och staten skulle ur ett fiskalt perspektiv alltid föredra att få betalt i pengar. Om inte annat för att slippa kontrollera att den lämnade varan eller tjänsten är av godkänd kvalitet, något som leder till ökade transaktionskostnader. Det enda praktiska skälet i en modern penningekonomi för naturabeskattning är att man av något skäl inte vill synliggöra kostnaden.
Naturabeskattning är därför ovanlig i dag. I Sverige finns endast ett betydande inslag kvar: värnplikten. Ur ett skatteperspektiv är detta en in natura-skatt som tas ut av en mindre grupp, tillhörande en särskild ålderskategori, och utvalda av en myndighet. Skatten utgörs av skillnaden mellan den ersättning som ges och vad de värnpliktiga skulle ha tjänat under det sista året i yrkeskarriären (för de flesta året med de högsta inkomsterna). Den verkliga kostnaden för samhället motsvarar inte bara vad staten betalar i ersättning, utan också det produktivitetsbortfall som värnpliktiga står för.
Inget av detta syns emellertid i nationalräkenskaperna eller statsbudgeten. Dessutom skapar denna typ av beskattning snedvridningar: staten underskattar kostnaden för arbetskraft (ex. skyttesoldater) relativt materiel (ex. Gripenplan) inom försvaret, och systemet riskerar att bli ineffektivt eftersom de som inte vill göra värnplikt har incitament att prestera minimalt eller lägga resurser på att undvika tjänstgöring. Man kan givetvis argumentera för eller mot värnplikt utifrån andra skäl än skatteekonomiska, men det är viktigt att se det för vad det är: ett slags skatt. Värnplikt kan aldrig vara billigare än frivillig rekrytering, bara dyrare. Det handlar enbart om vem som bär kostnaden, det vill säga om fördelningspolitik.
Problemet med dolda skatter är inte bara att de leder till ett högre skattetryck än nödvändigt, utan också att de gör politiska beslut ogenomskinliga. När medborgare inte vet hur mycket de betalar, och politiker inte behöver stå för beslut som innebär ökade kostnader, undergrävs demokratin. Transparens är en förutsättning för ansvarsutkrävande.
I ett land med redan höga skatter är det förståeligt att det finns politiska incitament att försöka dölja ytterligare pålagor. Men i längden är detta ett självbedrägeri. De negativa effekterna av skatter – i form av snedvridningar, minskat arbetsutbud och lägre effektivitet – försvinner inte för att skatten kallas ”avgift” eller inte tas ut i pengar.
Tvärtom. Det är först när vi fullt ut ser vad politiken kostar som vi kan fatta kloka beslut om vad den ska göra och vad den inte ska göra.