Det ser nästan ut som en spökstad. Förfallna tegelbyggnader står i rader i vad som en gång var ortens nav: det stora pappersbruket i Fredriksberg. Trots att över femtio år har gått sedan driften lade ner står bruket fortfarande kvar, som något slags bisarrt monument över en svunnen glansålder. En tid då Fredriksberg var en plats dit människor flyttade för att söka framtid och försörjning. I dag är Fredriksberg en avfolkningsort med knappt 600 invånare.

Bruksorten Fredriksberg blev i mars i år en riksnyhet i samband med ett reportage i Expressen. Plötsligt blev denna okända ort symbolen för de sociala problem som flyttat till den svenska landsbygden. Men berättelsen om Fredriksberg är ur ett bredare perspektiv också berättelsen om Sveriges bruksorter. Pådrivet av högkonjunkturen gick bruket på högvarv under efterkrigstiden. Hyreshus byggdes för att husera den växande befolkningen. Framtiden såg ljus ut. Fram till slutet av 1950-talet, då konkurrensen från de globala marknaderna ökade.

Från att ha varit ortens ekonomiska motor gick det snabbt till nedläggningen av pappersbruket år 1972. Och i takt med att jobben på byn blev färre, gapade hyreshusen allt tommare. Så kommer det sig att byn Fredriksberg i dag lider av en slags omvänd växtvärk; det bostadsbestånd som expanderades under brukets glansdagar har med tiden blivit alltmer överdimensionerat i förhållande till en krympande befolkning. Något som numera är ett utbrett problem på många platser på den svenska landsbygden. Över 100 kommuner led av problem kopplade till bostadsöverskott, uppskattade Statens Bostadskreditsnämnd, som i dag är en del av Boverket, i en rapport 2008. Sedan dess lär problemen knappast ha minskat i omfattning.

Socialt utsatta dumpas i mindre kommuner

Det är här, i de tomma hyresfastigheterna, som skildringen av de svenska bruksorterna tar en oönskad vändning. Narrativet kring svensk glesbygd är ofta alltför endimensionellt. Problem förenklas till en fråga om krympande beskattningsunderlag och nedlagda vårdcentraler. Men sedan några år tillbaka är det inte oro inför att den närmaste vårdcentralen ligger fyra mil bort som håller fredriksbergsborna vakna om nätterna. En ny problematik har flyttat till de svenska bruksorterna, driven av de fallande fastighetspriserna och de tomma hyreshusen: social dumpning.

Landets bruksorter har förvandlats till skådeplatser för den nya kampen mellan stad och land.

Upplägget är enkelt. Storstadskommuner uppmuntrar socialt utsatta människor att flytta till mindre kommuner, där tillgången till bostäder är stor. För storstadskommunerna lockar möjligheten att exportera såväl storstadens sociala problem som skenande kostnader för försörjningsstöd. För de som flyttar lockar oseriösa fastighetsägares beredvillighet att se mellan fingrarna på allt från betalningsanmärkningar till prickar i brottsregistret. Enligt Statskontoret har mer än hälften av landets kommuner de senaste två åren blivit utsatta för social dumpning. 

Så har landets bruksorter förvandlats till skådeplatser för den nya kampen mellan stad och land – den om vem som ska bära ansvaret för samhällets utsatta.

Den systematiska sociala dumpningen till Fredriksberg är numera ett väldokumenterat fenomen. Djupa spår har satts i fredriksbergsborna. Bybor vittnar om oro, bråk och kriminalitet som tidigare aldrig förekommit i det lilla samhället. Nyligen ledde ett omfattande polistillslag i byn till åtta anmälningar om narkotikabrott, husrannsakningar och två anmälningar om vapenbrott. Och bussen som går mellan Fredriksberg och Ludvika har vid upprepade tillfällen störts av stök och bråk från supande passagerare. I mars i år hade situationen blivit så ohållbar att byborna gick ihop och tillsammans finansierade en egen buss för byns pendlande högstadieelever – det kändes inte längre tryggt att sätta barnen på skolbussen.

Lars Öberg, pensionerad lärare i byns grundskola, känner sig uppgiven över bristen på handlingskraft.

– Det var mer än två år sedan PRO:s ordförande kallade till möte med polisen och kommunen för att ta upp detta. Men det har inte hänt något.

Kommunalrådet: Inte bara kommunens ansvar

Sex mil bort, i stadshuset i Ludvika, sitter kommunstyrelsens ordförande Leif Pettersson (S). Även Pettersson är bekymrad över situationen i Fredriksberg. Men, menar Pettersson, bilden måste nyanseras – det är inte bara kommunen som bär ett ansvar. Kommunens tjänstemän har under flera år arbetat aktivt med att försöka bli av med de oseriösa hyresvärdarna i Fredriksberg. Det är brister i lagstiftningen som sätter käppar i hjulet. Viten undviks genom kryphål i lagen, och kommunens begäran om tvångsförvaltning av en av fastigheterna fick avslag i hyresnämnden.

Men det finns kommuner som har lyckats vända utvecklingen.

Det finns likheter mellan de problem som i dag finns i orter som Fredriksberg, och den situation som Landskrona i västra Skåne befann sig i för tio år sedan. Landskrona drabbades hårt av 1980-talets industrikris. Tusentals arbetstillfällen gick förlorade och en stor utflyttning förvandlade snabbt Landskrona till en plats där lägenhetshusen gapade tomma.

Möjligheten att få såväl lägenhet som försörjningsstöd i Landskrona annonserades ut på fängelser runtom i landet.

Liksom i Fredriksberg fungerade de tomma lägenheterna och de fallande fastighetspriserna som magneter för sociala problem. Oseriösa aktörer äntrade fastighetsmarknaden och tog till alla medel för att fylla de tomma lägenheterna. Bland mer flagranta exempel återfinns överenskommelser som träffades mellan fastighetsägare och närliggande kommuner, där hyreskontrakt till utsatta människor lovades i utbyte mot betalning av tilltagna depositionsavgifter. Och möjligheten att få såväl lägenhet som försörjningsstöd i Landskrona annonserades ut på fängelser runtom i landet. Bidragsberoende och otrygghet tog snart överhanden på många platser i kommunen.

Landskrona vände utvecklingen

För Landskrona kom vändpunkten i form av ett ledningsbyte i kommunen. Efter valet 2006 tog den så kallade Treklövern, bestående av Liberalerna, Moderaterna och Miljöpartiet, över styret i kommunen.

Den nya ledningen inledde ett omfattande arbete med att bryta trenden i de otrygga områdena. Målsättningen var enkel: att sätta stopp för den sociala dumpningen. Oseriösa fastighetsägare som flytt undan  rättvisa i decennier skulle nu nås genom samordnad myndighetstillsyn från flera aktörer, däribland kommunen, Kronofogden, Polisen och Skatteverket. Och arbete inleddes med att ta fram en gemensam hyrespolicy där krav ställs på att hyrestagaren har en egen försörjning.

Arbetet gav resultat. År 2014 kunde en stor seger firas när en av de värst skötta fastigheterna sattes under tvångsförvaltning. Firandet följdes två år senare upp av ett beslut om tvångsinlösning av samma fastighet. Hyrespolicyn undertecknades av en majoritet av kommunens hyresvärdar och blev på så sätt en avgörande pusselbit i arbetet med att stoppa tillströmningen av bidragstagare till kommunen.

Läs också:

Bidragskrisen välter kommunerna

Adam Danieli

Socialdemokraternas minst omtalade skandal

Benjamin Dousa

Landskrona lyckades med det till synes omöjliga: att stoppa den sociala dumpningen och vända trenden i de otrygga områdena. Men det var långt ifrån en dans på rosor minns Kenneth Håkansson, som då var ordförande för Landskronas stadsutvecklingsbolag och som i dag är ordförande för det kommunala bostadsbolaget Landskronahem.

– Det var inte en gratisresa. Men kommunekonomiskt var det en lönsam affär. 

Kenneth Håkansson lyfter fram kostnaderna för förvaltning av de misskötta fastigheterna som en utmaning, vilket också låg bakom att kommunen drev på hårt för att tvångsinlösa de värst skötta fastigheterna. Men så sent som 2019 upphävdes ett beslut om tvångsinlösning av Mark- och miljööverdomstolen. I dag står fastigheten tom och obebodd, och notan för den juridiska tvisten landade på en miljon kronor. I likhet med kommunalrådet Leif Pettersson (S) i Ludvika är Håkansson kritisk till de verktyg man som kommun har till sitt förfogande för att bli av med oseriösa fastighetsägare. 

– Lagstiftningen är inte á jour med verkligheten. Vi måste få verktyg för att gå på de oseriösa fastighetsägarna på ett bättre sätt.

Rivning, drastiskt men nödvändigt

Trots detta har kommuner som Fredriksberg stora möjligheter att lära av exemplet Landskrona, menar Håkansson. Att nå en bred uppslutning kring en hyrespolicy kan vara en utmaning i mindre orter, där antalet fastighetsägare är väsentligt färre än i Landskrona. Han lyfter i stället fram arbetet med skärpt myndighetstillsyn mot oseriösa fastighetsägare som ett framgångskoncept.

På lång sikt kommer det dock att krävas mer än ökad myndighetstillsyn för att rädda de svenska bruksorterna. Grunden till problemet ligger i det överdimensionerade bostadsbeståndet. På detta problem finns bara en lösning: att riva.

Det kan framstå som en drastisk åtgärd att riva delar av bostadsbeståndet på den svenska landsbygden. Men faktum är att det är väl beprövad metod. Det mest kända exemplet är det stora ombyggnadsprojektet Stadtumbau Ost som genomfördes i Tyskland under början av 2000-talet. Genom det storskaliga rekonstruktionsprogrammet revs närmare 200 000 byggnader i de östra delarna av Tyskland. Syftet var att förhindra en kollaps av de lokala husmarknaderna.

Även i Sverige har rivningar genomförts i kommuner med svaga bostadsmarknader. Under 2019 revs drygt 600 hyresrätter, och totalt sett har drygt 4 500 hyresrätter rivits i Sverige sedan 2012, enligt statistik från SCB. Redan i dag finns stöd för kommuner som behöver riva. En kommun som äger tomma fastigheter kan av Boverket beviljas ett statligt rivningsstöd. 

Säffle är ett bra exempel på hur de statliga avvecklingsstöden har spelat en viktig roll för kommunens utveckling. Genom en kombination av rivningar, renoveringar och satsningar på centrumutveckling lyckades kommunen både rusta upp det kommunala fastighetsbeståndet och stärka stadskärnan. I dag är antalet tomma lokaler i Säffle centrum lägre än för tio år sedan. Detta trots att befolkningstillväxten i Säffle under samma tid var negativ.

Inte bara kommuner med bostadsöverskott bör dock komma i fråga för rivningar. Tvärtom finns det gott om exempel på kommuner där detta är befogat trots att det i kommunen som helhet råder bostadsbrist. Hultsfred är ett sådant. Där fattade man häromåret beslut om att riva 150 lägenheter som tidigare hyrts av Migrationsverket. Helt enkelt eftersom det inte ansågs troligt att hultsfredsborna skulle välja att bosätta sig i de slitna och omoderna lägenheterna.

I grunden handlar rivningar nämligen om något djupare, något som inte låter sig mätas i termer av utbud och efterfrågan. Något som är djupt mänskligt och därför har mer att göra med begrepp som ”hopp” och ”värdighet” än något annat. För vad gör det med en människa att veta att hon bor i det billigaste som kan betecknas som en lägenhet? Vilka signaler skickar det till kommuninvånarna när fastigheter lämnas åt sitt öde och tillåts förfalla? Är det inte just detta – förfallet – som skapar grogrund för det politiska missnöje som vi ofta allt för lätt avfärdar som ”populism”?

Jo visst borde det rivas i Fredriksberg, tycker kommunalrådet Leif Pettersson. Ju förr desto bättre. Det finns bara ett problem.

– Det som är obeboeligt borde givetvis rivas. Men det är ju bara det kommunala beståndet som kan rivas.

Var femte röstade på kommunisterna

Här gömmer sig ytterligare en del av de svenska bruksorternas historia. En del som ofta glöms bort. Långt innan framväxten av den starka välfärdsstaten har utvecklingen i de svenska bruksorterna skett i en slags symbios mellan närsamhället och ortens ekonomiska motor – bruksägaren. Det var bruket, inte staten eller kommunen, som byggde infrastruktur och bostäder här. Var det något som behövdes i byn var det inte kommunen man vände sig till, utan bruket.

Så kommer det sig att Fredriksbergs arbetarbostäder, de hyreshus som i dag är en magnet för social dumpning till orten, är i privat ägo. Så kommer det sig också, och på ett djupare, mer kulturellt plan, att Fredriksberg som så många andra bruksorter har förlorat en aktör som under decenniers tid har varit en stark pådrivande kraft i ortens utveckling.

På det dilemmat har Leif Pettersson inga svar att erbjuda – bara förståelse.

– När bruket försvinner – vart ska man då vända sig? Jag förstår att den här strukturomvandlingen skapar en frustration och oro i lokalsamhället.

Och det är just frustration som präglar fredriksbergsborna. I kommunvalet röstade 124 fredriksbergsbor – 21 procent av de röstberättigade i byn – på fredriksbergssonen Karl Gustav Nilsson, kandidat för Kommunistiska Partiet. Sammanlagt röstade 38 procent av fredriksbergsborna på ett extremt parti – Vänsterpartiet, Kommunistiska Partiet eller Sverigedemokraterna.

Den pensionerade läraren Lars Öberg känner förståelse för de personer som röstade på Karl Gustav.

– Han har faktiskt kämpat för orten. Han har försökt ta upp de frågor som många bryr sig om.

De extrema krafternas framväxt här kan inte ses som någonting annat än ett misslyckande för de etablerade partierna. När barn inte längre kan åka trygga på skolbussen in till Ludvika har ett förtroende brustit. Frågan är inte när, utan om, det kommer att vara möjligt att återupprätta det.

I ett sådant läge är lätt, allt för lätt, att vinna röster på att erbjuda enkla lösningar. Särskilt lätt är det att vinna röster från de som känner sig bortglömda av politikerna, sex mil bort i kommunhuset i Ludvika. Och om det fanns ett mästerskap i enkla lösningar skulle Kommunistiska Partiet i Ludvika förmodligen ta en pallplats. Hittills har partiets två förslag på åtgärder för att stoppa den sociala dumpningen till Fredriksberg varit de föga imponerande: (i) att inte införa marknadshyror och (ii) att avskaffa privat ägande av hyresfastigheter. Absurditeten i dessa förslag behöver knappast kommenteras.

För den som verkligen vill åstadkomma förändring för de svenska bruksorterna återstår ett oundvikligt första steg: att acceptera att det inte finns några enkla lösningar. Utmaningarna är komplexa och mångfacetterade och det krävs ett batteri av åtgärder. Mycket är dock vunnet på att inspireras av kommuner som faktiskt lyckats vända den negativa trenden. Här bör inte minst Treklöverns reformer i Landskrona tjäna som framgångsrika exempel.

Fredriksbergs pappersbruk står fortfarande kvar. Men den uppmärksamme kan notera att det numera är förändringens vindar som viner i de höga skorstenarna. Ludvika kommun har nämligen, över 50 år sedan nedläggningen, fattat beslut om att riva det gamla pappersbruket. Det är en liten, men inte obetydlig, vinst för oss som när ett hopp om att utvecklingen kan vändas för de svenska bruksorterna. Framtidsbudskapet för svensk glesbygd är nämligen paradoxalt nog: riv.