Samhälle Krönika
Här har tvångsblandning blivit verklighet
Socialdemokraterna fortsätter att ducka frågorna om vad de egentligen menar när de säger att de vill använda politiken för att ”blanda befolkningen”. Smedjans chefredaktör Svend Dahl åkte till Malmö och hittade ett konkret svar på frågan i ett nybyggt bostadsområde alldeles vid Öresund.
Limhamns sjöstad, strax söder om centrala Malmö, ser ut på precis samma sätt som motsvarande områden med flerfamiljshus byggda de senaste decennierna runt om i Sverige. Det är stora balkonger och mycket glas på gammal industrimark och nära till vattnet. Själlöst, skulle en del säkert säga. Eller ett försök att bygga klassisk kvartersstad i ett attraktivt läge, skulle andra lika säkert kontra med.
Och man kan knappast klaga på läget alldeles vid Öresund. Det är i själva verket svårslaget. Dessutom finns här allt en övre medelklass kan tänkas behöva, från naturvinsbar till en utmärkt frukostcroissant.
I folkmun, men även i media, har Limhamns sjöstad emellertid blivit känt som ”Rosengård by the sea”.
Sedan 2020, när folk på allvar börjat flytta in i det då halvfärdiga området, har medierapporteringen handlat om gängkrig, skottlossningar, förlupna kulor, sprängdåd, väktarinsatser, avspärrningar, försök att vräka boende med kopplingar till grovt kriminalitet, socialt utanförskap, oroliga grannar och personer som valt att flytta. Allt detta på en plats där många betalat miljoner, i en del fall bortåt tio, för att få bo.
Man skulle förstås kunna invända att Malmö är en stad där man, oavsett var man bor och hur mycket man betalat, har problem med utanförskap och kriminalitet utanför dörren. På så sätt har Malmö under lång tid skiljt sig från Stockholm, där man i princip har kunnat avskärma sig geografiskt från konsekvenserna av de senaste decenniernas migrations- och kriminalpolitiska misslyckanden.
Man har tagit ett välfungerande och tryggt bostadsområde och genom storskaligt bostadsbyggande byggt in sociala problem.
Samtidigt har Limhamn, som tidigare till största delen bestått av småhusbebyggelse, bitvis fungerat som ett eget samhälle. Det har alltid betraktats som en lugn och trygg plats med inte minst bra förskolor. Det som hänt i Limhamn skulle med andra ord kunna beskrivas som att man tagit ett välfungerande och tryggt bostadsområde och genom storskaligt bostadsbyggande byggt in sociala problem.
Det intressanta med erfarenheterna från Limhamns sjöstad är därför hur de kopplar in i det senaste årets mest omdiskuterade politiska förslag: Socialdemokraternas ambitioner att använda bostadsbyggandet för att ”blanda befolkningen”.
Sedan planerna lanserades för några år sedan med långtgående formuleringar om att ”samhället kommer behöva genomföra insatser vi tidigare inte gjort, i en skala vi tidigare inte sett”, har Socialdemokraternas företrädare som bekant konsekvent tonat ner ambitionerna. ”Ingen ska tvingas flytta”, hette det exempelvis när Socialdemokraternas integrationspolitiska talesperson Lawen Redar häromveckan intervjuades i SVT.
Men djävulen sitter förstås i detaljerna – i det som i en intervju kan låta lagom teknokratiskt. Sju minuter in programmet talar Redar om att alla kommuner måste ”ta sitt bostadsförsörjningsansvar på allvar” för att avlasta de utsatta områdena. Hon får inga följdfrågor på vad det konkret innebär. Men det är rimligt att anta att det bland annat handlar om exakt den typ av politiska åtgärder som skapat problemen i Limhamns sjöstad.
När Limhamns sjöstad projekterades var ambitionen från Malmös S-styre att bygga ett socialt blandat område. Det planerades förstås både bostadsrätter och hyresrätter i området. Men framförallt reserverades en betydande del av hyreslägenheterna för personer med försörjningsstöd. I Limhamns sjöstad kom det initialt att handla om betydligt fler än de tio procent som Malmös kommunala bostadsbolag, MKB, normalt avsätter.
”När vi nu bygger nytt är vi väldigt måna om att boendeformerna ska blandas och att människor ska hitta sina nya hem utan sociala eller fysiska barriärer”, förklarade kommunalrådet Andreas Schönström (S) i Kvällsposten 2020.
Några år senare intervjuade Kvällsposten en socialarbetare verksam i området. Anonymt konstaterade hen att politiken gjort många ”en otjänst”: ”Problemen startade långt innan skjutningarna. Det fanns personer som sparat hela sitt liv för att köpa lägenhet vid havsnära boende, samtidigt som MKB placerade personer som inte kände sig hemma, som upplevde sig kränkta och utsatta för rasism.”
I Malmö är den socialdemokratiska tvångsblandningspolitiken högst reell, och den har enbart förlorare. Det är värt att komma ihåg nästa gång Lawen Redar eller någon annan ledande socialdemokrat duckar frågorna om vad de egentligen menar med att använda bostadspolitiken för att blanda befolkningen.