Det japanska angreppet på Pearl Harbor den 7 december 1941 var en avgörande milstolpe i det andra världskriget. Efter att länge ha stått neutralt, även när Winston Churchill som mest enträget vädjade om hjälp mot Tyskland, valde Amerika att gå in i kriget på de allierades sida. President Franklin Roosevelt höll dagen efter ett tal till kongressen som genomsyrades av vrede och förbittring. Den 7 december definierades som a date which will live in infamy, ”ett datum som kommer att leva i vanära”.

Efter att ha lyssnat till detta tal påstås befälhavaren för den japanska flottan, amiralen Isoroku Yamamoto, ha gjort följande profetiska anteckning i sin dagbok: ”Jag fruktar att allt vi har gjort är att väcka en sovande jätte och fylla honom med en fruktansvärd beslutsamhet.” Även om det sannolikt är fråga om en skröna, skapad av Hollywood i filmer om kriget i Stilla havet som Tora, Tora och Midway, finns det i denna skröna en viktig sanning, en sanning som säger att det var just den amerikanska ekonomins råa styrka som till slut avgjorde kriget. 

Om Ukraina faller kommer det ryska barbariet att komma även till Europa.

Den stora fråga vi kan ställa rör om den europeiska ekonomin kommer att spela samma avgörande roll i utgången av Rysslands krig mot Ukraina. Parallellen må halta betänkligt, främst då USA i dag tar allt tydligare ställning för Ryssland, men den riktar fokus mot hur viktigt det är för Europa att inse att det nu är allvar. Det rör sig inte längre om att av ren medkänsla hjälpa Ukraina att försvara sig mot det ryska barbariet. Om Ukraina faller kommer det ryska barbariet att komma även till Europa, och det är ett hot som kontinenten är synnerligen illa förberedd för att hantera. 

Allt fler har under senare tid frågat om det rimliga i att 500 miljoner européer måste tigga 350 miljoner amerikaner om hjälp med att försvara sig mot 150 miljoner ryssar. På pappret kan svaret tyckas vara givet. Den samlade europeiska ekonomin är mångfalt större än den ryska och den samlade europeiska försvarsförmågan är i teorin mer än tillräcklig för att möta ett ryskt angrepp, även utan hjälp från USA. Det torde räcka med att konstatera att den ryska krigsmakten efter tre år av extremt brutal krigföring inte har lyckats krossa Ukraina, detta trots att Ukraina har tvingats försvara sig med ena handen bakbunden.

Det som gör att Europa trots allt detta har anledning att frukta framtiden är att det fram till nu har saknats insikt om att det faktiskt är allvar. Mitt i sin övriga förvirring har Donald Trump helt rätt när han öser förakt över att Europa under kriget har betalat mera till Ryssland för olja och gas än man har betalat till Ukraina för dess försvar. I januari i år nådde den europeiska importen av flytande rysk naturgas nya rekordnivåer, och varje dag stävar fartyg i den ryska ”skuggflottan” genom Östersjön med laster av inkomstbringande olja. 

***

Den europeiska inställningen till Rysslands blodiga krig mot Ukraina kan mot denna bakgrund sägas har varit präglad av hyckleri, feghet och girighet. Europeiska regeringar har – om än i starkt varierande grad – gjort sig skyldiga till hyckleri när man med ena armen har kramat president Volodymyr Zelenskyj, samtidigt som man med den andra har hjälpt Ryssland att hålla kriget i gång. Man har gjort sig skyldiga till feghet, då man inte vågat ingripa mot fartyg i skuggflottan, inte ens då ekonomer gjort klart att ett stopp för denna trafik skulle paralysera den ryska krigsekonomin, och man har gjort sig skyldiga till girighet då man inte kunna avstå från att importera flytande rysk naturgas eller från att via tredje land exportera komponenter till Ryssland som sedan dyker upp i de missiler som regnar över Ukraina.

Det finns viss anledning att hoppas att chocken över hur öppet Amerika nu ställer sig på Rysslands sida faktiskt kommer att leda till att Europa äntligen tar både Ukrainas och sin egen säkerhet på det allvar som nu krävs. Den rad av panikartade möten som hållits i London, Paris och Bryssel bär syn för sägen. Även om många fortfarande hyser vissa, sannolikt obefogade, förhoppningar om att Amerika inte helt skall överge kontinenten, finns det tecken på europeisk tillnyktring. 

Polens premiärminister Donald Tusk har talat i mycket skarpa ordalag om att det nu är dags att sluta prata och att börja handla, och Tysklands inkommande förbundskansler Friedrich Merz har i lika skarpa ordalag anslutit sig till Frankrikes president Emmanuel Macron i krav på att Europa måste frigöra sig från sitt beroende av Amerika. Ordföranden i EU-kommissionen, Ursula von der Leyen, har också gjort klart att de massiva satsningar som nu kommer att göras på europeisk upprustning skall gå till att köpa europeiska och inte amerikanska vapen. Enkelt uttytt pekar detta på en gryende insikt om att försvarsalliansen Nato nu är död, och att dess portalparagraf om gemensamt försvar inte längre gäller.

Varje dag stävar fartyg i den ryska ”skuggflottan” genom Östersjön med laster av inkomstbringande olja. 

På papperet finns det goda skäl att hoppas på att Trump och Putin gemensamt faktiskt har lyckats väcka en sovande europeisk jätte och fylla honom med en fruktansvärd beslutsamhet. De summor som kablas ut i diverse medier om försvarssatsningar på uppåt 800 miljarder euro är direkt svindlande, och det finns anledning att tro att europeiska försvarsföretag kommer att lyckas omvandla dessa satsningar till en drastisk ökning i produktionen av militär materiel, utan amerikansk medverkan. 

Inte minst verkar marknaden vara övertygad om att detta kommer att ske. Medan europeiska försvarsföretags aktier rusar, råder det rent blodbad på amerikanska konkurrenter. Även om många har varit imponerade av den amerikanska ekonomins försteg inom tech-sektorn är det inte där framtiden kommer att avgöras. Det som krävs för en rejäl upprustning är en solid bas inom tillverkningsindustrin, och där ligger Europa långt före Amerika. Den europeiska tillverkningsindustrin svarar för 16,4 procent av ekonomins förädlingsvärde, mot bara 11 procent i Amerika, och den har 30 miljoner anställda, jämfört med 13 miljoner i Amerika. 

Till detta kan inte bara läggas att medan Europa rustar upp, är Elon Musk inställd på att radikalt reducera den amerikanska krigsmakten och att skrota stora delar av den amerikanska försvarsindustrin. Härtill kommer även att europeiska försvarsföretag, under ledning att tyska Rheinmetall, redan har börjat etablera sig i Ukraina, där man kan tillgodogöra sig den spetskompetens som finns inom den raskt expanderande ukrainska försvarsindustrin. Många andra företag kommer att följa Rheinmetall, senast norska Kongsberg som kommer att producera toppmodernt NASAMS luftvärn i Ukraina.

Mot all denna optimism på pappret kvarstår dock allt det vi vet om hur politiker inom EU föredrar oändlig retorik framför praktisk handling, om hur intressekonflikter rörande finansiering och nödvändig avreglering riskerar att paralysera mycket av det som nu måste ske skyndsamt, om hur länder som Ungern helt ostraffat har kunnat tillåtas att blockera och obstruera, och om hur Tyskland förblir kluvet. 

Samtidigt som Merz talar välbehövligt klarspråk om att frigöra Tyskland från Amerika, pågår bakom hans rygg intensiva tysk-rysk-amerikanska ansträngningar att reparera Nord Streams sprängda rörledningar och att åter låta den ryska gasen flöda till Tyskland. Samtidigt som Macron talar lika välbehövligt klarspråk om strategisk autonomi kvarstår att Frankrikes hjälp till Ukraina har varit blygsam och att det redan har vuxit fram en konflikt mellan Tyskland och Frankrike gällande om Europas gigantiska försvarssatsningar även skall kunna gå till beställningar utanför Europa, exempelvis till Sydkorea, eller om de skall vara förbehållna europeiska och då främst franska företag.

Föga förvånande valde EU vid sitt toppmöte den 20 mars inte bara att ånyo avfärda alla krav på att drygt 200 miljarder dollar i frysta ryska tillgångar, som finns på olika europeiska konton, äntligen måste överföras till Ukraina. Genom att samtidigt vägra besluta om ett stort paket om 40 miljarder euro till stöd för den ukrainska militärens hjältemodiga försvar, visade man samtidigt med vilket totalt kallsinne vissa europeiska regeringar betraktar den ryska terrorn mot Ukraina. 

För Sveriges del innebär detta att vi snarast måste göra allt vi kan för att kroka arm med vänner och grannar inom det som kommit att kallas den ”nordisk-baltiska åttan”, alltså de åtta nordiska och baltiska länderna tillsammans med Polen, förhoppningsvis med ryggstöd från Storbritannien och med Danmark i ledningen. I förlängningen kan ett sådant fördjupat samarbete leda till framväxten av ett europeiskt försvarsblock som inkluderar Ukraina och dess avancerade vapenindustrier.

Parallellt gäller att inse att försvarsalliansen Nato inte längre kan uppfattas som annat än ett tomt skal. Det är djupt bekymmersamt att företrädare för samtliga svenska riksdagspartier tycks vara rörande överens om att Nato även framgent kommer att finnas kvar och att portalparagrafen om ett kollektivt försvar är fortsatt trovärdig. Detta sker trots att Donald Trumps tidigare säkerhetsrådgivare John Bolton har sagt sig vara övertygad om att USA kommer att lämna Nato, trots att Nato’s tidigare överbefälhavare, den amerikanske amiralen James Stavridis, har sagt att vi nu sannolikt bevittnar Nato’s sista dagar, och trots att både Elon Musk och andra twittrat om att USA skall lämna Nato. 

Framför allt sker det trots att Nato:s nytillträdde generalsekreterare, holländaren Mark Rutte, inte bara har förklarat att man inte längre talar om medlemskap för Ukraina. Han har samtidigt också sagt att vi när kriget avslutats måste sträva efter att normalisera relationerna till Ryssland. Detta är talepunkter som kommer direkt från Kreml. Slutsatsen måste vara att vi, även om Nato fortsatt finns kvar har att se fram emot ett Nato som tar order från Donald Trump, som i sin tur tar order från Vladimir Putin.

Prenumerera på Smedjan!

Varje lördag får du som prenumerant (gratis) ett nyhetsbrev med exklusiv text av Svend Dahl och lästips från veckan som gått. Dessutom unika erbjudanden på Timbro förlags utgivning.

Email

Samtidigt som det nu är hög tid att inse att vår säkerhetssituation har blivit förändrad i grunden, och att säkerhetsgarantier från Nato inte länge är trovärdiga, blir det än viktigare att vi gör allt vi kan för att bygga en alternativ säkerhetsordning. Det kan inte nog understrykas att det nu är mycket, mycket bråttom. Utsikterna för att lyckas med en omfattande upprustning är dock mycket goda. Med gemensamma ansträngningar och uppoffringar kan vi och våra grannar bygga Nato:s norra flank tillräckligt stark för att avskräcka ryska planer på angrepp. Vi kan ju börja med att blockera den ryska skuggflottan, innan vi drabbas av en massiv oljekatastrof utanför Gotland.

Omslagsbilden föreställer ett flertal europeiska ledare vid en minnesstund i det tyska parlamentet. Foto: Markus Schreiber/AP