Utblick Åsikt
Häxjakt i förskingringen
En lång rad franska toppolitiker har de senaste 20 åren dömts för både bedrägerier och förskingringar. Alla har de klagat över partiska domare, åklagare och utredare, men ingen har fram till Marine Le Pen påstått sig vara utsatt för en politisk häxjakt. Det skriver Jan-Olof Bengtsson.
Thibault Camus/AP
Den 31 mars såg vi kulmen på en åtta år lång polisutredning mot Nationell Samlings partiledare Marine Le Pen och en rad andra profiler i partiet. Det var 2017 som utredningen påbörjades avseende misstankar om att man under åren 2004 till 2016 olagligt fört över fyra miljoner euro som betalats ut för partiets arbete i Europaparlamentet till moderpartiet i Paris.
Härvan har under åren blivit en kittlande följetong i medierna när avslöjande lagts till avslöjande. Hur beslagtagna dokument visar på märkliga ekonomiska transaktioner och hur råd och dåd utväxlats i partitoppen över hur man ska dölja det hela.
Marine Le Pen har själv anfört att bara för att hon är partiordförande betyder det inte att hon måste haft vetskap om vad som hänt i partiet. Mot detta talar besvärande textmeddelanden i mobilen ställda till henne personligen. Bland annat från en avlönad ”assistent” i Bryssel som satt i Frankrike och som ännu efter åtta månader undrade när han för första gången skulle träffa parlamentarikern han formellt arbetade för och som Bryssel avlönade honom för? I domen konstateras att Marine Le Pen hade ett personligt ansvar för 473 000 euro av de bortsmusslade pengarna. Bland mottagarna fanns bland andra hennes syster och hennes livvakt.
Domen på 152 sidor avkunnades av tre domare och bevisningen betraktas i stort sett av alla som överväldigande. Ja, så kristallklar att partiet undvikit att gå i svaromål för det bara skulle bli intråcklande pinsamt.
Domen blev som bekant en bomb, men egentligen inte för de som följt med i händelseutvecklingen. Marine Le Pen dömdes till fyra års fängelse, varav två år villkorligt och två år med fotboja plus 100 000 euro i böter. Men den största skrällen är naturligtvis att hon samtidigt hamnar i politisk karantän i fem år och blir ”ovalbar” med omedelbar verkan, vilket innebär att hon inte får ställa upp i presidentvalet 2027, för övrigt hennes fjärde försök.
Den politiska karantänen på fem år för dömda politiker är en slags botgöring inför väljarna som ledamöterna i nationalförsamlingen själva arbetade fram 2013, då en kvinnlig minister i Francois Hollandes regering avslöjades med hemliga bankkonton i Schweiz. Marine Le Pen var då snabbt uppe i talarstolen och förfasade sig över tilltaget och över politikerkorruptionen som hon menade åt upp Frankrike inifrån. Det räckte inte med fem år. Hon sa:
”När lär vi oss läxan att införa ett livslångt förbud mot att kunna bli politiskt vald om man dömts för ett brott begånget under eller i samband med den politiska tjänsteutövningen.”
Le Pen menar att etablissemanget vill krossa henne eftersom de vet att hon skulle vinna presidentvalet om två år.
Nu står hon själv i strålkastarljuset och försöker med partiets hjälp måla upp bilden av att det handlar om politisk förföljelse för att hindra henne från att bli landets kommande president 2027. Hon anklagar juridiken för att vara köpt, inte minst de tre domarna, och att de använt en ”atombomb mot demokratin”. Le Pen menar att etablissemanget vill krossa henne eftersom de vet att hon skulle vinna presidentvalet om två år. Hon har också använt ord som ”domarnas tyranni”.
Är det här något som den franska allmänheten köper? Nej, enligt en mätning publicerad i Le Point omedelbart efter domen menade 61 procent av de tillfrågade att konsekvenserna för henne var de rätta.
Taktiken från Le Pen och hennes advokatteam är kristallklar. Att ifrågasätta polisutredningen med alla överväldigande bevis är bara kontraproduktivt och skulle resa flera nya obekväma frågor. I stället har teamet valt ”martyrkortet”. Att Marine Le Pen uppfattas som så farlig för det franska politiska etablissemanget att de tre domarna outtalat fått order om att krossa henne.
Det ska sägas att hon under det senaste presidentvalets avgörande omgång 2022 fick 13,3 miljoner röster och i dag leder landets i särklass största parti. Ett torgmöte möte i Paris till stöd för hennes kamp några dagar efter domen, och med henne på podiet, samlade endast drygt 5 000 sympatisörer.
Dock, ursprungsbeslutet att hennes överklagande skulle behandlas om över två år (och till och med kanske tre) och alltså först efter presidentvalet 2027, ändrades plötsligt. I ett skriftligt uttalande meddelade nyligen domstolen att det tas upp ”före sommaren 2026”.
Ett frikännande då skulle således göra henne valbar som presidentkandidat. Nya mätningar presenterade i tidningen JDD i veckan visar att om det varit presidentval i dag skulle hon i första omgången få 35 procent av rösterna, vilket skulle göra att hon hamnade i topp inför den andra och avgörande.
Så varför tidigarelade domstolen datumet för överklagandeprocessen från över två till bara drygt ett? ”Ett väldigt bra beslut,” tycker naturligtvis Marine Le Pen med advokatteam. ”Ett beslut som urholkar den franska rättsstatens principer”, säger mängder av juridiska experter och menar att beslutet är skräddarsytt för henne.
Justitieminister Gérald Darmains uttalande om fallet har orsakat kraftfulla protester från juristvärlden när han i en intervju sa att: ”Jag personligen önskar att Madame Le Pen överklagar och att det sker under den rimligt kortast möjliga tiden.”
”Med den inställningen från justitieministern behöver inga åklagare närvara vid överklagandet”, säger kritikerna spydigt. Juristvärlden har också gått i taket sedan högerextrema nätsidor publicerat både hemadress och fotografier på en av de tre domarna. I ett ovanligt och ilsket stöduttalande ställer sig hela Frankrikes domarkår bakom sina tre kolleger och skriver:
”Personliga hot riktade mot domarna ansvariga för fallet, likaså synpunkter från politiska ledare om giltigheten av åtalet eller domen, kan inte accepteras i ett demokratiskt samhälle.”
***
Så är den franska rättsstaten på väg mot ett urholkande?
Det tror jag inte för ett ögonblick. Till skillnad från många andra länder är valda franska politiker, oavsett status och ställning, på intet sätt fredade från jobbiga polisutredningar, plikttrogna domare och effektiva åklagare, som dessutom har allmänhetens stöd.
Till skillnad från exempelvis Sverige räcker det inte med att en fifflande politiker tar ”timeout” med full betalning (begreppet timeout existerar tack och lov inte här i landet) . För i Frankrike drar hela rättsapparaten omedelbart gång utan inskränkningar och kan resultera i både kraftiga böter och fängelsestraff utan pardon. Några exempel:
Högerpolitikern Jacques Chirac, som var borgmästare i Paris 1990–1995 dömdes 2011 till två års fängelse villkorligt för förskingring av löner till fiktivt anställda som i stället gick till partikassan. Processen skulle ha påbörjats tidigare men Chirac hade immunitet som president 1995–2007. Överklagandena rann sedermera ut i tomma intet då Chirac drabbades av demens.
2004 dömdes högerpolitikern och tidigare premiärministern Alain Juppé för inblandning i falska anställningar i staden Paris där lönerna i stället gick till moderpartiet. Han fick 14 månaders villkorlig dom och blev ”ovalbar” till politiska ämbeten under ett år. Det året använde Juppé till att undervisa i Kanada. (Detta var före fotbojans tid.)
Nu väntar Frankrike på om Marine Le Pen blir nästa politiker med fotboja.
Den före detta presidenten Nicolas Sarkozy går nu omkring med fotboja i ett år, dömd för att med mutor till en domare ha efterforskat hur långt polisutredningen mot honom själv nått. Nu fortsätter utredningen där åklagaren yrkar på sju års fängelse. Sarkozy åtalas för att 2005 ha tagit emot 50 miljoner euro som gåva av Libyens diktator Gaddafi till kampanjen som gjorde honom till president 2007. Motkravet var att han hjälpte till att prata upp den libyske diktatorns skadade PR-image.
Högerpolitikern och tidigare premiärministern Francois Fillon sågs allmänt som trolig president i valet 2017 då det plötsligt läcktes och avslöjades att han under tio år avlönat sin hustru Penelope som parlamentsassistent, med oklara arbetsuppgifter men med löneutbetalningar på sammanlagt drygt 800 000 euro. Fillon dömdes 2020 till 375 000 euro i böter och fängelse men efter diverse överklaganden reducerades straffet till ett år med fotboja. Den politiska karriären var i alla fall slut.
Nu väntar Frankrike på om Marine Le Pen blir nästa politiker med fotboja, eller om hon på något märkligt sätt slipper påföljden som ”ovalbar” och då – för fjärde gången gillt – kan bli landets president 2027.
Musk, Orban och Trump kallar det som bekant för justitiemord. Jag tvivlar på att de läst den 152 sidor långa domen. Donald Trump menar på sitt Truth Social att det handlar ”bokföringsslarv” och kräver: ”FREE MARINE LE PEN”
Nåja, vid det här laget kanske han fått reda på att hon faktiskt inte sitter inne utan är i full frihet.