Samhälle Åsikt
Hellre leva i Europa än dö i Norden
Norden spelar en viktig roll som gruppering i EU, men kan inte mäta sig med EU:s gemensamma institutioner. Lösningen på våra problem är inte att bryta loss Norden i fler sammanhang utan att stärka Europa, skriver Carl-Vincent Reimers i en slutreplik.
Min sågning av den nordiska väckelserörelsen tycks ha rört upp en del damm i den svenska högerns persongalleri. I var sin replik förklarar PJ Anders Linder och Fredrik Johansson att jag har helt fel i min analys: Norden är inte impotent, inte provinsiellt och står inte i motsats till Europa.
Jag och mina två duellanter tycks vara överens om tre saker: vi är alla övertygade européer, vi är överens om att Norden utgör en viktig gruppering av länder för att nå inflytande för viktiga politiska intressen i EU (konkurrenskraft, försvar), samt att Norge och Island snarast bör bli EU-medlemmar.
När det gäller Norden som politiskt projekt är vi dock oense. För mig är nämligen givet att ett mer integrerat Norden bäst går genom ett integrerat EU. ”Det är faktiskt först med Efta- och EES-avtalen”, skriver Anne Wibble (FP) i sin bok Två cigg och en kopp kaffe från 1994, ”som Norden har blivit en öppen marknad!”
Självklart ska vi vara stolta över de nordiska ländernas innovativa ekonomier. Men Johansson tycks ha blandat ihop siffrorna: vi är inte den tredje största ekonomin i Europa. Mätt i BNP (år 2023) är Sveriges, Danmarks, Finlands, Norges och Islands sammanvägda BNP strax under 1,9 biljoner dollar. Det är något större än Spaniens ekonomi (1,6 biljoner) men snäppet under Italiens (2,2 biljoner).
Om inte en droppe i Donau, så en pöl i Podalen.
Den intergalaktiska resenären Elon Musk hade sannolikt skrattat föraktfullt åt Per Gahrtons ”planetära provinsialism”.
Behöver man för den skull alltid säga att big is beautiful? Nej. Men PJ Anders Linder ägnar sig åt en föga konstruktiv relativism när han jämför mitt val av Europa framför Norden med hur Miljöpartiets Per Gahrton 1994 valde ”världen framför EU”.
Det finns såklart alltid ett större sammanhang (liksom mindre). Den intergalaktiska resenären Elon Musk hade sannolikt skrattat föraktfullt åt Per Gahrtons ”planetära provinsialism”, ungefär som jag ibland skrattat åt fenomenet Republiken Jämtland.
Men det gör inte alla politiska nivåer lika relevanta.
Tittar vi på substansen ser vi att EU har egenskaper som varken Norden eller Per Gahrtons globala ekoby har:
- EU har väl utbyggda gemensamma politiska institutioner (parlament, kommission, råd).
- EU är en väl avgränsad kontinent med geopolitiska intressen.
- EU har en gemensam historia och gemensamma värderingar i form av demokrati och frihet, och den ekonomiska tyngden att skydda dessa värden.
I teorin är såklart allt möjligt samtidigt. I praktiken blir det dock alltid en målkonflikt mellan olika samarbeten, och särskilt när vi talar om konkreta sakfrågor.
***
Målkonflikten mellan att ha nordisk eller europeisk samordning, lagstiftning, försvarsindustriellt samarbete, eller valuta är högst reell. Och skrapar man på ytan ser man att Linder själv ser detta, när han konkretiserar vad han tycker: försvar inom Norden i stället för att lägga kraft och tid på att övertyga spanjorer, portugiser och irländare om att Ryssland är ett hot att ta på allvar. Han väljer med andra ord Norden, framför Europa, i en del av den konkreta politiken.
Här väljer jag dock att läsa situationen i ett hoppfullt durackord snarare än i Linders molltoner.
Aldrig tidigare har förutsättningarna för ett gemensamt EU-försvar varit så goda som i dag. I spåren av Rysslands invasion av Ukraina ser vi en säkerhetspolitisk konvergens mellan Nord- och Sydeuropa. Då är inte läge att sluta oss inåt, utan på riktigt bygga upp ett gemensamt europeiskt försvar. Redan nu bör vi ta steget mot att ersätta amerikanska försvarsförmågor i Europa, vilket jag skrev på SvD:s debattsida i februari (SvD 19/2).
I spåren av Rysslands invasion av Ukraina ser vi en säkerhetspolitisk konvergens mellan Nord- och Sydeuropa.
Vi ser också hur det europeiska blir en tunn soppa när Linder späder den med det nordiska och argumenterar för ett EU med ”variabel geometri”, alltså ett EU i olika takter. I dagens säkerhetspolitiska läge vore det ödesdigert att försvaga den enhet som EU är genom att bryta upp samarbetet ytterligare. Som jag visar i min rapport ”Draghi på svenska” ligger EU:s svaghet att vi trots decennier av harmonisering av lagstiftning, fortfarande saknar kritisk skala på våra företag och liknar en dålig kopia av det tysk-romerska rikets lapptäcke av olika regleringar än en riktig federation.
Det går inte att lösa att vi i Norden tydligare bryter oss loss, utan genom med en ny offensiv för europeisk integration.
Ur det avseendet är subsidiaritetsprincipen, som Linder lyfter, knappast till hjälp. Hade Sveriges tolkning av subsidiariteten fått styra EU:s utveckling de senaste årtiondena hade unionen i dag varit lika handlingskraftig som den mellanstatliga studiecirkeln OECD.
Återstår att lyssna på Linders locktoner från konstens värld. Enligt honom borde jag ”pröva litet Snorre och Sibelius, Skagenmålare och Grieg”. Men kanske är det Linder som borde lyfta blicken upp från Jyllands stränder?
Krøyer bemästrade vårt nordiska ljus tack vare den kunskap om valörmåleriet han fick i Paris, Grieg fick möjlighet att komponera på heltid först efter att den tyske kompositören Franz Lizst övertygat Stortinget om hans enastående talang, och Sibelius lärde sig den romantiska musikens palett i Berlin och Wien.
Vår nordiska kultur är alltså europeisk. Ser man det ser man också att vår nordiska framtid ligger i ett enat Europa.