Hellre pengar i handen än subventionerade skateboardparker

Att ta från de fattiga

De flesta som hör ordet fördelningspolitik tänker nog på idén om att ”ta från de rika och ge till de fattiga”, som inte minst har populariserats i den moderna berättelsen om Robin Hood. Han en stråtrövare som tar pengar från kungariket och delar ut till dem som har det sämst ställt. Principen är enkel och det som fördelas är rena pengar. Men hur ser det ut i verkligheten?

I Alliansregeringens fördelningspolitiska redogörelse för 2013/14 står det att fördelningspolitik handlar om en väl fungerande skola, goda uppväxtvillkor och en kvalitativ offentligfinansierad vård. Först därefter nämns att fördelningspolitik även kan handla om att korrigera spridningen av rikedom med hjälp av skatter och pengaöverföringar.

Sanningen är att dagens fördelningspolitik kan innefatta det mesta. Frikostiga barnbidrag till alla, gratis entré till museer, nya motionsspår, fritidsgårdar i förorten eller vilken politisk insats som helst kan motiveras med att utsatta får det bättre, och finansieras med högre inkomstskatt – också för de fattigaste.

Behöver fattiga i första hand en ny fritidsgård – eller saknar de snarare kontanter?

Låt oss rikta strålkasten mot den intuitiva bilden av fördelningspolitik: omfördelning av pengar. Hur påverkas den som efter sina fasta utgifter knappt har någonting kvar av lönen? Vad gör ekonomisk utsatthet med människors självbild och framtidsutsikter? Behöver fattiga i första hand en ny fritidsgård – eller saknar de snarare kontanter?

Av var och en hälften

Fattigdomen i rika stater skiljer sig från misären i svältande länder. För att ändå ge en rättvisande bild av ekonomisk utsatthet i Europa använder EU ett standardmått där fattigdom omfattar alla vars inkomst är lägre än 60 procent av den nationella medianinkomsten. SCB och regeringen använder samma mått.

Under 2015 omfattade den ekonomiska utsattheten i Sverige 14,8 procent av befolkningen. Det framgår i S–MP-regeringens fördelningspolitiska redogörelse för 2016/17. Utifrån 2015 års medianinkomst betyder det att alla med lägre inkomst än 13 052 kronor i månaden kan betraktas som ekonomiskt utsatta (SCB, 2017c).

Inkomstbegreppet i den fördelningspolitiska redogörelsen omfattar lön, kapital och näringsverksamhet, men också transfereringar som ekonomiskt bistånd. För att tydliggöra vidden av den svenska inkomstskatten ska vi fokusera ett slag på dem som förvärvsarbetar, men trots det lever i ekonomisk utsatthet. I engelskspråkig debatt kallas dessa ofta för working poor.

SCB visar att 5,5 procent av Sveriges förvärvsarbetande levde i ekonomisk utsatthet vid den senaste mätpunkten (Stenberg, 2015). Det är över 250 000 personer. Siffran har ökat med nästan 40 procent mellan 2006 och 2013. Statistiken ser snarlik ut när invånarna själva får skatta sin ekonomiska situation. Omkring 4 procent av alla som jobbar har svårt eller mycket svårt att klara sig på sin inkomst (ESS, 2014).

Därför är det berättigat att fråga sig om den som i statens ögon är fattig över huvud taget borde betala skatt på sitt arbete.

”Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov” är en devis som format välfärdssamhället. Men den som staten betecknar som fattig är ingalunda frikänd från inkomstskatt. En anställd som till exempel tjänar 13 000 kronor i månaden räknas som ekonomiskt utsatt redan innan någon skatt är dragen. Med en kommunalskatt på i snitt 32 procent och efter att 2017 års grundavdrag och jobbskatteavdrag räknats in blir individens årliga skatt 26 350 kronor. Det betyder att hon varje månad betalar 2 196 kronor i inkomstskatt, som dras från den ursprungliga lönesumman.

Vän av ordning kanske frågar sig om det inte är rättvist att alla som arbetar är med och betalar för det gemensamma. Men inkomstskatten är inte den enda skatt som utgår på arbete. För varje lönekrona betalas 31,42 öre i arbetsgivaravgift. För den anställda i vårt exempel innebär det att arbetsgivaren redan har betalat 4 085 kronor i skatt när lönebeskedet anländer. Sammanlagt uppgår individens skatt till 48 procent av det löneutrymmet, trots att staten räknar henne som fattig.

Utöver skatten på arbete tillkommer bland annat skatt på konsumtion. Efter att den anställda har fått sin lön i handen betalas ett momspåslag vid varje köp, i de flesta fall 25 procent. Min poängen är inte att arbetsgivaravgifter och moms per definition är av ondo, utan att individer som inte betalar skatt på sin inkomst ändå bidrar märkbart till välfärden. Därför är det berättigat att fråga sig om den som i statens ögon är fattig över huvud taget borde betala skatt på sitt arbete.

Knapphetens livsvärld

Föreställ dig att du knappt har någonting kvar av lönen efter att maten, hyran och räkningarna har betalats. Du och dina barn är utlämnade till gratisaktiviteter: lekplatsen i kvarteret, det skattefinansierade badhuset eller kanske öppna förskolan. Tänk dig sedan i stället att badhuset visserligen inte är lika subventionerat, men att skatten i gengäld är lägre, och du har mer över i plånboken. Plötsligt kan du välja: ska du ta med dina barn på bio, på ett mysigt cafébesök eller till badhuset? Vilket scenario beskriver en politik där fler får en känsla av självständighet och tillträde till samhället?

Betraktad utifrån framstår inkomstskatten nästan som riggad för att förhindra klassresor.

Foucault förklarade att samhällets makt inte bara begränsar; den producerar också subjekt. Vilken typ av individer skapas av dagens fördelningspolitik? Psykologen Underlid (2008) har forskat på upplevelsen av knapphet i rika välfärdssamhällen. I intervjuer med ekonomiskt utsatta har han beskrivit hur sådant som gemene man tar för givet blir en utmaning i köpsvaga hushåll. Att gå på bio, äta på café, bjuda över någon på middag, eller att hälsa på släktingar i andra städer blir en slösaktig lyx. Den sociala utestängningen är påtaglig; alla aktiviteter som innebär en extra utgift måste ratas för den som vänder på varje slant.

Betraktad utifrån framstår inkomstskatten nästan som riggad för att förhindra klassresor. Ett system som aggressivt beskattar arbete gör det svårt att bygga upp ett sparande för alla som har sin lön som enda inkomstkälla, inte kan låna och står utan ärvda pengar. Det kan vara kännbart för både låg- och medelinkomsttagare, men är förstås som mest besvärande vid fattigdomsgränsen.

Bristen på sparande påverkar hushållen på flera sätt. Det blir svårare att få ihop en insats till en bostad, betala för en flytt eller förverkliga en företagsdröm. Fler fastnar på andrahandsmarknaden där hyrorna är så höga att sparande närmast omöjliggörs. SCB visar att var tredje person i gruppen med lägst inkomster blir kvar i samma del av inkomstfördelningen över tid (2016). Inkomstskatten cementerar klasspositioner.

Bidragssystem kan inte kvickt nog anpassas utifrån var behovet vid en given tidpunkt är störst. En höjning av bostadsbidraget kommer ofta flera år efter att det har börjat efterfrågas.

I dag erbjuder staten både bostadsbidrag och starta eget-bidrag (om du är arbetslös) och det skulle givetvis vara möjligt att utforma nya riktade bidrag. När tankesmedjan Tiden skrev om working poor var detta deras givna lösning (Stenberg, 2015). Det finns emellertid problem med den idén. För det första medför behovsprövade bidrag marginaleffekter som i värsta fall gör det olönsamt att jobba.

För det andra innebär bidrag en myndighetsprövning, som kränker integriteten och gör att skattepengar försvinner i handläggning. För det tredje kan bidragssystem inte kvickt nog anpassas utifrån var behovet vid en given tidpunkt är störst. En höjning av bostadsbidraget kommer ofta flera år efter att det har börjat efterfrågas. Med mer pengar i handen kan individen agera direkt. Risken minskar att politiker felbedömer behov. I stället är det verksamheter som invånare faktiskt väljer som överlever, växer och kan etablera sig i nya områden.

Möjlighetshorisonter

Människan är en interaktiv varelse som formas av sin omgivning. Föräldrarnas ekonomi påverkar till exempel i hög grad barnets val av yrke (Eriksson, Ulfsdotter & Hedenius, 2014). Från hemmet får individen en uppfattning om vad som är tänkbart och möjligt att eftersträva. I studier av ekonomiskt utsatta säger de intervjuade att deras möjligheter att drömma begränsas. De har svårt att innerligt tro på sina egna livsmål (Underlid, 2008). Knappheten blir deras självbild.

IFAU har visat exakt hur hänsynslöst uppväxten färgar våra liv. För barn till föräldrar med ekonomiskt bistånd är sannolikheten att klara gymnasiet 20 procent lägre än för genomsnittet. Risken att barnen själva blir i behov av ekonomiskt bistånd höjs med hela 70 procent (Sjögren & Svaleryd, 2011). På samma sätt ökar arbetslösa föräldrar risken för barnen att själva råka i arbetslöshet med nästan 70 procent (SCB, 2017b). Utanförskap går i arv.

De som har det skralt värderar egna beslut högst av alla – ja, högre än trygghet.

Ekonomisk utsatthet sänder ett enkelt budskap: dröm mindre och sänk dina förväntningar. Statsvetaren Gillberg (2010) säger att individer formar en möjlighetshorisont – en idé om vilka chanser i livet som är tillgängliga för dem. Ju större ekonomiskt utrymme ett hushåll har, desto mer våghalsigt kommer barnen att jaga sina drömmar. Lägre skatt på inkomster bäddar för social rörlighet.

Det välvilliga klassföraktet

Det är lätt (och ofta lockande) att luta sig mot hemmabyggda föreställningar om hur samhället fungerar. Vissa har hävdat att ekonomiskt utsatta är mer intresserade av trygghet än av ökat självbestämmande i vardagen. Andra menar att valfrihet är ett begrepp som näringslivet hittat på för att göda sig självt. Med lite påhittighet är det enkelt att motivera de flesta beslut som politiker vill ta i individens ställe.

European Social Survey är en attitydundersökning som genomförs med två års mellanrum i 17 europeiska stater. Här svarar 79,5 procent av svenskarna att det är viktigt att leva i en trygg omgivning. Men när det gäller frihet och självbestämmande är siffrorna exceptionella. Hela 93,4 procent tycker att det är viktigt att vara fri och oberoende av andra, och fatta sina egna beslut.

Synen på frihet och trygghet skiljer sig bara marginellt mellan olika inkomstgrupper. Ingenting tyder till exempel på att valfrihet bara intresserar medel- och överklassen, snarare tvärtom. Den grupp som ställer sig mest gillande till självbestämmande är de som har svårast att klara sig på sin inkomst. Här har 97 procent svarat positivt. De som har det skralt värderar egna beslut högst av alla – ja, högre än trygghet.

Varför ska lönen först beskattas för att sedan delas ut igen i form av stadsfestivaler, bidrag till operan, skateboardparker och annat kreativt?

Svenska folket suktar uppenbarligen efter självbestämmande. I ljuset av detta är det märkligt att inte fler politiker vill göra avkall på en del av makten i utbyte mot väljare. Borde inte folkvalda vara öppna för att växla en del välfärdsprojekt mot sänkt skatt för låginkomsttagare? Varför ska lönen först beskattas för att sedan delas ut igen i form av stadsfestivaler, bidrag till operan, skateboardparker och annat kreativt?

De som vill ta en stor del av individens makt i anspråk hävdar ofta att invånare inte fattar rationella beslut. Därför är det tryggare att lägga pengar på partiets idéer, än att ge dem till arbetstagaren. Det synsättet är behäftat med brister. Det stämmer förstås att människor inte alltid fattar de smartaste besluten. Dessbättre utgörs inte livet av endast ett eller ett fåtal avgörande beslut. En individ som gör misstag kan lära sig av detta, och vid nästa tillfälle göra ett bättre val.

Premissen att människor är irrationella måste dessutom innebära att politiker och byråkrater också är benägna att göra fel. Det är knappast mer försvarbart att en folkvald fattar irrationella beslut åt en individ, istället för att hon själv får utrymme att pröva och växa av sina misstag. Hjort (2004) menar att fördelningspolitiken präglas av klassförakt. Ju längre ner i inkomsthierarkin en individ befinner sig, desto mer synas hennes konsumtion. Allt som avviker från normen blir en bekräftelse på att fattiga behöver hjälp att hantera sin ekonomi.

Men ponera att ekonomiskt utsatta faktiskt fattar sämre beslut än andra. Är de i så fall behjälpliga av att avlastas? Nej, tvärtom riskerar ett ökat politikerstyre att befästa deras situation. Forskning om tänkande visar nämligen att rationellt handlande frodas när individen har chans att fritt välja och resonera kring sitt agerande (Moshman, 2011). Folkvalda som vill främja människors rationalitet borde således ge dem större makt över sin vardag.

Visst är det trivsamt med fräscha motionsspår och nya myndigheter. Men är det värt att vissa knappt får några pengar alls att råda över?

En omfördelning som uteslutande handlar om sociala insatser kan vid första anblicken verka rimlig; den ger politiker makten att rikta stödet ”rätt”. Problemet är att det ställer skyhöga krav på att folkvalda är à jour med medborgarnas behov. För detta finns ingen garanti. I en politik där det som fördelas är politiska satsningar kan dåligt insatta politiker hemfalla åt paternalism. Det osynliggör utsatta människor, i stället för att erkänna dem som tänkande individer med kompetens att göra sina egna prioriteringar. Så upprätthålls ett utanförskap.

Alla ska med till Skatteverket

Inkomstskatten är en bromskloss för människor i låg- och medelklassen, men i synnerhet för dem som lever i ekonomisk utsatthet. Personer som jobbar men knappt får kassan att räcka bemöts med ett skatteuttag som gör plånboken ännu tunnare. Konsekvensen blir att fler får svårt att spara pengar och fler uppfattar vardagen som kringskuren. Det krymper individens bild av vem hon är och vad hon förmår.   

Fördelningspolitiken har i dag en så djup verktygslåda att även de med svagast ekonomi måste punga ut. Visst är det trivsamt med fräscha motionsspår och nya myndigheter. Men är det värt att vissa knappt får några pengar alls att råda över? En omfördelning där de som har det sämst får mindre frihet och lägre social rörlighet är rejält felkonstruerad.

I inledningen nämndes Robin Hoods motto ”att ta från de rika och ge till de fattiga”. Men den historiska berättelsen skiljer sig en del från den moderna sagan. I äldre texter är det inte bara solidariteten med de fattiga som driver stråtrövaren; han angriper en lokal myndighet som på tveksamma grunder tagit in för mycket skatt. Kanske skulle många låginkomsttagare känna igen sig i hans förtret.

---

Det här är del 1 av 2 i en essä om inkomstskatt. I första delen tecknas den mänskliga upplevelsen av ekonomisk utsatthet. I andra delen behandlas politisk förändring.

Referenser

Eriksson, Ylva Ulfsdotter & Hedenius, Anna (2014). ”Unga människor och (o)möjliga yrkesidentiteter”. I Åsa Andersson, Martin Molin & Emma Sorbring (red). Att förstå ungdomars identitetsskapande. Stockholm: Liber.

Finansdepartementet (2013). Fördelningspolitisk redogörelse (proposition 2013/14:100 Bilaga 2). Stockholm: Regeringskansliet.

Finansdepartementet (2016). Fördelningspolitisk redogörelse (proposition 2016/17:100 Bilaga 2). Stockholm: Regeringskansliet.

Gillberg, Gunnar (2010). Individualiseringens villkor: Unga vuxnas föreställningar om arbete och självförverkligande. Avhandling vid Institutionen för arbetsvetenskap. Göteborgs universitet.

Hjort, Torbjörn (2004). Nödvändighetens pris. Lund Dissertations in Social Work. Lunds Universitet.

Moshman, David (2012). Tonåringars tänkande och utveckling: kognition, moral och identitet. Lund: Studentlitteratur.

SCB (2016). ”Fler kvinnor än män har långvarigt låg inkomst”. (2017-08-15)

SCB (2017a). ”Många utrikes födda har varaktigt låg ekonomisk standard”. (2017-08-15)

SCB (2017b). ”Risk för att arbetslöshet går i arv”. (2017-08-15)

SCB (2017c). ”Sammanräknad förvärvsinkomst per kommun 2000 och 2013–2015. Medianinkomst i 2015 års priser”. (2017-08-15)

Sjögren, Anna & Svaleryd, Helena (2011). Nitlott i barndomen – familjebakgrund, hälsa, utbildning och socialbidragstagande bland unga vuxna (Rapport 2011:5). Uppsala: IFAU.

Stenberg, Lina (2015). Working poor – om arbetande fattigdom och klass i Sverige (Rapport 1 2015). Vingåker: Tankesmedjan Tiden.

Underlid, Kjell (2008). Fattigdomens lukt og smak. Tidsskrift for psykisk helsearbeid. 5(03): 213–222.