Du använder en utdaterad webbläsare som inte längre stöds. Vänligen uppgradera din webbläsare för en bättre upplevelse av timbro.se

Utblick Essä

Historien är mycket levande på Balkan – fast mer som politiskt instrument än som gemensam verklighetsbild. Ytterst är det detta som hindrar ambitionerna att utvidga EU på västra Balkan, skriver Gustaf Lewander och Vladimir Lukic.

När EU:s utvidgning i dag kommer på tal, är det i princip uteslutande fråga om spekulationer kring eventuella ’snabbspår’ till inträde i unionen för republikerna Ukraina och Moldavien. Frågan har i svensk media nått sådana proportioner, att det är lätt att glömma att det finns andra länder i den postkommunistiska kretsen som i decennier stött och blött frågan om närmande till EU – de stater som utgör ’västra Balkan’, en något otymplig benämning framför allt för länderna i före detta Jugoslavien. 

Den moderna, svenskspråkiga litteraturen om Jugoslavien och Balkan är i princip uteslutande skriven mot bakgrund av de blodiga krig som präglade området under Jugoslaviens sönderfall. Den använder sig gärna av de stora, historiska processerna som vägvisare genom historiens blindskär fram till tiden efter kommunismens sammanbrott. De två standardverken på svenska om Jugoslavien och västra Balkan, Serber och kroater i historien av Arvid Fredborg och En historia om Balkan av Sanimir Resic, är båda skrivna mot denna bakgrund. Något vidare intresse har regionen i övrigt inte tilldragit sig sedan våra militära insatser i området avslutades åren runt 2010–2012. Svenska bedömare har därför i allmänhet inte ens  en grundläggande förståelse för hur situationen utvecklats sedan Jugoslavienkrigens slut. Den svenska förståelsen av Balkan börjar och tar slut i Srebrenica. 

Problemet är förstås att historien inte tog slut i Srebrenica.

Problemet är förstås att historien inte tog slut i Srebrenica. Sedan Jugoslavienkrigens slut och kommunismens fall har många saker hänt som dramatiskt ändrat förutsättningarna för västra Balkan, och för områdets möjligheter att integreras närmare med EU. Sedan runt år 2000 har de postjugoslaviska ekonomierna utvecklats och stärkts betydligt, inte helt olikt andra före detta kommunistiska länder. De postjugoslaviska staterna skiljer sig emellertid från de före detta sovjetiska i det att omställningsprocessen började från en annan utgångspunkt – Jugoslavien hade mer öppna handelsrelationer än Sovjetunionen, och dess näringsliv var inte lika hårt hållet som det sovjetiska. Jugoslavien var inte på samma sätt präglad av kommunismens revolutionära arv, och de länder som 1946 formellt instiftade federationen drabbades inte på samma sätt av stalinistisk kollektivisering och statsterrorism.  Även om federationens senare sönderfall drev stora befolkningsgrupper på flykt och slog många mellanfolkliga förbindelser i spillror, bibehölls de ekonomiska banden. Det finns generellt högre grad av ekonomisk-strukturell kontinuitet mellan de postjugoslaviska staterna och Jugoslavien, än mellan Sovjetunionen och de postsovjetiska länderna – vilket har bidragit till att de förändringar som ägt rum sedan kommunismens fall inte varit lika radikala som i andra länder. 

Tillväxt i länderna på västra Balkan samt Estland från 1990 till 2023. Alla siffror i USD, 2021 års fasta priser. Källa: Världsbanken

I likhet med de postsovjetiska staterna är de postjugoslaviska präglade av i vilket skick de var under kommunisttiden. Slovenien, som var den industriellt mest framträdande av delrepublikerna, åtnjuter högst BNP per capita. De tyngsta ekonomierna är fortfarande Serbien och Kroatien. Dessa är ungefär jämnstora, även om Kroatiens befolkning är betydligt mindre än Serbiens, vilket innebär en högre välståndsnivå per invånare – precis som under den kommunistiska perioden. Jugoslavien hade också en relativt fri ekonomi, med ett mer decentraliserat ekonomiskt system. Det efterkrigstida jugoslaviska kollektiviseringsexperimentet var relativt kortvarigt. Redan under 1950-talets första halva ansåg federationen att vad vi i dag betraktar som grundläggande marknadsprinciper var nödvändiga för tillväxt, samtidigt som man behöll femårsplaner, industriell planering och priskontroller på den federala regeringsnivån.

***

Flera olika initiativ har framgångsrikt genomförts för att främja ekonomisk integration mellan de postjugoslaviska staterna och övriga Europa, i vissa fall redan innan Jugoslavienkrigen avslutats. Bland de mest beständiga är det Centraleuropeiska frihandelsavtalet (Central European Free Trade Agreement, CEFTA), som egentligen grundades 1992 i dagens Visegrád-länder. CEFTA har med tiden muterat, i takt med att nya medlemsländer gått med i avtalet och tidigare medlemmar i stället anslutit sig till EU. I dag omfattar avtalet – förutom de postjugoslaviska stater som inte ännu är medlemmar i EU – även Albanien och Moldavien. 

Handelsutbytet mellan de centraleuropeiska EU-länderna och länderna på västra Balkan syns tydligt i handelsstatistiken. Balkanländerna är, trots vissa inbördes skillnader, varandras viktigaste handelspartners.  För de tre stora Balkanländerna är den Tyska förbundsrepubliken och Italien två av de övriga, följda av centraleuropeiska länder som Ungern och Österrike. Utifrån handelsmönstren framträder västra Balkan och de centraleuropeiska EU-länderna som en integrerad region – vilket också är ett av de uttalade syftet med ett annat initiativ, Open Balkan, som drivs av Serbien, Nordmakedonien och Albanien. Initiativet har stora likheter med det europeiska Schengen-samarbetet, och har hittills bidragit till dramatiskt ökad rörlighet för både individer och varor. 

Karta över Open Balkan-initiativet. Medlemmar i mörkgrönt, potentiella medlemmar i ljusgrönt. Källa: Wikimedia Commons

Parallellt med dessa regionala strävanden har också de flesta av länderna på västra Balkan inträtt i dialog med EU. Slovenien tillträdde som medlemsland 2004, Kroatien 2013. Montenegro öppnade förhandlingar med EU redan 2012, följt av Serbien 2013, medan förhandlingar med Bosnien-Hercegovina inte inleddes förrän mars 2024. Nordmakedonien har ännu inte formellt börjat förhandlingar – medan Kosovo fortfarande inte är erkänt som en självständig stat av alla länder i EU. 

I flera fall har emellertid intresset för ett närmande till och inträde i EU, bland de länder som ännu inte är medlemmar, framstått som ljummet. Ur ett svenskt perspektiv kan detta framstå som underligt, då den tidigare expansionen mot postkommunistiska länder gått relativt fort – ibland kanske lite för fort.  För de två viktigaste länderna på västra Balkan som inte redan är medlemmar – Bosnien-Hercegovina och Serbien – innebär den nära ekonomiska integrationen, och den redan välfungerande handelsrelationen, att avståndet till EU redan är mycket litet. Närheten innebär att de ekonomiskpolitiska incitamenten för vidare integration är få. Balkans olika länder åtnjuter redan många av de handelspolitiska fördelar som integration med EU kan erbjuda, samtidigt som man har frihet att eftersträva självständiga relationer med Ryska federationen eller Folkrepubliken Kina. 

Ur Serbiens perspektiv handlar motsättningarna i hög grad om landets möjligheter att bedriva en oberoende utrikespolitik utifrån vad man betraktar som sina egna intressen. Serbien har intagit en neutral hållning i relation till krigsutbrottet mellan Ryska federationen och Ukraina 2022, som ett gengäldande av Ryska federationens stöd i frågan om Kosovos självständighet. Det vore emellertid ett misstag att betrakta Serbien som allierade med Ryska federationen – de senaste två åren har landet sålt ansenliga mängder vapen och ammunition till Ukraina. I Serbiens ögon är EU samtidigt nära förknippat med Nato, den tidigare fienden. Detta innebär låsningar inom många potentiella samarbetsområden – som infrastruktur, gränskontroll och energifrågor.

Förre presidenten Franjo Tudjman (1922-99) står staty framför Nationalbiblioteket i Zagreb. Foto: Wiktor Nummelin/TT

För Kroatiens del är en utvidgad union inte heller nödvändigtvis särskilt eftersträvansvärt. En EU-expansion i närområdet skulle riskera Kroatiens lokala konkurrensfördelar, och riskera att tvinga landet till en revision av sin hårdföra linje gentemot Serbien. I Kroatien fronderar man gärna mot en dramatiskt uppmålad bild av serbisk revanschism och ovilja att erkänna jugoslavienkrigens folkmord. Den kroatiska retoriken gynnas av att många inom dagens serbiska elit – inte minst Serbiens nuvarande president Aleksandar Vučić – härstammar från samma politiska och ideologiska miljö som en gång Milošević, vars minister Vučić varit.  President Vučić har också flera gånger offentligt tagit ställning för en “storserbisk” nationstanke. Kroaternas retorik speglas i serbisk media av kroaternas oförmåga att göra upp med sin egen chauvinistiska och fascistiska historia, och Franjo Tudjmans långvariga regeringsparti Hrvatska demokratska zajednica (HDZ), har ofta beskyllts för att hålla liv i nostalgin inför den fascistiska rörelsen ustaša

Även Bosnien-Hercegovina har utmaningar som påverkar dess intresse för ett närmande till EU. Republika Srpska har i allt högre grad utnyttjat konstitutionella rättigheter till att obstruera integrationssträvanden inom landet. Både Republika Srpska och landets andra entitet Federationen Bosnien-Hercegovina har stora problem med korruption i samhällets högre skikt, vilket försämrar hela landets förmåga att föra en utrikespolitik fri från yttre inblandning – ovanpå vilket staten alltjämt är satt under ett slags förmyndarskap under EU. Man är därför i hög grad utlämnat till framväxande islamism och påverkan från Serbien och Kroatien.

Utvecklingen i Montenegro är också osäker – sedan landets dåvarande president Milo Djukanovic bröt med Serbiens president Slobodan Milošević 1996 har man långsamt kapat tidigare band med Serbien, propagerat en montenegrinsk nationalitet som separat från den serbiska, och fört landet in i Nato. Vilken väg landet kommer att välja inför framtiden är emellertid oklart. Såväl djupare integration med EU, som återupprättade band med Serbien – med vilket Montenegro var i union fram till 2006 – är möjliga scenarier. 

***

Längre söderut pågår alltjämt den långvariga konflikten mellan Kosovoalbaner, delvis skyddade av EU och Nato:s trupper i Kosovo, och nordmakedonier, som uppfattar läget som att Kosovoalbanerna bedriver väpnad infiltration av deras land i skydd av den internationella närvaron. Samtidigt försöker både Bulgarien och Grekland tvinga Nordmakedonien till eftergifter i olika nationsfrågor – nordmakedonernas nationella ursprung är omtvistat, vilket regelbundet utnyttjas av expansionistiskt eller chauvinistiskt sinnade bulgarer och greker för att framföra anspråk på Nordmakedonien.

Trögheten i närmandet mellan västra Balkan och EU kan därför i mycket förklaras med bristen på egentliga incitament för att rubba status quo – sedan mitten av 2010-talet har utvecklingen stelnat i ett nytt jämviktsläge, som visat sig ha ett egenvärde för många stater som ser det som nödvändigt för att man ska kunna bevaka sina intressen. Detta innebär – paradoxalt – att historien får en ny och annorlunda betydelse som den mest lättanvända politiska hävstången. Historien går förvisso inte igen, och det är långt ifrån en återupprepning av 90-talet, men ibland kan den rimma: Balkanländerna har en lång tradition av att välja och vraka bland sina oförrätter. Motsättningarna projiceras på historien och gör den till ett av de kraftigaste verktyg som regionens politiker har att tillgå. Genom att tvinga sina rivaler till historiepolitiska eftergifter, försöker man uppnå politiska fördelar. Dessa fördelar behöver inte nödvändigtvis innebära några avgörande skiften, utan det handlar i stället om maktpotentialen

Genom att tvinga sina rivaler till historiepolitiska eftergifter, försöker man uppnå politiska fördelar.

Denna maktpotential har synts tydligt i ett antal processer som pågått på Balkan sedan Jugoslavienkrigens slut. Ett fall som i Sverige fått en hel del medial uppmärksamhet är konflikterna kring beteckningen på den stat som i dag kallas för Nordmakedonien. Striden går tillbaka på mer än ett århundrade av förvecklingar mellan Bulgarien, Grekland, Serbien och Albanien, och en under 1900-talets första hälft mycket aktiv makedonsk kommuniströrelse. Det är ur dessa förvecklingar som den moderna, nordmakedonska staten uppstår i och med självständigheten 1991. Nordmakedonien befinner sig i skärningspunkten mellan flera andra länder och nationer, och dess förhållande till historien är symptomatiskt: dess ståndpunkter är okränkbara, tills de inte är det längre. Namnbytet från ”Forna jugoslaviska republiken Makedonien” till ”Nordmakedonien” betraktades som otänkbart i nästan tre decennier. Landet har i det längsta värjt sig mot namnbytet, eftersom det uppfattats som ett sätt för framförallt Bulgarien och Grekland att frånta Nordmakedonien en del av dess historiska och territoriella legitimitet. Det har också setts som ett sätt för båda länderna att i förlängningen driva igenom krav på politiska eftergifter gällande anspråk på territorier i regionen, och för Bulgariens del ett sätt att tvinga fram ökat politiskt inflytande i Nordmakedonska språk- och nationalitetsfrågor. 

Att man till slut nådde en överenskommelse i frågan var direkt kopplat till Nordmakedoniens strävanden efter ett medlemskap i Nato och ett närmande till EU. Efter att landet gått med på namnbytet, och erhållit Nato-medlemskap, möttes detta av ytterligare krav från bulgarisk sida – vilket, tillsammans med de ekonomiska faktorer vi redan diskuterat, förklarar varför processen inte rört sig nämnvärt sedan dess. Flera andra exempel finns; bland dem har några nämnts ovan, men förtjänar att tas upp igen – Serbiens och Kroatiens försök att utnyttja historiens oförrätter och förbrytelser för att legitimera sina respektive anspråk på inflytande, makt eller överhöghet över Kosovo och Bosnien; eller Montenegros mer sentida självständighetssträvanden, där synen på Montenegros historia avgör först nationens och sedan statens gränser. Den hårt drivna instrumentaliseringen av historien gör att den historiska sanningen i någon mån blir geopolitiskt ointressant – för de olika individuella aktörerna är det vilken funktion som historien kan fås att fylla, som spelar roll.

Prenumerera på Smedjan!

Varje lördag får du som prenumerant (gratis) ett nyhetsbrev med exklusiv text av Svend Dahl och lästips från veckan som gått. Dessutom unika erbjudanden på Timbro förlags utgivning.

I denna kraftmätning har EU framför allt förvandlats till ett verktyg, snarare än en partner eller en målsättning. Genom att överbetona de historiska konflikternas betydelse, har utomstående parter allt för ofta förstärkt den historiepolitiska polemiken – på bekostnad av all annan rapportering. För flera potentiella medlemsländer framstår det som om EU har skapat en situation där nuvarande medlemsländer kan använda unionen för att tvinga grannen att ge upp sina positioner.

Samtidigt finns det inte särskilt många incitament för varken nuvarande eller potentiella medlemsländer att göra upp med ovanan att använda historien som slagträ – såväl Serbien som Kroatien och Bosnien-Hercegovina uppfattar sig ha mer brännande problem att hantera, och jämviktsläget erbjuder dem en rad säkra fördelar de är ovilliga att riskera. När historiebruket är den enda rörliga delen i det politiska maskineriet blir det helt enkelt svårt att motivera en förändring som riskerar förskjuta den inbördes maktbalansen mellan Balkanländerna.

Omslagsbilden föreställer protester i Nordmakedonien inför ett EU-möte 2022. Foto: Boris Grdanoski/AP