Samhälle Krönika
Historien visar att Nooshi inte bluffar
Annars kloka personer verkar förutsätta att Nooshi Dadgostar bluffar när hon säger att Vänsterpartiet kommer att rösta nej till alla regeringskonstellationer som partiet inte är en del av. Men V:s agerande de gångna 35 åren pekar i motsatt riktning. Det skriver Smedjans chefredaktör Svend Dahl.
Det förekommer i delar av politik och media en uppfattning om att Nooshi Dadgostar bluffar när hon säger att Vänsterpartiet kommer att rösta nej till alla regeringskonstellationer som partiet inte är en del av.
Det är lätt att förstå bakgrunden. Under lång tid var Socialdemokraterna beroende av parlamentariskt stöd från dåvarande VPK. Det handlade inte om att kommunisterna gavs politiskt inflytande – S var ofta de första att konstatera att VPK inte var demokratiskt rumsrena. Men tack vare VPK:s mandat kunde S styra i minoritet, tryggt förvissade om att kommunisterna ”aldrig skulle fälla en arbetarregering”. VPK hade ingen annanstans att ta vägen.
Men sedan kommunismens fall har kärnan i Vänsterpartiets strategi varit att inte bara frigöra sig från det historiska arvet, utan också från den historiska rollen. Att trycka rött till en rödgrön regering som man inte själv är en del av är en naturlig konsekvens av en process som på allvar började i februari 1990. Det är 36 år sedan. Många av Vänsterpartiets nuvarande väljare var inte ens födda då.
Ingvar Carlsson ställde kabinettsfråga och räknade med att VPK till slut skulle stödja regeringen. Inte skulle väl VPK kunna fälla en S-regering.
Det hade bara gått några månader sedan Berlinmuren föll och partiet skulle ännu i ett par månader ha ett ”K” i partinamnet. Ställd inför en allt svårare kris i svensk ekonomi lade den socialdemokratiska regeringen fram det så kallade ”stoppaketet” med lönestopp och strejkförbud. Det stod tidigt klart att det fanns en riksdagsmajoritet mot regeringens förslag. Men statsministern, Ingvar Carlsson, ställde kabinettsfråga och räknade med att VPK till slut skulle stödja regeringen. Inte skulle väl VPK kunna fälla en S-regering. Men den 15 februari 1990 skedde det. VPK röstade med de borgerliga partierna.
Ingvar Carlsson återkom visserligen som statsminister, med VPK:s stöd, några veckor senare. Men anden var ur flaskan.
I spåren av krisåren och 1990-talets budgetsanering etablerade Vänsterpartiet sig som ett reellt vänsteralternativ till Socialdemokraterna. Och vid valet 1998 nådde man under Gudrun Schyman sitt bästa valresultat någonsin, med knappt 12 procent av rösterna. Men kanske än viktigare var att V successivt uppnådde en position där man kunde driva S vänsterut. Det blev inte minst tydligt under 2010-talet.
Vid valet 2010, då S-ledningen ytterst motvilligt accepterat att gå till val i ett samlat rödgrönt alternativ som inkluderade Vänsterpartiet, hade V-ledaren Lars Ohly börjat driva frågan om vinstförbud i välfärden. Frågan mobiliserade varken väljare eller gjorde något större avtryck i debatten. Även inom S var den dominerande uppfattningen att privata företag var ett rimligt komplement till de offentligt drivna verksamheterna. Men V fortsatte enträget att driva frågan. Och ännu en gång underskattades Vänsterpartiet.
Efter valet 2014 blev Vänsterpartiets villkor för att låta Stefan Löfven tillträda en utredning om vinstbegränsningar – den så kallade Reepaluutredningen. Utredningens förslag avvisades senare av riksdagens sakpolitiska högermajoritet. Men decenniet efter 2014 smälte Vänsterpartiets och Socialdemokraternas hållningar i frågan successivt samman. Därför kan man se Magdalena Anderssons linjetal om marknadsmisslyckanden våren 2024 som en viktig seger för Vänsterpartiet. Genom sin långvariga opinionsbildning i frågan om vinstförbud har V bekräftat ideologiska instinkter inom S och indirekt flyttat hela den svenska politiska debatten en bra bit vänsterut. Frågan är om ens Lars Ohly hade kunnat föreställa sig det 2010.
När S i januariavtalet efter valet 2018 gick med på att genomföra betydande delar av Centerpartiets och Liberalernas politik, och samtidigt betonade att V inte skulle få något inflytande över politiken, gavs Vänsterpartiet återigen chansen att demonstrera både sitt oberoende och sin maktposition.
Bland januaripartierna fanns en övertygelse om att riksdagsmajoriteten bestående av KD, M, SD och V aldrig skulle klara av att göra gemensam sak.
Bland januaripartierna fanns en övertygelse om att riksdagsmajoriteten bestående av KD, M, SD och V aldrig skulle klara av att göra gemensam sak och att punkterna i 73-punktsprogrammet därför i lugn och ro skulle kunna bockas av. Liksom Ingvar Carlsson i februari 1990 tänkte man att V inte hade någon annanstans att ta vägen.
Det visade sig som bekant ännu en gång att vara en felkalkyl. I december 2019 gjorde Vänsterpartiet, under ledning av Jonas Sjöstedt, upp med övriga oppositionspartier om att fälla januaripartiernas reformering av arbetsförmedlingen. Några månader senare krokade man arm med Moderaterna om mer pengar till kommunerna.
Och i slutet av juni 2021 gjorde Nooshi Dadgostar, som valts till partiledare i oktober året före, allvar av företrädarens löfte om att fälla regeringen om den lade fram förslaget om fri hyressättning i nyproduktion. Med röstsiffrorna 181 mot 109 och 51 nedlagda, tillkännagav riksdagen att den inte längre hade förtroende för statsminister Stefan Löfven. Underskatta inte Vänsterpartiet, var Dadgostars budskap när hon inför förtroendeomröstningen gjorde sin röstförklaring:
När regeringen tillträdde i januari 2019 så byggde det på fem partiers mandat. Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet, Liberalerna – och Vänsterpartiet. Fyra av dessa partier kom överens om att stänga ute det femte partiet Vänsterpartiet. Våra mer än en halv miljon väljare stängdes ute från förhandlingsrummet där de 73 punkterna i det så kallade januariavtalet togs fram. Detta trots att Vänsterpartiets mandat krävdes för att regeringen skulle kunna tillträda och avtalet ha någon mening.
Kan man göra upp med Moderaterna om sakpolitik och kan man fälla Stefan Löfven över frågan om marknadshyror, då kan man rösta nej till en socialdemokratisk statsminister som inte gör Nooshi Dadgostar till bostadsminister, Ali Esbati till arbetsmarknadsminister och Ida Gabrielsson till kommunminister.
Häromdagen skrev Vänsterpartiets ekonomisk-politiska talesperson Ida Gabrielsson på X: ”Det är nog svårsålt att gå till nyval efter att man vägrat möjliggöra någon av dom två existerande alternativ som finns”.
Exakt där, i klartext, i god tid före valet, finns Vänsterpartiets kalkyl: Varken Socialdemokraterna eller Miljöpartiet, men kanske allra minst Centerpartiet, kommer att vilja driva Sverige till nyval med argumentet att ett parti för 36 år sedan kallade sig kommunistiskt. Argumentet är med tiden allt mer obegripligt för väljarna, inte minst för Vänsterpartiets egna. Därmed är Vänsterpartiet det parti på den rödgröna sidan som har minst att förlora på att stå på sig i höst. Kosta vad det kosta vill – för de tre övriga.
Därför bör vi utgå från att det Nooshi Dadgostar säger i regeringsfrågan är sant.