Humanister sågar av den gren de sitter på
På sistone har man inom humaniora lagt sig platt för ett meriteringssystem hämtat från naturvetenskaperna. Därmed har man gjort avkall på den publika sida som motiverar humanioras existens.
De senaste decenniernas förändringar inom svensk humaniora kan knappast illustreras bättre än av litteraturprofessorn Gunnar Brandell i Uppsala. Mina studier i Uppsala inleddes vid den tid då han pensionerades, i början av 1980-talet. Han hade då varit verksam som professor i nästan i två decennier. Innan han kom till Uppsala hade han arbetat under drygt tio år på Svenska Dagbladet.
Från mitten av 1950-talet var han tidningens kulturchef. Innan han hamnade på Svenska Dagbladet 1951 hade han sedan 1943 varit anställd på Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning, bland annat som tidningens Pariskorrespondent. Under åren på GHT och SvD gav han också ut en rad litteraturvetenskapliga verk, däribland flera böcker om Strindberg.
Under mina egna doktorandår i Uppsala berättades det om hur Brandell författade sina understreckare till SvD: gående fram och tillbaka på sitt tjänsterum kedjerökande och dikterande för en sekreterare.
I dag har humaniora nästan helt dränerats på den publika ådra som Gunnar Brandell representerade. I många av de humanistiska ämnen där monografiskrivande tidigare var det självklara sättet att meritera sig har bokutgivning i bästa fall blivit en sidoverksamhet för de närmast sörjande.
I många av de humanistiska ämnena har bokutgivning i bästa fall blivit en sidoverksamhet för de närmast sörjande.
Litteraturvetenskapliga böcker recenseras numera nästan enbart i vetenskapliga publikationer. Medan de senare för bara 20–30 år sedan framstod som ett slags lärlingsverkstäder, har deras status kommit att höjas i takt med att humanisterna har lagt sig platt inför naturvetenskapliga kriterier på vetenskaplighet. Detta har dock inte motsvarats av någon kompetenshöjning av redaktörssysslorna som sådana.
Problemet är att man inom humaniora därmed riskerar att såga av den gren som man sitter på.
Ty naturvetenskaperna fungerar generellt sett på ett annat sätt än humaniora. Inom de förra är det inomvetenskapliga publicerandet i tidskrifter som endast specialister läser blott ena sidan av en verksamhet som är dels inåtvänd, dels publik. Den extroverta sidan består där av de vetenskapliga rönens omsättning i en verklighet utanför universitetet – det kan vara i form av medicinska produkter, någon komponent i en mobiltelefon och så vidare.
Men hur omsätts humanioras rön i en värld utanför universitetet? Det varierar naturligtvis. Pedagoger ägnade sig under årtionden åt att förstöra den svenska skolan. Arkeologi är i sin tur i viss mån ackumulativ: råkar man hitta en viss krukskärva eller en viss samling med lertavlor skulle det – rent principiellt – kunna innebära att delar av den antika historien måste skrivas om.
Att det på bred front bedrivs forskning som kan synas helt igenom introvert är i det fallet ett nödvändigt villkor för att verksamheten ska kunna resultera i någonting extrovert. I det avseendet föreligger kanske ingen principiell skillnad mellan arkeologi och vissa naturvetenskapliga ämnen. En upptäckt måste föregås av otaliga misslyckanden och grundstötar. Det ligger i sakens natur.
Men inom det ämne som Gunnar Brandell var professor i, ser det extroverta inslaget annorlunda ut. Där har kontakten med världen utanför universitetet alltid bestått i att man producerar text som kommer allmänheten till gagn.
Visst kan det finnas ett syfte med att i vetenskapliga tidskrifter publicera artiklar som inte läsas av någon annan än den person som anlitas i peer review-förfarandet. Det syftet skulle i så fall bestå i att ens rön på sikt blir till nytta för någon annan forskare, en forskare som sätter in dessa rön i ett större sammanhang – i en bok eller i en tidnings- eller tidskriftsartikel som intresserar allmänheten.
En del forskare inom humaniora skakar säkert på huvudet åt att jag förutsätter att ens verksamhet ska vara till gagn för någon utanför universitetet. Men vad jag menar är naturligtvis inte att det nödvändigtvis ska gå att omvandla forskningsrönen till någon sorts ekonomiskt värde eller till mätbar praktisk nytta. Men jag tror att man misstar sig och kommer att bli ordentligt besviken om man räknar med att staten ska fortsätta att pumpa in pengar i verksamheter som endast är av intresse för dem som försörjer sig genom verksamheterna i fråga.