Hur i helvete hände det här?

PJ O’Rourke
How the hell did this happen? – the US election of 2016
Grove Press UK

Hur fan gick det här till? Redan med boktiteln sammanfattar PJ O’Rourke det mesta av valåret 2016.

Om det är någon man borde vända sig till för att förstå vad som komma skall är det förstås till mannen vars utrikespolitiska betraktelser samlats under titeln Give war a chance och vars legendariska introduktion till det politiska skeendet i Washington heter Parliament of whores. Den senare är full av cyniskt kvicka visdomar som ”Republikanerna är partiet som säger att staten inte fungerar, sedan blir de valda och bevisar det” och ”Att ge pengar och makt till politiker är som att ge whisky och bilnycklar till tonårspojkar”.

Med Donald Trump i Vita Huset är trafikolyckan här och allt vad O’Rourke varnat för på väg att besannas. ”Vad var det jag sade?” hade han förstås kunnat säga, men det hade inte varit särskilt kul. Eller sant. O’Rourke gjorde snarare sitt bästa för att titta bort från olyckan.

Kapitlen består till stor del av omarbetade artiklar och O’Rourke följer i det längsta alla andra republikanska kandidater utom Trump. Rand Paul konstaterade att om han försöker vara hyggligt libertariansk så blir han attackerad från höger, från vänster och från libertarianerna. Han kom inte ens till primärvalen. Jed Bush, Ben Carson och Chris Christie gjorde inte heller så stora avtryck – med undantag av den sistnämnde, på vågen. Förlåt, men en triggervarning är att boken innehåller en försvarlig mängd skämt om Christies rondör. Skojigare än så blir det liksom inte.

Tvärtom. Inget kan som en luttrad, distanserad cyniker bönandes på sina bara knän att folk ska rösta på en åtminstone halvnormal fårskalle illustrera att det amerikanska valåret 2016 inte var så roligt. I alla fall inte för folk som läser böcker.

Inget kan som en luttrad, distanserad cyniker bönandes på sina bara knän att folk ska rösta på en åtminstone halvnormal fårskalle illustrera att det amerikanska valåret 2016 inte var så roligt.

O’Rourke erbjuder ett halvhjärtat försvar för Marco Rubio (han har trots allt skött sin privatekonomi precis som den federala ekonomin när han köpt hus och båtar han inte haft råd med och tagit sina pensionsbesparingar för att täcka det) och riktar en desperat uppmaning till landets ungdomar att mobilisera sig för Ted Cruz.

Slutligen förklarar sig den inbitne republikanen beredd att gå och rösta på Hillary Clinton. Hon som mer än någon annan förkroppsligar allt demokraterna är för en republikan: arrogant, korrupt, politiskt korrekt, alla goda gåvors givare och bevisligen inkompetent i att handha makt. Detta plågsamma intellektuella martyrskap hade i sig varit den ultimata förnedringen – om det inte var för att ingen i väljarkåren kunde brytt sig mindre, de röstade på Trump ändå.

Vad är det då hos Donald Trump som frammanar sådan aversion hos en republikan som O’Rourke? Hans politiska budskap och hur det framförs – eller som det också kan formuleras: hans ”nativistiska, isolationistiska, merkantilistiska, bigotta, oförskämda, vulgära och obscena skit”. Tonen må vara en anpassning till en polariserad tid präglad av inte så mycket ”civil war” som ”a war on civility”, men den speglar tröttheten många känner över att alls behöva bemöta och argumentera emot bisarra och tusenfalt tillbakavisade föreställningar om att protektionism räddar jobb och att det är ett enormt problem att vara ett land som människor vill flytta till snarare än från. Lite som att konfronteras med stödet för en kandidat som Bernie Sanders, vars ideologi – för att låna O’Rourkes formulering – dog när Berlinmuren föll på den. Men där är vi nu och det är bara att ogilla läget.

Någon egentlig förklaring till Donald Trumps seger har inte O’Rourke, även om han har insiktsfulla saker att säga. Om folkligt missnöje – visst, finanskrisen fick en del att vakna på soffan hos en kompis eftersom någon tagit huset, men de flesta av oss har redan skilt sig. Om eliter – med globaliseringen kom världen närmare, men trodde eliterna verkligen att det skulle få folk att trivas bättre med varandra? Testa det med ungarna i ett bilbaksäte! Om populism – varje person i en demokrati är en individ, men se upp när de blir ”folket”, det var inte individer som dödade Sokrates, de var tvungna att bli en mobb först.

Någon egentlig förklaring till Donald Trumps seger har inte O’Rourke, även om han har insiktsfulla saker att säga.

Det mest talande med O’Rourkes rekapitulering av valet 2016 är dock hur aktivistisk och partisk hans bevakning blev, och att han landade i precis samma politiska rekommendation som i stort sett alla andra journalister i andra etablerade medier. Som han självironiskt noterar i ett postscriptum till sitt stöd för Hillary Clinton: ”Jag antar att mitt stöd inte hade särskilt stor vikt för arbetarväljare i de avgörande och jämna delstaterna.”

En gång i tiden hade läsare från detta segment inte varit en skrattretande tanke.