Samhälle Åsikt
Hur många har facken råd att exkludera?
Den som värnar partsmodellen borde bekymra sig över hur fackföreningarna ställer upp värdegrunder som exkluderar betydande delar av befolkningen, och därmed urholkar förutsättningarna för den svenska modellen på arbetsmarknaden. Det skriver Carl Eos, författaren bakom pseudonymen Teodor Gustafsson.
Jag avslutade min anställning på ett fackförbund eftersom jag gett uttryck för politiska uppfattningar som stred mot deras värdegrund. Detta är förbundets egen beskrivning av händelserna så som de kommunicerats. Bakgrunden är även den känd: Jag har under pseudonym skrivit en roman om en karaktär som är sverigedemokrat och publicerat artiklar där jag intagit politiskt konservativa ställningstaganden.
Någon kanske tror att jag har något emot fackförbund, att jag sedan tidigare varit negativ till fackförbund eller att händelserna gjort mig negativ. Så är det inte. Den text som du är på väg att läsa är skriven till de svenska fackens och den svenska partsmodellens försvar.
Den svenska partsmodellen förutsätter hög facklig anslutningsgrad. Under lång tid har fackliga organisationer strävat mot att upp mot 90 procent av arbetstagarna inom det egna avtalsområdet ska vara fackligt anslutna. I dag uppnår få, om ens något, förbund den nivån. Men bara ambitionen förutsätter en lyhördhet inför arbetstagarnas syn på fackförbundens roll.
Min erfarenhet är att krismedvetenheten inom arbetstagarorganisationerna inte riktigt infunnit sig.
Anslutningsgraden hos fackliga organisationer är hos arbetarkollektivet cirka 60 procent. På tjänstemannasidan ser det något bättre ut med motsvarande siffra någonstans runt 75 procent. Förutom det anmärkningsvärda i att anslutningsgraden är högre hos tjänstemän kan man notera att trenden varit fallande de senaste årtiondena. Min erfarenhet är dock att krismedvetenheten inom arbetstagarorganisationerna inte riktigt infunnit sig. Detta beror på att befolkningen, och därmed arbetskraften, ökat kraftigt vilket gjort att många förbund på tjänstemannasidan ökar i medlemsantal trots fallande anslutningsgrad.
Vad gäller arbetarkollektivet hos förbunden inom LO har en partipolitisk koppling till Socialdemokraterna upprätthållits in i 2000-talet. Detta har varit möjligt eftersom det funnits stöd hos de egna medlemmarna. Detta har dock förändrats dramatiskt i och med Sverigedemokraternas intåg på den politiska scenen. I dag är den partipolitiska kopplingen, inte minst fackens ekonomiska bidrag till partiet, en känslig fråga.
Det finns en insikt om att det blir svårt att vända den nedåtgående trenden vad gäller anslutningsgrad utan att frikoppla sig från Socialdemokraterna. Det är dock tveksamt om förbunden orkar göra detta själv, men de ser ut att få viss draghjälp av Tidö-partierna som hotar att gå lagstiftningsvägen. Skillnaden mot Danmark är slående eftersom fackförbunden där klarade av att ta beslutet om partipolitisk frikoppling själv.
Fackförbunden inom TCO och Saco har hittills kommit relativt lätt undan i denna fråga. De kan, helt korrekt, säga att de är partipolitiskt obundna. En rad ageranden kring förtroendevalda och anställda som haft uppdrag för SD eller gett uttryck för högerpolitiska åsikter aktualiserar dock frågan även för dem.
Det har funnits en trend hos tjänstemanna- och akademikerförbund att försöka vidga det fackliga uppdraget.
Det har funnits en trend hos tjänstemanna- och akademikerförbund att försöka vidga det fackliga uppdraget från kärnfrågorna om anställningsvillkor, kollektivavtal och arbetsmiljö till andra politiska områden. Vanliga exempel sådana områden är klimatfrågan, jämställdhet och mångfald och migration.
Är det då inte upp till förbunden själva att avgöra vilka politiska ställningstaganden de vill göra? Svaret på den frågan är att de har rätt att avgöra detta. De har dock inte möjlighet att avgöra det omgivande samhällets reaktioner.
Fackförbunden står inför ett vägval. Man kan välja att fokusera på kärnuppdraget och att frigöra sig från partipolitiska kopplingar och ställningstaganden i frågor som inte är relaterade till partsmodellen, kollektivavtalen och förutsättningar på arbetsmarknaden för medlemmarna. Eller så kan man säga att 20, 30 eller 40 procent av svenska folket har uppfattningar som strider mot förbundets värdegrund. Det val som görs får konsekvenser.
Om facken väljer radikalisering och konfrontation framför bred enighet kring kärnuppdraget riskerar de än snabbare fallande anslutningsgrad. Det kan sätta den svenska partsmodellen i gungning. Denna modell har varit framgångsrik på flera sätt. Den har gett parterna möjlighet till inflytande och skapat förutsättningar för branschmässigt och lokalt anpassade kollektivavtalsregleringar. Den har också, sedan industriavtalet 1997, gett oss en arbetsmarknad med få konflikter.
Sveriges lagstiftare har också gett fackförbunden, tillsammans med arbetsgivarna, vissa privilegier. Exempelvis är det parterna som kan stämma i den lagreglerade Arbetsdomstolen där parterna själva är med och dömer. Politikerna har också medvetet skapat en arbetsmarknad med få regleringar och med förutsättningar för kollektivavtalen som i praktiken gör att ett fackligt medlemskap är att rekommendera för de flesta arbetstagare.
Om fackförbunden kommer fram till att deras ”värdegrund” gör att de ska exkludera stora delar av befolkningen inom den nya borgerliga högern och Sverigedemokraterna, riskerar partsmodellen att hamna i gungning. De exkluderade delarna av samhället kommer sannolikt vilja se politisk förändring.
Den som anser att den svenska partsmodellen även fortsättningsvis har förutsättningar att skapa goda villkor för såväl arbetstagare som arbetsgivare bör sträva efter minskad politisering och konfrontation hos de fackliga organisationerna. En fallande facklig anslutningsgrad och ett alltmer detaljreglerade EU är en kombination som kan leda till den svenska partsmodellens fall över tid. För fackförbund finns anledning att fundera över om man verkligen vill ha en för exkluderade värdegrund.