Samhälle Essä
Hur nyliberaler kom att rösta på Miljöpartiet
Idag är Miljöpartiet det parti som borgerliga väljare minst gärna samarbetar med. Inför valet 2010 var dock tongångarna helt andra. Henrik Dalgard skriver om en tid då Miljöpartiet var ett protestalternativ för missnöjda nyliberaler.
Inför valet 2010 var stämningen flörtig mellan svenska nyliberaler och Miljöpartiet. Debattören och författaren Mattias Svensson skrev en röstförklaring i Magasinet Neo där han argumenterade för att de gröna utgjorde ett vettigt protestalternativ för liberaler som värnade öppna gränser och personlig integritet, samt såg den traditionella borgerligheten som för lat och systembevarande.
I Almedalen 2010 stod Johan Norberg och Maria Wetterstrand för en av veckans huvudattraktioner, när de under gemytlig stämning debatterade ”Hur liberala är de gröna och hur gröna är liberalerna?”.
Tolv år senare är tongångarna rakt motsatta. Miljöpartiet är det parti som borgerliga väljare minst gärna samarbetar med, och partiet är idag fast förankrat i det rödgröna blocket. Att några av Sveriges ledande liberala debattörer såg liberal potential hos Miljöpartiet är i dagens politiska klimat svårbegripligt. Av borgerliga debattörer har Miljöpartiet av idag rentav anklagats för att i klimatomställningens namn ha skaffat sig totalitära drag.
– Det var en annan typ av problem då. Alliansen hade blivit självtillräcklig. Man upprätthöll och administrerade den stora staten, istället för att genomföra borgerliga reformer. Och Moderaterna var vid tidpunkten angelägna om att framstå som systemets bästa försvarare.
Mattias Svensson lägger ut orden när jag ber honom resonera om 2010 års politiska kontext. Det är en problembeskrivning som ofta lyfts i diskussioner om Alliansens sista tid vid makten, och kanske framförallt om varför Nya Moderaterna som projekt strandade. Efter 2006 valvinst var det en systemkritisk och reformivrig borgerlighet som intog Rosenbad. Stora skattereformer skulle genomföras och statliga monopol skulle avskaffas. Men efter 2010 års val försvann systemkritiken och reformivern. I det sammanhanget, när samtliga allianspartier irrade runt i en torr idémässig öken, framstod Miljöpartiet som fräscht och spännande.
– MP var mer maktkritiska och hade vissa frihetliga drag, som kritik mot övervakning och värnplikt. Den folkhemsnostalgi som idag är populär både till vänster och höger lyste helt med sin frånvaro i debatten och S framstod som allt mer isolerade. Om Miljöpartiet kunde komma över till den borgerliga sidan med engagemang för vissa frihetsfrågor skulle S isoleras ytterligare, fortsätter Mattias Svensson.
Det var inte bara liberaler som blickade hoppfullt mot Miljöpartiet – känslan var ömsesidig
Drömmen om ett liberalt Miljöparti handlade med andra ord inte bara om partiets liberala tendenser utan också om en önskan att göra Socialdemokraterna isolerade och irrelevanta i den tidens politiska landskap.
Det var inte bara liberaler som blickade hoppfullt mot Miljöpartiet – känslan var till viss del ömsesidig. Det dåvarande språkröret Maria Wetterstrand berättar, när jag träffade henne för en kort intervju, att hon såg Miljöpartiet som ett brett ideologiskt projekt.
– Jag har alltid tyckt att Miljöpartiet ska rymma allt från en frihetlig vänster till socialliberaler. Vi ska inte vara ett statssocialistiskt parti, säger hon.
Just synen på den gröna ideologin är central för att förstå hur Miljöpartister agerar politiskt och förhåller sig till andra partier.
Läs också:
I de inledande delarna i partiets första idéprogram från 1982 beskrivs det som brukar anses vara centralt inom den gröna idérörelsen – de tre solidariteterna: ”Vår ideologi vilar på en solidaritet som kan uttryckas trefaldigt: solidaritet med djur, natur och det ekologiska systemet, solidaritet med kommande generationer.”
Vidare läggs stor vikt vid att partiet och det gröna är något annat, något alternativt, jämfört med tidigare partibildningar och de vanliga politiska konfliktlinjerna: ”Miljöpartiet de gröna ska arbeta fristående från blockbildningar och obundet av det traditionella höger–vänstermönstret.”
Just det sistnämnda har sedan dess varit en viktig del i Miljöpartiets identitet och självbild – man är inte som de andra – man är inte höger eller vänster. Och det var just det alternativa som en del liberaler blev attraherade av runt 2010. Här var ett parti som inte var del av systemet och som i sin breda ideologiska kyrka hade vissa frihetliga drag som decentralism, systemkritik och motstånd mot övervakning.
Det var en borgerlighet som var betydligt mer systemkritisk än idag.
Som sagt är det något som kan vara svårt att greppa idag, men en viktig del i den tidens politiska kontext var de idag nästintill helt frånvarande integritetsfrågorna. Den så kallade FRA-debatten 2008 rev upp djupa klyftor inom det borgerliga lägret, och det fanns en del av borgerligheten som kritiserade de egna partierna för att de blivit allt för systembevarande och tog strid mot utökade statliga maktbefogenheter. Det var med andra ord en borgerlighet som var betydligt mer systemkritisk än idag. Ett drag som passade väl ihop med de maktkritiska och frihetliga aspekterna i Miljöpartiet.
Sedan hände emellertid det som Miljöpartiet i sitt första idéprogram inte sade sig vara – man blev som de andra partierna och trycktes in i den klassiska höger–vänsterskalan. Detta har skildrats i längd i Maggie Strömbergs bok med just det namnet Vi blev som dom andra: Miljöpartiets väg till makten (2016).
När partiets företrädare efter många interna debatter kom att arbeta för att göra partiet regeringsdugligt och tog på sig kavajen istället för den stickade tröjan kom det också indirekt att påverka partiets ideologiska förhållningssätt. Det parti som sade sig vara alternativt och systemkritiskt började samarbeta med systemet – man började samarbeta med Socialdemokraterna.
Successivt har detta gjort Miljöpartiet till en självklar del av vänstersidan i politiken. Att regeringspartners måste anpassa sig efter varandra politiskt är en självklarhet, men politiska samarbeten betyder också att förhållandet till olika väljargrupper förändras. Vilka väljargrupper ett parti attraherar är i sin tur något som kan påverka partier idémässigt. Det sistnämnda är något Maria Wetterstrand kommer in på när jag ber henne resonera om hur Miljöpartiet påverkats ideologiskt av samarbetet med Socialdemokraterna:
– Man tenderar att få väljare som befinner sig på vänstersidan av spektrat och tappar liberala väljare. Den liberala aspekten av det gröna har till viss del försvunnit tycker jag.
Huruvida grön ideologi ska vara vänster eller fristående är emellertid en fråga, som trots det numera långa samarbetet med Socialdemokraterna fortfarande dyker upp i partiets interna diskussioner, särskilt i ungdomsförbundet. Inför Grön Ungdoms senaste val av språkrör, där det fanns flera kandidater till platserna, var diskussionen påtaglig. En av kandidaterna, Erik Wahlström har varit tydlig med att han tycker MP borde bli mer fristående och söka samarbeten åt båda hållen i mitten.
– Tidigare var man mycket mer öppna inför politiska samarbeten. Om man inte kom överens med S gick man till Alliansen. Då kritiserade vi Vänsterpartiet för att de ville ha för hög skatt och vi tog strid för småföretagarnas villkor. Det är lite annorlunda jämfört med nu, säger han när jag träffar honom på Stockholms nation i Uppsala.
Under Grön ungdoms riksårsmöte var det dock inte den ”fristående” synen på den gröna ideologin som vann gehör utan kandidaterna som såg grön ideologi som vänster och som därför menade att Miljöpartiet skulle vara knutna till vänsterblocket vann språkrörsomröstningen.
Det är en syn som även tar sig uttryck i moderpartiet. Valet av Märta Stenevi till språkrör är ett exempel. Hon är mer benägen att inta mer klassiska vänsterpositioner och partiet röstade under sin senaste kongress genom ett program för social rättvisa som kan beskrivas som utpräglat ekonomiskt vänster.
De liberala dragen i den gröna ideologin, som 2010 lockade liberaler till Miljöpartiet, är med andra ord inte alls lika framträdande idag. Att partiet efter nästa val skulle samarbeta med högersidan i svensk politik tycks minst sagt osannolikt, särskilt när Sverigedemokraterna nu är en del av högerblocket.
Den som inte reformerar dör
Det finns dock mycket att lära av hur Miljöpartiet kunde bli ett protestalternativ för svenska liberaler. Som sagt kännetecknades den borgerlighet som styrde 2010 av en reformtrötthet. Systemen skulle förvaltas och status quo bevaras. Denna brist på systemkritik och reformvilja kan sägas utgöra en anledning till den borgerliga valförlusten och att Nya Moderaterna som projekt fick sitt slut.
Nu har de borgerliga partierna i form av M, L och KD återigen startat igång valmaskineriet, med siktet inställt på maktskifte. Om de borgerliga partierna finner sig sitta på den politiska makten efter den 11 september får de inte hamna i samma fälla som man gjorde efter valet 2010. Systemkritiken måste vara ständigt närvarande för att reformtakten inte ska avstanna. Den som inte reformerar dör.