Hans Bergström:
Hur polariserat är USA?
Utblick Essä
Spiralen av politisk polarisering fortsätter i USA. Men bakom braskande rubriker kan den uppmärksamme notera att amerikanerna i allmänhet är betydligt mer nyanserade än deras politiker. Det skriver Hans Bergström i ett utdrag från den nya boken "Presidentvalet 2024 och demokratin i Amerika".
Många även i Sverige känner nog till ”A Prairie Home Companion”, radiounderhållningen från Minnesota varje lördag (senare även producerad som film med samma namn). Dess mest kända inslag var programledaren Garrison Keillors monolog ”News from Lake Wobegon”, ”the little town that time forgot and the decades cannot improve – where all women are strong, all the men are good looking and all the children are above average.” Garrison Keillor drev godmodigt med de skandinaviska ättlingarna i en liten stad i Minnesota.
Keillor brukade inleda den veckovisa rapporteringen med orden ”Well, it´s been a quiet week in Lake Wobegon, Minnesota, my home town, out on the edge of the prairie.” Så kom några vardagliga tilldragelser. Som när dottern i huset kommit åter på besök efter några månader i Kalifornien. Ingen i den säkert traditionella familjen reagerade nämnvärt när dottern berättade att hon rökt cannabis i San Francisco, inte heller när hon informerade om att hon gått in i en lesbisk relation. Men så kom en värre upplysning: ”min flickvän är republikan”. Då tog det hus i helsike i familjen, som säkert röstade på Hubert Humphreys ”Minnesota Democratic Farmer-Labor Party”.
I en undersökning från 1958, förklarade 38 procent av Demokrater att de ville att deras döttrar skulle gifta sig med en Demokrat; 25 procent av Republikaner ville att deras döttrar skulle gifta sig med en Republikan. När samma fråga ställdes 2016, visade det sig att 60 procent av Demokrater och 63 procent av Republikaner hade denna inställning. Motviljan mot äktenskap över partibarriären har förstärkts ytterligare åren därefter.
Motviljan mot äktenskap över partibarriären har förstärkts ytterligare åren därefter.
Resultatet tyder sannerligen på en polarisering som nått även privatlivet. Kanske menar föräldrar, inte utan vishet, att skild världssyn kan tänkas leda till gräl och slitningar i ett äktenskap. Men förändringen speglar nog också vad statsvetare benämner ”affektiv identifikation”, att detta att ansluta sig till ett parti inte enbart är en fråga om program utan åtföljs av en djupare känslomässig tillhörighet. Här finns vidare en asymmetri i uppfattningen av motiv. Ditt eget val av parti och ideologi är motiverat av vad som är gott för landet, medan de som gjort ett helt annat val är motiverade av hat och illvilja. När Laura Trump i början av mars 2024 valdes till vice ordförande i RNC (the Republican National Committee), sa hon tidstypiskt i sitt tacktal att valet 2024 ”is not between right or wrong, but between good and evil”. En undersökning 2016 från Pew Foundation visade att 70 procent av politiskt engagerade Demokrater och 62 procent av engagerade Republikaner kände sig skrämda (”afraid”) av det andra partiet.
Historien från Lake Wobegon har stöd i data också på det sättet att amerikanerna har blivit mer och mer toleranta längs alla andra ledder än politisk tillhörighet. Ett kraftfullt exempel rör giftermål över rasgränsen. Ändå sedan 1958 har Gallup ställt frågan: ”Do you approve or disapprove of marriage between Black people and White people?” 1958 var det bara fyra procent av ett representativt urval amerikaner som svarade ”approve” på den frågan. I den senaste undersökningen, från 2021, är andelen ”approve” uppe i 94 procent. Giftermål över rasgränsen är närmast universellt accepterad, en av de största transformationerna genom Gallups historia. ”Rasöverskridande” giftermål blir också allt vanligare.
USA har haft åtta år med sin förste ”svarte” president, och Obama skulle utan tvivel få stöd för en tredje period om konstitutionen så medgav. Vita bönder på Iowas landsbygd röstade på Obama i primärvalen 2008.
Attityden till homosexuella par har genomgått samma dramatiska förändring. Det är en närmast ofattbar förändring på kort tid i ett land så djupt präglat av religion som USA, att homosexuella äktenskap i dag är helt okontroversiella. Inte förrän i maj 2012 gick Barack Obama, då på sitt fjärde år som president, ut och stödde tanken.
USA har på kort tid blivit ett mycket mer tolerant land – men inte i politiken, tycks det. Där verkar landet bli alltmer splittrat och hatiskt.
Data från American National Election Studies styrker bilden av ett växande ideologiskt gap mellan de två stora partierna. Demokratiska väljare går allt längre vänsterut och republikanska väljare allt längre högerut i sin ideologiska självplacering.
Men är den växande klyftan mellan partierna detsamma som en allt hårdare uppdelning av hela befolkningen? Det kan ifrågasättas.
Det bör noteras att allt färre, över tid, identifierar sig med partitillhörighet.
Vad vi ser är mer av ”hyperpartisanship” bland och mellan de mest partipolitiskt engagerade. Detta hänger delvis samman med att de båda stora partierna har blivit alltmer internt homogena till sin ideologiska lutning. Fram till 1980-talet, ungefär, representerade sydstaterna en solid konservativ del av det demokratiska partiet. Den var konservativ inte endast i fråga om ”civil rights”, utan betydligt vidare, under namnet ”blue dog democrats”. Republikanerna hade samtidigt kvar en del av sina rötter i nordöstra USA och i Kalifornien, som ett parti för företagsamhet och självrådighet. I delstater som Illinois, med många republikanska svenskättlingar, och även New York fanns en lång sådan tradition i ”The Party of Lincoln”. Lokaltidningen där vi bor i Western New York sommartid har namnet ”The Westfield Republican” och grundades 1856, med det Republikanska partiet.
Med konservativa Demokrater från söder i kongressen och liberala Republikaner från norr, hade båda partierna en intern mångfald. Koalitioner över partigränserna kunde lätt bildas.
Partierna har under 2000-talet inte längre karaktär av ‘big tents’, där olika åsikter och idériktningar godtogs.
Republikanerna tog sedan över södern, men utplånades nästan i New England. Partierna har under 2000-talet inte längre karaktär av ”big tents”, där olika åsikter och idériktningar godtogs. Det är till exempel numera praktiskt taget omöjligt att bli en Republikansk kandidat till kongressen om du inte deklarerar dig som ”pro-life”, dvs för ett grundläggande stopp för abort. Omvänt kan du inte bli en kandidat för det Demokratiska partiet om du inte är ”pro-choice”, för kvinnans rätt att avbryta ett havandeskap under praktiskt taget alla omständigheter och ända fram till nedkomsten.
Tendensen har förstärkts av primärvalen, som premierar de mest högljudda kandidaterna, de som profilerar sig som ”a strong conservative” hos Republikanerna och som ”progressive” hos Demokraterna. Genom att det överväldigande antalet valdistrikt är säkra för det ena eller andra partiet, blir det avgörande för en kandidat att vinna stöd från det egna partiets aktivister, mer än från en bredare valmanskår. Medveten politisk dragning av valdistrikten så att de blir säkra för något av partierna, så kallad ”garrymandering”, bidrar.
Fler och fler amerikaner lever i vad Wall Street Journal-redaktören Gerard Baker betecknat som ”landslide county”. Så sent som 1992, när Bill Clinton valdes till president, bodde 38 procent av amerikanerna i ett county (den administrativa nivån mellan städer och delstat) i vilket en presidentkandidat vann med mer än 20 procentenheters marginal. I valet 2016 var den andelen uppe i 60 procent.
Även om andelen ”Independents” har ökat, har de flesta av de väljare som betecknar sig som oberoende en ideologisk lutning, en större närhet till något av de stora partiernas allmänna utsikt. Röstsplittringen har faktiskt minskat över tid, alltså fenomenet att man röstar på ett parti i presidentvalet och ett annat parti vid valet till kongressen. Detta kan tyckas paradoxalt, givet den ökade andelen ”Independents” av presidentval:
2008 | 7 delstater |
2012 | 8 delstater |
2016 | 0 delstater |
2020 | 1 delstat (Susan Collins, R, i Maine) |
Andelen senatorer som väljs från ett annat parti än det parti som vunnit delstaten i det senaste presidentvalet har trendmässigt minskat. Tre senatorer för Demokraterna uppe för omval 2024 har valts i delstater som med stor marginal röstade för Donald Trump i presidentvalen 2016 och 2020: Joe Manchin i West Virginia, Jon Tester i Montana och Sherrod Brown i Ohio. Detta är ett uttryck för att tillräckligt många väljare hemmavid har lärt känna och uppskatta dem för att rösta mer på person än parti. Goda insatser för delstaten spelar också in. Manchin avstår från att söka ett omval han, trots förtroende för hans person, ändå inte skulle kunna klara i totalt Trump-dominerade West Virginia. Hur det går för Tester och Brown i november 2024 är en öppen fråga. Väljarna är förstås också medvetna om att de inte enbart röstar på person utan även kan avgöra majoritetsförhållandet i senaten.
Samma utveckling syns i valet till Representanthuset, där alla platser är uppe till val vartannat år. De tre senaste åren för presidentval uppvisar den minsta splittringen mellan val av president och val av parti för kongressledamot på ett århundrade. I valet 2020 fanns det endast 27 valdistrikt av 435 för Representanthuset som röstade fram ett annat partis kandidat till kongressen än det parti som vann distriktet i presidentvalet.
Kandidaternas kvalitet spelar fortfarande roll, men leder i ett minskande antal distrikt till olika partiutfall mellan presidentval och kongressval. Detta är förstås i hög grad en följd av sammansättningen av valdistrikten. På individnivå röstar ca 80 procent av väljarna på samma parti rakt igenom. Sju delstater har rentav en särskild ruta på valsedeln där man med ett kryss kan ange att man vill rösta på ett och samma parti ”straight ticket”. Den mindre del av väljarkåren som är öppen för att rösta på olika partiers kandidater, beroende på bedömning av person, kan likväl komma att avgöra jämna val. Så jämna som valen regelmässigt är numera på nationell nivå och i en rad ”swing states”, kan även små förflyttningar få stora effekter.
Utrymmet för personbedömning är större vid val av guvernör i en delstat. Även delstater med kraftig övervikt för Demokraterna har av och till valt Republikaner som guvernörer. Sentida exempel är Massachusetts, New York, New Jersey och Maryland. Omvänt kan en väl kvalificerad Demokrat bli guvernör i en delstat som är överväldigande Republikansk. Nutida exempel på detta är Kentucky, Kansas och North Carolina.
Guvernörer, som leder delstater som kan ha större befolkning än Sveriges, uppfattas inte som lika partipolitiska i sin roll utan lite mer som landshövdingar i Sverige, med uppgift att göra det bästa för sin region.
I den federala kongressen har den politiska mitten gradvis försvagats och partimotsättningarna växt. Därmed förstärks spiralen av polarisering. Det egna partiets aktiva väljare får del av alltmer av propaganda om motsättningar, hur hopplöst det andra partiet är att ha med att göra och vilka dåraktiga idéer det företräder. Valkampanjerna har samtidigt blivit allt dyrare, även i val till kongressen. Detta stimulerar kandidater att i utskick på sociala medier framträda som utrerade företrädare för den egna ideologin. Att i stället presentera sig som en ”problem-solver” väcker inte samma entusiasm från många små donatorer. Snarare lämnar ett kompromissbudskap utrymme för en mer hårdför företrädare för den egna ideologin att vinna primärval. Att synas har blivit viktigare än att verka.
I den federala kongressen har den politiska mitten gradvis försvagats och partimotsättningarna växt.
Men de enkla motsättningar som hela denna utveckling leder till ger inte en korrekt spegling av var det amerikanska folket befinner sig. I de val där det också förekommer folkomröstningar har detta manifesterats gång på gång. Väljarna i Kansas röstar överväldigande Republikanskt, men en majoritet om 59 procent mot 41 stödde samtidigt i folkomröstning 2022 bevarade aborträttigheter i delstatens konstitution. Kalifornien har blivit stabilt Demokratiskt, men en majoritet i en folkröstning röstade för att avveckla ett av de ”progressivas” främsta programpunkter: ”Affirmative action” (dvs kvotering av underrepresenterade grupper till universitet, med mera). Illinois är numera pålitligt Demokratiskt, men i folkomröstning stoppades samtidigt ett förslag om höjda marginalskatter för ”de rika”.
Opinionsundersökningar i sakfrågor visar på en betydligt större åsiktsbredd, och mer av nyanser, än den som representeras av de båda stora partierna.
Ta abortfrågan, som var stor i 2022 års mellanval och väntas bli stor också i 2024 års presidentval. Republikanerna har en grundposition som är helt emot abort, även om de i praktiska lagstiftningstermer har godtagit en gräns på sex veckor i de flesta delstater där partiet har makten, och oftast (men inte alltid) med undantag för incest och våldtäkt. Demokraterna har intagit positionen att abort alltid ska vara kvinnans ensak, i samråd med sin läkare, även sent under en graviditet. Men när Gallup sommaren 2023 frågade ett representativt urval amerikaner om var de stod i abortfrågan, svarade bara 13 procent att de ansåg att abort skulle vara olaglig ”in all circumstances”, dvs den Republikanska baspositionen. 34 procent svarade att abort skulle vara laglig ”under any circumstances”, dvs den Demokratiska grundhållningen. 51 procent valde i stället alternativet att abort bör vara legal ”only under certain circumstances”.
En stor majoritet vill ha fri abort under de tre första månaderna av en graviditet. Därefter vill majoriteter ha begränsningar, framförallt ifråga om sena aborter (”near birth abortions”). Detta är ungefär den balans som formuleras i den svenska abortlagen. Kvinnan bestämmer under de första 18 veckorna; sedan råder i princip förbud mot abort, och absolut förbud för det fall fostret kan väntas överleva utanför moderns kropp.
En majoritet av amerikanska folket är också kritisk till att Högsta Domstolen upphävde det gamla domslutet från Roe vs Wade, om kvinnans rätt till abort. I USA råder ett starkt rättighetstänkande, och de flesta gillar inte beslut som reducerar rättigheter som etablerats.
Nyanserna i den känsliga abortfrågan hos huvuddelen av befolkningen kommer inte till uttryck i de rigida positioner som formuleras av de två stora partierna. Hos Republikanerna har den kristna högern blivit bestämmande för positionen, hos Demokraterna den kompromisslösa feminismen.
Nyanserna i den känsliga abortfrågan hos huvuddelen av befolkningen kommer inte till uttryck i de två stora partierna.
Detsamma gäller en annan starkt kontroversiell fråga: vapeninnehav. Försvar av individens rätt att bära vapen, konfirmerad av Högsta domstolen, återfinns i ”the second amendment”, som en del av ”The Bill of Rights”. För Republikanerna som parti är det en närmast helig rättighet, som alla måste försvära sig till. Demokraterna vill ha kraftiga begränsningar i rätten att köpa och bära vapen, och anser nog i grunden att Högsta Domstolen har gjort en feltolkning av författningens vaga formulering i saken (det är också min uppfattning; formuleringen i den tid den skrevs hänför sig till betydelsen i slutet av 1700-talet av en folklig milis till försvar för landets självständighet).
Var står det amerikanska folket? Enligt den senaste stora Gallup-undersökningen, från oktober 2023, vill 56 procent ha striktare vapenlagar, 31 procent lagar som nu och 12 mindre strikta vapenlagar. 46 procent av de tillfrågade i undersökningen lever i hushåll med innehav av vapen.
Men samtidigt som fler vill se striktare vapenlagar, i spåren av skolskjutningar, är det stadigt allt färre som vill begränsa rätten att bära ”handguns”, alltså pistoler och revolvrar. Två av tre tillfrågade bedömer att man är säkrare i ett hem om man har vapen att försvara sig med.
Alltså: begränsningar i tillgången på vapen av automatkaraktär, för att motverka skolskjutningar, men samtidigt ökat motstånd mot inskränkningar i den egna rätten att bära handeldvapen, efter vad man sett av ökande brottslighet i samhället. Alla kan i princip enas om noggrannare kontroll så att inte personer med grov psykologisk störning köper vapen, etc.
En tredje starkt kontroversiell fråga gäller synen på invandring. Om man lyssnar till de tal som Donald Trump håller inför tusentals anhängare, kan man få intrycket att amerikanska folket är generellt mot invandring. Så är inte fallet.
I en opinionsundersökning från sommaren 2023 har Gallup satt rubriken: ”Americans still value immigration, but have concerns”.
Alltjämt säger 68 procent av ett representativt urval amerikaner att invandring ”is good for the country today”. Andelen har fallit de allra senaste åren, uppenbarligen på grund av den okontrollerade invandringen från Latinamerika. Nivån är likväl historiskt hög. Folk i gemen gör en klar åtskillnad mellan legal invandring, som de är för och anser vara till nytta för landet, och illegal invandring. De vill inte ha den generellt negativa attityd till invandring som Trump promoverar, men inte heller den obekymrade inställning till att människor bara promenerar in i USA via den porösa södra gränsen som ”progressives” uttrycker.
Återigen: en nyanserad hållning, som inte kommer till uttryck från de polariserade stora partierna.
Mönstret går igen i fråga efter fråga. Även i frågor som ofta beskrivs som definierande för en kulturell klyvnad av USA – ibland med kodorden ”Guns, Gays and God” – visar sig det amerikanska folket som helhet ha nyanserade uppfattningar.
Från vardaglig erfarenhet ser vi inte heller att människor i gemen går omkring och hatar varandra på politisk grund. I södra Florida bor vi i ett område där de flesta är vit medelklass, mest troligt med en övervikt för Republikaner med en bakgrund som företagare. Sommarhalvåret tillbringar vi i gamla svenskbygder i Western New York, utanför svenskstaden Jamestown där nästan halva befolkningen är svenskättlingar. Här väger det mer jämnt, men i de fattigare byarna och städerna är stödet för Trump övervägande. Om personer i grannskapet visar med någon kommentar att de är Demokrater, noteras det men leder inte till personlig fiendskap. Samma i den lilla staden Ripley, där vi bor sommartid. Det väger ungefär jämnt mellan Demokrater och Republikaner; folk vet ofta vilka familjer som bär på en tradition i ena eller andra riktningen. Det hindrar inte att man småpratar med varandra i matbutiken eller på postkontoret och håller samhällsfred.
Från vardaglig erfarenhet ser vi inte heller att människor i gemen går omkring och hatar varandra på politisk grund.
Jag känner igen det från min barndomsmiljö i norra Värmland. Folk visste att skolläraren var folkpartist, att den store skogsägaren var högerman, att hemmansägaren med småbruk röstade på centern eller folkpartiet, att de flesta som arbetade i skogen var socialdemokrater men några kommunister. Men det var inte mer med det. I nykterhetslogen, i fotbollsklubben, i skidföreningen, i missionsförsamlingen och i insamlingskommittén för vägbelysning möttes man över partigränser, i arbete för bygden. Samma anda rådde på kommunfullmäktige. Någon kunde undra hur det kom sig att min pappa var socialdemokrat fast han drev egen rörelse, men det var mest av nyfikenhet.
I vår vardag kan vi inte se att amerikaner befinner sig i krig med varandra utifrån partitillhörighet. Vi lever våra liv, samtalar när vi möts om vädret, om hälsan, om huspriserna, om var man varit över Thanksgiving, om vad man hört om byggplaner. Vi gläds med att Florida Panthers återigen gått till final i Stanley Cup i ishockey – och samlas i Western New York kring Buffalo Bills i amerikansk fotboll, etc. Kanske enas vi om att den lokala polisen behöver få moraliskt stöd och att landet behöver återta kontrollen av sin södra gräns. Politiken har en proportionerlig plats i det dagliga livet. Den är inte allt.
Mot den bakgrund jag beskrivit, anmäler sig naturligen frågan om det i USA nu finns utrymme för en tredje kraft – ett resonabelt alternativ i mitten till två partier som båda gått mot ytterkanterna och blivit alltmer ”hyperpartisan”. Till den frågan bidrar förstås att också kandidaterna för de två dominerande partierna den här gången är unikt impopulära.
Texten är ett utdrag ur boken Presidentvalet 2024 och demokratin i Amerika, som i dagarna ges ut på Timbro förlag. Smedjans läsare har 20 procents rabatt med koden SMEDJAN.