Hur Sverige hjälpte Sovjetunionen

Från 60-talet fram till kalla krigets slut gjorde Sverige ett stort nummer av sin neutralitet. Samtidigt pågick flera våldsamma konflikter i södra Afrika mellan imperialistiska regimer och kommunistiska gerillor. I princip var det ett proxykrig mellan USA och Sovjet, som försedde respektive sida med resurser. Den svenska neutraliteten till trots framträder ett mönster: de som fick vapen från Sovjetunionen, fick ofta förnödenheter från Sverige.

Journalisten och författaren Bengt G Nilsson, som ägnat en stor del av sitt yrkesliv åt att bevaka Afrika, kom nyligen ut med boken I tyst samförstånd om Sveriges stöd till gerillor och regimer i södra Afrika. Han skriver:

Frihetskämparna kunde inte slåss med pil och båge. Därför fick de vapen från Sovjetunionen. De kunde inte heller slåss på tomma magar, utan kläder, bilar och kontanter. Därför fick de allt detta av Sverige. Innebar det att Sverige blev delaktigt i krigföringen? Ja, utan tvekan. Innebar det i sin tur att Sverige också stod medskyldigt till alla de dödsoffer som skördades i befrielserörelsernas interna maktstrider, vendettor och attacker mot oskyldig civilbefolkning? Ja, utan tvekan.

De flesta av dessa gerillarörelser kom till slut till makten. Friheten från kolonialmakterna innebar dock sällan frihet för befolkningen. Demokrati och mänskliga rättigheter sattes på undantag, i vissa fall med katastrofala följder. Samtidigt fortsatte de svenska biståndspengarna att strömma.

Mat kan föda både civilbefolkning och arméer, och en ambulans kan lätt byggas om till ett militärfordon.

Robert Mugabe kom till makten i Zimbabwe 1980, efter att hans kommunistiska gerillarörelse Zanu länge fått svenskt bistånd. Under en stor del av 80-talet utsatte Femte brigaden, ett elitförband under Mugabes personliga kontroll, misstänkt regeringsfientliga grupper för mord, våldtäkter och terror. Samtidigt fortsatte de svenska pengarna att trilla in. 1989 publicerade svenska tidningar en bild av statsminister Ingvar Carlsson hand i hand med Mugabe i Zimbabwes huvudstad.

På en annan bild från södra Afrika sitter en brett leende socialdemokratisk riksdagsledamot, Birgitta Dahl, tillsammans med medlemmar av den kommunistiska gerillagruppen PAIGC i Guinea-Bissau. Den erhöll militärt stöd från Sovjetunionen och inledningsvis två tredjedelar av Sveriges officiella stöd till afrikanska befrielserörelser.

Stödet var aldrig militärt, men gränsdragningen mellan militärt och civilt är porös. Mat kan föda både civilbefolkning och arméer, och en ambulans kan lätt byggas om till ett militärfordon. Dessutom frigör även humanitärt bistånd resurser som stridande parter kan lägga på annat – exempelvis vapen.

När PAIGC till slut utropade det självständiga Guinea-Bissau inledde den sin tid vid makten med att mörda tusentals landsmän som hade stridit på motståndarsidan. Därefter infördes en korrupt socialistisk planekonomi med påföljande ekonomiska problem. Till slut utbröt inbördeskrig.

Under tiden fortsatte biståndet att strömma in. Under en tioårsperiod erhöll Guinea-Bissau mer än tre miljarder kronor från svenska skattebetalare.

Förutom Zanu och PAIGC gick svenska skattepengar till MPLA i Angola, Frelimo i Moçambique, Swapo i Namibia och ANC i Sydafrika. Alla var Sovjetstödda gerillor.

Det är både naturligt och rimligt att vara emot en regim som aktivt håller en stor befolkningsgrupp borta från makten på grund av dess hudfärg. Framför allt med tanke på hur denna befolkningsgrupp ofta behandlades.

Att stödja brutala befrielserörelser fulla av marxistiskt tankegods är inte lika självklart, även om de är motståndare till dessa regimer. Visserligen måste man ibland välja det mindre dåliga av två alternativ, men i fallet Sverige och södra Afrika fanns även ett tredje alternativ: den neutralitet Sverige var så noga med att framhäva.

Nilsson har inte hittat några belägg för att Sverige skulle ha samarbetat aktivt med Sovjetunionen. Det outtalade samförståndet är dock tydligt. Sveriges bidrag hjälpte den sovjetiska sidan i det proxykrig utkämpades i södra Afrika mellan Sovjetunionen och USA. De bidrog också, konstaterar Nilsson indignerat, till att finansiera dödande i stor skala.

Samtidigt kom många av de varmaste anhängarna av det svenska biståndet till marxistiska gerillor från borgerligheten.

Att välja sida är ett starkt mänskligt behov. Den senaste tidens valrörelser tydliga exempel: Även om oftast ingen av kandidaterna egentligen är särskilt lockande, tenderar folk att bete sig som om politiken är någon sorts lagsport, där man måste stå bakom den ena sidan helhjärtat. Du är endera med oss eller emot oss.

I boken Med skuldkänslan som drivkraft beskriver David Andersson hur den svenska debatten från 60-talet till 90-talet präglades av två separata världsbilder. Den ena var att världen bestod av demokratier och diktaturer, där de förstnämnda utgjorde den goda sidan. Den andra var att konflikten låg mellan väst och den tredje världen, och att skurken var väst.

För anhängare av den senare världsbilden var det knappast ett särskilt svårt val mellan kolonialismen och gerillorna. För anhängare av den tidigare världsbilden? Enligt Andersson var de tongivande inom borgerligheten. Samtidigt kom många av de varmaste anhängarna av det svenska biståndet till marxistiska gerillor från borgerligheten.

Problemet med I tyst samförstånd är att den lämnar en med lika många frågor som den besvarar.