Joakim Broman: Hycklaren i München

I sin bok Civilisationernas kamp: mot en ny världsordning från 1996 förutspådde statsvetaren Samuel P. Huntington en blodig konflikt i östra Ukraina. Boken var en vidareutveckling av en essä som Huntington skrivit några år tidigare som kritik av Francis Fukuyamas epokgörande Historiens slut och den sista människan. Till skillnad från Fukuyama såg inte Huntington någon universell civilisation som efter det kalla kriget slutligt segrat. Han pekade i stället på att slutet på den bipolära världsordningen skulle innebära att civilisatoriska konflikter kring kultur, religion, språk och institutioner återigen hamnade i centrum.

Ukraina var en av de platser där detta potentiellt skulle ställas på sin spets, menade han, eftersom gränsen mellan den västerländska och den ortodoxa (ryska) civilisationen löpte rakt igenom den östra landsändan. I religiöst avseende är Ukraina till mycket stor del ortodoxt. Språkligt har ryska varit modersmålet i de östra landsändarna och ukrainska i de västra, vilket också påverkat de olika regionernas kulturella uttryck. 

Precis sådana skiljelinjer kan utgöra en grund för militär konflikt, menade Huntington, och i någon mån fick han rätt. Vladimir Putins argumentation både inför den olagliga annekteringen av Krim 2014 och inför den fullskaliga invasionen 2022 har handlat om att Ukraina tillhör den ryska civilisationen och ska återföras till det imperium som Putin vill återupprätta.

De värderingar som Huntington fäste sådan vikt vid var inte starkare än att de kunde överges på några veckor.

I ett annat avseende kan man säga att Huntington fick fel. En av de mest uppseendeväckande förändringarna som ägt rum på ett socialt, kulturellt och politiskt plan sedan 24 februari 2022 är att Ukraina i princip unisont rört sig västerut. Tidigare fanns det, som Huntington mycket riktigt konstaterade, många ukrainare som kände sig mer hemma i den ryska sfären. De senaste tre åren har landet brutit med den rysk-ortodoxa kyrkan, användningen av det ryska språket rasar, och det finns ett enormt stöd för framtida EU- respektive Nato-medlemskap, även i landets östra delar. Än mer anmärkningsvärt är att denna förändring ägde rum på mycket kort tid efter att den fullskaliga invasionen inletts. De religiösa, kulturella och språkliga värderingar som Huntington fäste sådan vikt vid var inte starkare än att de kunde överges på några veckor.

Det finns anledning att fundera över det där när man tänker på världsordningen i turbulenta tider. I helgen som gick talade USA:s vicepresident J D Vance på säkerhetskonferensen i München. Men i stället för att tala om Ukraina, som de flesta hade väntat sig, valde Vance att rikta en attack mot ett Europa som han menar vänder sig bort från de värden som är fundamentala för den västliga civilisationen. Vance sade uttryckligen att det största hotet mot Europa inte kommer från Ryssland eller Kina, utan inifrån. Begränsningar i yttrandefriheten, ett inställt val i Rumänien och en allmän oförmåga att ta väljarnas röster på allvar hotar både europeisk demokrati och relationen till USA.

Det är förstås uppseendeväckande i sig att den amerikanska regeringen spelar ner de ryska och kinesiska hoten. Men därtill finns det ett mycket stort mått av hyckleri här som inte går att bortse från. Om J D Vance hade varit genuint oroad över den västerländska civilisationen kan man tänka sig att han som vicepresident i världens mäktigaste land hade ägnat viss tanke och möda åt att försvara det land i denna civilisation som attackerats i ett brutalt anfallskrig från det mäktigaste landet i en annan civilisation. Inget kunde vara viktigare än att stötta ett Ukraina som inte bara försvarat sig tappert utan som också tydligt signalerat att man verkligen vill tillhöra Väst. I stället har den amerikanska administrationen inlett ett en fredsprocess med att plocka bort ansvar för kriget från Ryssland, med att antyda att Putin mycket väl kan komma att få behålla olagligt ockuperat territorium, och med att utesluta ett ukrainskt Nato-medlemskap.

Vance oro kring yttrandefriheten är principiellt rimlig och åtminstone till del befogad. Men det undergrävs av att den regering han representerar agerar diametralt annorlunda på hemmaplan. Där stäms mediebolag som Trump anser rapporterar fel, och där slängs journalister ut från Vita huset för att de inte följer presidentens dekret om vad den mexikanska golfen ska heta. Vance själv har uttalat att han tycker att flaggbränning ska vara olagligt.

***

Även en hycklare kan naturligtvis säga sanningen. Om någon blir alltför full på firmafesten och bestämmer sig för att säga ett sanningens ord till eller mucka gräl med sina kollegor, så kommer det nog att få konsekvenser för samarbetet på arbetsplatsen. Men att någon beter sig illa är inte skäl att avfärda grunden till kritiken. Det är sant att Europa tagit alltför lite ansvar för sin egen säkerhet. Vance har helt rätt när han pekar på att den tyska energipolitiken lagt grunden för en avindustrialisering som i sin tur fått såväl allvarliga ekonomiska som säkerhetsmässiga konsekvenser.

Om USA under Trump verkligen rör sig bort från Nato och den nuvarande världsordningen är för tidigt att säga. Som The Economist konstaterar i en ledare är den amerikanska regeringens utrikespolitik i allmänhet och Ukraina-politik i synnerhet kaotisk, kanske med avsikt. Vi vet att Trump både velat och lyckats förändra spelplanen tidigare. Adam Cwejman visade i en text nyligen hur Abrahamavtalen ritade om kartan i Mellanöstern. Det förhindrade inte ett storkrig efter Hamas brutala terrorattacker 7 oktober 2023, men förändrade ändå dynamiken mellan Israel och flera grannländer.

Vance har helt rätt i att den tyska energipolitiken lagt grunden för en avindustrialisering.

Det är inte skäl att förringa det Vance sade i München, eller att ta lätt varken på utvecklingen i USA eller i världen. Signalerna är både oroande och dubbeltydiga. Den ena dagen citerar Trump Ronald Reagans “fred genom styrka”, nästa dag Napoleon om att “den som räddar sitt land inte kan bryta en lag”. Europa utesluts från förhandlingar om Ukraina, samtidigt som USA verkar anse att europeiska länder är de som ska ta ansvar för freden.

Men det är en anledning att minnas Charlie Wilson’s War, filmen om hur amerikanerna finansierade det afghanska motståndet efter Sovjetunionens invasion av Afghanistan. I slutet av filmen berättar CIA-agenten Gust Avrakotos (fenomenalt spelad av Philip Seymour Hoffman) en sedelärande berättelse för kongressmannen Charlie Wilson.

Det var en liten pojke som på sin 14-årsdag fick en häst… och alla i byn sa: ”Så underbart! Pojken fick en häst.” Men zenmästaren sa: ”Vi får se.” Två år senare föll pojken av hästen, bröt benet, och alla i byn sa: ”Så fruktansvärt.” Och zenmästaren sa: ”Vi får se.” Sedan bröt ett krig ut och alla unga män tvingades ut i strid… utom pojken, eftersom hans ben var skadat. Och alla i byn sa: ”Så underbart!” 

Och zenmästaren säger: ”Vi får se.”

Ett sådant nyktert, avvaktande, dubbelseende och kanske krasst förhållningssätt är ett bra verktyg när Trump, Vance och försvarsminister Pete Hegseth kastar upp allt i luften. Vi vet inte helt vad amerikanerna sysslar med eller vad de vill, det kan komma både bra och dåligt ur allt de rör vid. När de provocerar, hycklar och splittrar kan vi vara sansade, sobra, samlade och ta vårt ansvar, både för våra tidigare misstag och för den västerländska civilisationen. Det innebär europeisk militär upprustning, egna kapaciteter som är oberoende från USA:s, beredskap att ta fullt ansvar för Ukrainas säkerhet och återuppbyggnad. En följd av det är att relationen mellan USA och EU blir mycket mer jämlik.

Joakim Broman är aktuell med essäboken Rostbältets spruckna röst – J D Vance och framtiden för den amerikanska högern.