Hyllad av fel skäl

Johannes Anyurus De kommer att drunkna i sina mödrars tårar (Norstedts, 2017) är ett bra bevis på att det bästa ofta är att enbart läsa böcker, inte recensioner av dem. Jag hade läst åtskilliga recensioner av boken innan jag tog mig för att faktiskt läsa den. Och när jag väl tagit mig för det kan jag inte med bästa vilja sammanfoga före- och efterbilderna.

Möjligen har Anyuru skrivit en overkligt briljant bok som kan fylla så olika behov. En något tillspetsad sammanfattning av de recensioner jag läste kan tas ur Jenny Aschenbrenners dito i Svenska Dagbladet. Hon beskriver nämligen den skildrade dystopin som en ”logisk följd av den nya avhumaniserade flyktingpolitik” som Sverige lagt sig till med. För egen del anser jag att en sådan tolkning kräver ett så fiktivt förhållande till verkligheten att det måste bli hart när omöjligt att bedöma fiktion som förhåller sig till den.

De kommer att drunkna i sina mödrars tårar inleds med ett terrordåd i Göteborg med tydliga referenser till såväl Charlie Hebdo som Lars Vilks. Attentatet går dock fel, en av de tre slutför inte sin uppgift utan ger plötsligt upp. Hon placeras på den rättspsykiatriska kliniken Tundra. Efter två år låter hon kalla på en författare.

Det Anyuru gör i den här delen är att ta samtida företeelser av varierande styrka och trycka dem fulla med steroider.

Bokens andra huvudperson är en svensk, muslimsk författare med så kraftiga drag av Anyuru att det är omöjligt att inte substituera dem. Han förundras över varför den unga terrordamen vill träffa honom och lyckas aldrig övertala sig att låta bli. Anledningen visar sig vara att hon vill berätta sin historia för honom och vid varje möte lämnar hon över mer information om sitt liv som hon har skrivit ned. Det är bara ett litet aber: Hon påstår att hon är från framtiden.

Den framtid Nour kommer ifrån är en rasistisk dystopi. I hennes värld fullbordades terrordådet i Göteborg och det fick långtgående konsekvenser. Och det är just skildringen av detta förvisso fasansfulla framtidsscenario som av outgrundliga anledningar har hyllats så intensivt. Jag begriper för mitt liv inte varför.

Det Anyuru gör i den här delen är att ta samtida företeelser av varierande styrka och trycka dem fulla med steroider. Full fart in i den heterogena framtiden. Där stryker institutionaliserade Soldiers of Odin-medlemmar runt med tillstånd att inspektera om någon är Sverigevän eller inte. Inte sällan mördar de dem som de inte anser värdiga. Alla måste intyga att de är Sverigevänner i bokstavliga samhällskontrakt där man skriver under på speedade svenska värderingar. Gör man inte det spelar det ingen roll om din familj har bott i Värmland sedan Hedenhös. Då blir det förflyttning till de stängda zonerna där man fostras i svenska värderingar såsom hur dålig islam är samt tvingas att äta griskött och rita skämtteckningar av profeten.

Jag är först att säga att det låter som ett rent helvete. Men framför allt är det så överdrivet, så groteskt, att det saknar all den relevans för den nuvarande samhällsdebatten som boken i dessa delar påstås besitta. Det är snarare en direkt löjeväckande framtidsskildring. Vem vet, kanske är det författarens avsikt att det ska tas som en sannolik utveckling som bör tas på fullaste allvar. Men det verkar elakt och möjligen nedlåtande att utgå från att så skulle vara fallet.

De kommer att drunkna i sina mödrars tårar är dock inte en dålig bok. Tvärtom. Det är en av de bästa skönlitterära böcker jag har läst på senare tid, men av helt andra skäl.

Till att börja med är det en mästerligt berättad historia. De parallella handlingarna rör sig inte bara i tid utan i olika dimensioner. Det är ingen enkel sak att hålla ihop en sådan berättelse, men Anyuru lyckas utan några större bekymmer. Persongalleriet är begränsat men välanvänt. Det är bara Anyurus ställföreträdande författare som bitvis lämnar mer att önska. Men det är mer en anmärkning på marginalen. Författaren fyller sin funktion också som ett kärl för läsaren att ösa ned sin naturliga skepticism i.

Även om den specifikt skildrade händelseutvecklingen är löjlig är effekterna av den nog så värda att ta på allvar.

Språkligt är boken en ren fröjd. Anyuru lyckas hålla en samtidigt stram och böljande jargong som effektivt bryter av mot huvudkaraktären Nours personliga gatudialekt. Språket förtydligar skillnaden mellan de världar personerna känner till. Även om författaren inte är helt bekväm med tendenserna i samhället lever han på en trygg plats. Hans språk är bokens och litteraturens språk. Han kan använda orden för att ge liv och förståelse för något läsaren aldrig själv har upplevt. ”Underkastelsens känsla av störtande vatten, befrielse från mig själv”. Så beskrivs den muslimska bönen författaren deltar i. Där finns också en ilska, men hans vredes ljus har just tänts, till skillnads från Nours som snart har brunnit ut.

Hon känner ingen säkerhet eller trygghet. Det finns bara som ett minne, en berättelse från förr. Hennes språk är mer praktiskt betingat och kommer från de gator hon lekt och levt på. Hennes dialog är välskriven och en välkommen och effektiv krydda.

Men boken har mer än språkliga kvaliteter, och även om den specifikt skildrade händelseutvecklingen är löjlig är effekterna av den nog så värda att ta på allvar. Skaran av människor som betraktas som svenska minskar hela tiden och Anyuru skildrar oerhört väl sorgen hos den människa som tvångsmässigt skiljs från sitt eget samhälle. Nours fars smärta, ilska och till slut uppgivenhet griper tag i en och vägrar att släppa taget. Frågan vad det gör mot människor att få höra att de inte är och förmodligen aldrig igen kan bli en del av det samhälle de redan är en del av, är högintressant och sällsynt väl lämpad för skickliga romanförfattare att ta tag i.

Allt detta till trots är det i grunden en förhoppningsfull bok. Det egna valet spelar en avgörande roll, för med sig ett oavsägligt ansvar och måste tas på allvar. Detta gäller för alla, oavsett om man är terrorist eller bara en medborgare som passivt ser på utvecklingen utan att säga emot. Det kan säkert låta onödigt aktivistiskt, men är egentligen bara ett erkännande av att våra val är den grund på vilken framtiden byggs. Vill vi något och agerar därefter kan vi förändra världen.

Det bör också tilläggas att det är glädjande att en science fiction-bok tilldelas Augustpriset. Boken har förvisso inte saluförts som sci-fi, vilket sannolikt har hjälpt till. Men den som läser den kan knappast ta miste på det. Den sällar sig dessutom till väldigt moderna sci-fi-trender kring skiftningar i tid och rum vilket är nog så glädjande att läsa på utsökt svenska. Boken ger också retsamma smygtittar in i en större värld som förtjänar att utforskas mer ingående.

På det hela taget är De kommer att drunkna i sina mödrars tårar en fantastisk upplevelse som spänner över avgrundsdjup sorg och befriande skönhet. Alltsammans paketerat i en utmärkt berättelse. Den är värd alla priser och goda recensioner, om än inte alltid av de skäl som anges.