Utblick Essä
I huvudet på en diktator
Att vara diktator är livsfarligt – vilket också till stor del förklarar hur de agerar. Marcus Björk har läst boken "How Tyrants Fall" av Marcel Dirsus och reflekterar över maktfullkomlighet, paranoia och centralisering.
Ofta utmålas diktatorer som maktgalna, narcissistiska, eller spritt språngande galna. Denna syn, om än förståelig med tanke på alla excentriska projekt som många av världens diktatorer sysselsätter sig med, är grundad i en missuppfattning om vilken dynamik och logik som råder i auktoritära samhällssystem. Att vara diktator är nämligen livsfarligt och nästan 70 procent av dem som förlorar makten avrättas, fängslas eller tvingas att gå i exil. I boken How Tyrants Fall (John Murray, 2024) tar Marcel Dirsus med läsaren på en exposé över diktatorer och deras öden. Från Katarina II till Robert Mugabe, åskådliggör han den logik som vägleder diktatorer i deras beslutsfattande. Dirsus hämtar främst sina exempel från regimer som redan har fallit, men det finns även intressanta nutida paralleller att dra, exempelvis till dagens Kina. Inte minst från ett nysläppt paper i höstutgåvan av China Leadership Monitor.
Mellan 1950 och 2012 avsattes 473 auktoritära ledare i världen. I två tredjedelar av fallen avsattes de av regimens egna gunstlingar, snarare än genom folkliga uppror. Av alla världens kuppförsök mellan 1950 och 2010 var det också runt hälften som lyckades. Det största hotet mot en diktators makt kommer således från de egna leden, regimens insiders, snarare än det folk man förtrycker eller utländska makter. För en diktator är regimens elit både möjliggörare och det största hotet mot makten.
I en demokrati kommer makten ur den legitimitet som skapas när medborgarna röstar i fria och rättvisa val. I en diktatur måste diktatorn i stället förlita sig på en mindre skara anhängare för sin makt. Det är i denna grupp diktatorn måste ha legitimitet eller acceptans för att kunna fortsätta styra. Varje lands elit ser också annorlunda ut i sin sammansättning och kan bestå av exempelvis ett parti, militären eller säkerhetstjänsten. Även religiösa grupper eller etniska klaner kan vara inflytelserika grupper inom ett lands elit. En diktator måste tillvarata de olika gruppernas intressen, samtidigt som grupperna måste balanseras och spelas mot varandra. Framför allt måste diktatorn övertyga en kritisk massa av eliten att de har mer att vinna på att upprätthålla dennes ställning och den rådande diktatoriska ordningen, snarare än att försöka förändra status quo.
Ju mer auktoritärt ett land är, desto mindre tenderar eliten som håller diktatorn vid makten att vara.
Ju mer auktoritärt ett land är, desto mindre tenderar eliten som håller diktatorn vid makten att vara. När Katarina II av Ryssland störtade sin make tsar Peter III år 1762, gjorde hon det med bara en handfull lojala medkonspiratörer i en så gott som oblodig palatskupp. Den utlösande faktorn för kuppen var att en av hennes kumpaner greps, vilket tvingade henne att agera. Om den gripne bekände att hon strävade efter makten skulle hennes liv sväva i omedelbar fara. Hon agerade därför snabbt och sökte stöd från de kejserliga livvakterna, kyrkan och senatorer. Det blev snabbt uppenbart att Peter III hade misslyckats med att säkra en koalition inom det som i boken The Dictator’s Handbook, benämns som det “reella selektoratet”. Det vill säga de som har reellt inflytande i valet av vem som ska styra. Detta till skillnad från sin gemål, som uppenbarligen förstod det diktatoriska systemets logik bättre och lyckades säkra stöd för makten. Den preussiske kungen Fredrik den store lär ha fällt det föga smickrande omdömet av den ryska tsaren: “han lät sig avsättas som ett barn som skickats till sängs”.
När Katarina kände sig hotad av diktatorn tvekade hon inte att agera mot denne. Det reella selektoratet agerade därefter som kungamakare. En utrensning, som den Katarina i detta fall stod i begrepp att drabbas av, hade kunnat utfalla som en påminnelse för eliten om diktatorns auktoritet och makt. Men om diktatorn utmanar en för stark part (som oavsiktligt skedde i detta fallet) eller om för stora delar av selektoratet känner sig akut trängt eller hotat, kan de snabbt vända sig mot diktatorn. Detta alldeles oavsett om hotet är reellt eller inte, eller som i detta fall, inte ens omedelbart emanerade från diktatorns egna handlande. Klart står det dock att Peter III tvekade och därmed misslyckades att mobilisera lojalister för att försöka behålla makten. För diktatorn är bibehållandet av makten en ständig balansgång mellan repression och förläningar av privilegier. Peter III dog inom en vecka efter att ha förlorat makten.
Elitens betydelse för en diktaturs fortlevnad blev inte minst tydlig när Nordkorea drabbades av svår svält under 1990-talet. Regimen agerande gjorde det glasklart att de som upprätthöll regimen i huvudstaden Pyongyang prioriterades, genom att de bland annat erhöll dubbelt så stora matransoner jämfört med resten av landet. Denna elit måste dock ha frågat sig om det låg i deras bästa intresse att regimen fortlevde, eller om de kunde förbättra sin situation genom att störta den. Nordkorea styrs alltjämt av Kim-familjen, vilket innebar att Kim Jong Il lyckades säkra en tillräckligt stor koalition inom det reella selektoratet. Det vill säga, övertygade dem om att de har mer att vinna på att upprätthålla regimen än att störta den. Med en ny regim kommer också risker med att man inte vet vad man får, eller för den delen vilka som blir dess gunstlingar.
Det finns exempel på fall där en diktator har blivit galen på det sätt som de ofta porträtteras som. Francisco Macías Nguema styrde Ekvatorialguinea från 1968 och fram tills han störtades 1979. Under sitt styre led han med största sannolikhet av psykisk sjukdom som tog sig uttryck i extrem paranoia och vanföreställningar. Det berättas att han brukade gå runt och prata med sig själv och skrika namnen på människor han mördat. En gång ska han ha beordrat sin tjänstepersonal att duka upp till middag för åtta personer, varav ingen dök upp. Trots det ska Nguema ha suttit och pratat som om de var där. Mot slutet av sin regeringstid tappade han helt kontakt med verkligheten och började beordra avrättningar helt slumpmässigt. När det stod klart att livhanken för landets eliter inte längre var kopplad till lojalitet mot diktatorn förändrades deras kalkyl. Nguemas brorson bestämde sig för att förekomma en egen dödsdom genom att agera mot diktatorn. Detta efter att hans bror slumpmässigt mördats, tillsammans med en hel delegation militärer, till följd av ett av Nguemas infall. Teodoro Obiang Nguema Mbasogo lyckades säkra stödet han behövde för sin kupp och styr fortfarande Ekvatorialguinea 45 år senare. Nguema arkebuserades knappt två månader efter att ha blivit avsatt.
Nguemas barn växte sedermera upp i Nordkorea under Kim Il Sungs beskydd, en nära allierad. En unik erfarenhet som hans dotter Mónica Macías berättar om i en nyligen utgiven bok: Black Girl from Pyongyang.
År 2002 inrättades den Internationella brottmålsdomstolen i Haag som en permanent tribunal för att åtala personer för folkmord, brott mot mänskligheten, krigsförbrytelser och sedan 2010 även aggressionsbrott. Denna domstol ersatte de ad hoc-tribunaler som tidigare var vanliga att tillsätta för att beivra begångna människorättsbrott, exempelvis efter krigen i Jugoslavien och folkmordet i Rwanda.
Innan domstolens inrättande var det lika vanligt för diktatorer som begått de grövsta människorättsbrotten att gå i exil, som för de som inte lett lika hårdföra regimer. Sedan 2002 har det däremot blivit sex gånger ovanligare för diktatorer med svåra människorättsbrott på sitt samvete att gå i exil, jämfört med mindre hårdföra diton. Något som hänger samman med en ökad medvetenhet om att det med exil i dag också tillkommer en risk att utlämnas till domstolen i Haag. Ett exempel på detta är Zimbabwes tidigare president och mångårige diktator Robert Mugabe, som i samband med landets “val” 2008, (vid 84 års ålder) stod under hård press att gå i exil. Han ska då ha insisterat på att det enda sättet han kunde lämna Zimbabwe var i en kista. Detta efter att (enligt utsago från hans assistent) ha sett hur hans vän Charles Taylor, tidigare diktator i Liberia (1997–2003), plötsligt blivit utlämnad av Nigeria 2006 – där han befann sig i exil. En läxa för Mugabe om att man inte kan lita på löften om exil i säkerhet. Taylor dömdes sedermera till 50 års fängelse av domstolen i Haag.
Detta står i kontrast till exempelvis Idi Amin, som styrde Uganda med järnhand under 1970-talet. Efter att ha förlorat makten 1979 levde han större delen av resten av sitt liv i komfort i de två översta våningarna på hotellet Novotel i Jeddah, Saudiarabien. Han dog 2003, året efter att internationella brottmålsdomstolen inrättades. I en Foreign Policy-intervju från 2011 med en undersekreterare för det saudiska utrikesdepartementet, framställs Saudiarabiens långa tradition av att erbjuda exil för avsatta diktatorer som en kulturell sedvänja med praktiska förtjänster.
Genom att ge diktatorerna en flyktväg […] har Saudiarabien också ofta hjälpt till att undvika ytterligare blodbad.
Argumentet speglar hållningen att genom att erbjuda en säker och trovärdig utväg för diktatorer kan de övertygas om att lämna ifrån sig makten frivilligt när de befinner sig under press eller kuppförsök, snarare än att kämpa till sista man för att behålla den. Ur det perspektivet försvårar en internationell brottmålsdomstol snarare en diktators avsägande av makten, med risk för ökad blodspillan som följd. Förespråkare för domstolen menar i stället att den verkar avskräckande för diktatorer att begå människorättsbrott från första början. Ett synsätt som får sägas representera en form av idealism. Till skillnad från Saudiarabiens realism tar den dock fasta på rättvise- och straffrågan, något som inte är oväsentlig i sammanhanget. Det framgår ändå tydligt att diktatorers kalkyler anses handla om personlig nyttomaximering – precis som på Katarina II:s tid. Förändrade internationella normer har dock viss effekt på deras val och beteende.
Vid första anblick tycks det finnas ett starkt incitament för en diktator att centralisera makten till sig själv för att minimera risken att bli avsatt. Det är dock inte så enkelt, då centralisering av makt även kan få negativa följder för diktatorn. Ett exempel på detta går att finna i Kina. Xi Jinping har under sina tolv år som landets högste ledare centraliserat makten till en grad som inte ens Mao Zedong lyckades med. Detta har dock skett på bekostnad av landets eliter och anses, av bland annat Stanfordanknutne forskaren Wu Guoguang, ha fått den paradoxala effekten att det urholkat Xi Jinpings effektiva förmåga att utöva sin makt.
Xis politiska kontroll och centraliserade maktutövning begränsar informationsflödet inom systemet. Den brutna länken mellan lägre tjänstemän och regimens eliter (som sköter det dagliga byråkratiska arbetet) försämrar förmågan att implementera Xis reformer och direktiv. Vidare minskar eliternas incitament att utföra sina funktioner inom regimen, när de sett sin rådighet och inflytande över denna minska. Att “ligga platt” (tang ping, 躺平), det vill säga att vara så passiv som möjligt, har enligt Wu blivit den försvagade elitens sätt att uttrycka sitt missnöje. Samma term används för övrigt för att beskriva den kinesiska trenden att avvisa den rådande arbetskulturen med “996” (att arbeta nio till nio, sex dagar i veckan) och tros vara ursprunget till det snarlika fenomenet “quiet quitting” i USA.
För Xi Jinping riskerar därför ytterligare centralisering av makten att urholka statsapparatens förmåga att faktiskt styra landet. Något som paradoxalt nog kan minska hans förmåga att faktiskt utöva makten han ansamlat. Vidare, argumenterar Wu, har detta skapat ett dödläge i maktförhållandet mellan Xi och regimens eliter – när ingen part vågar försöka rubba maktbalansen. Det är riskfyllt för Xi Jinping att lämna ifrån sig makt som han med stor möda ansamlat; samtidigt fortsätter eliten att ligga platt så länge Xi inte ger dem något som övertygar dem om att göra annat. Dödläget försvårar genomförandet av större reformer, exempelvis för att komma till rätta med den krisande kinesiska ekonomin.
Diktatorers liv och öden har genom tiderna varit många och skiftande. Den grundläggande motivationen har dock inte förändrats sedan Katarina II:s tid, bara hur den tar sig uttryck. Att vara diktator är fortfarande livsfarligt och enda skyddet är makten.