I Sverige har gerillan alltid rätt

För några år sedan gjorde jag en rundresa i Östafrika för att samla material till det som blev boken ”Oljans pris”. Den handlar om oljeverksamheten i ett antal afrikanska länder och de konsekvenser som prospektering och utvinning för med sig. En kväll satt jag på en restaurang i Etiopiens huvudstad Addis Abeba tillsammans med Keith Hill, vd för bolaget Africa Oil. Han var väl förtrogen med de juridiska turerna kring oljebolaget Lundin Oil. Han hade jobbat för Lundin i södra Sudan kring millennieskiftet då anklagelser om oljebolagens övergrepp mot lokalbefolkningen i området presenterades. En svensk åklagare inledde en förundersökning mot Lundin gällande medhjälp till folkrättsbrott, den pågår fortfarande.

Keith Hill hade noterat att det svenska kultur- och medieetablissemanget var fullständigt övertygat om Lundins skuld, redan långt innan åklagaren hade tagit upp fallet. Hur kunde det komma sig? Hur kunde de svenska kultur- och mediemänniskorna ha så god kunskap om södra Sudan vars politik och samhällsliv var praktiskt taget okänt för omvärlden i övrigt?

– De behöver inte veta något, svarade jag. Skuldfrågan är avgjord i förväg. De människor du syftar på behöver inga fakta, inga bevis av något slag. Tänk dig själv: ett inbördeskrig pågår i området sedan decennier. Ett svenskt oljebolag kommer dit för att leta olja. Striderna mellan gerillan och statsstödda milisgrupper rullar på, människor drivs på flykt och dödas. Naturligtvis är det oljebolagets fel. Alla oljebolag är skurkaktiga, i alla fall i Afrika, enligt svensk definition. Och hjältarna här, the good guys, är förstås gerillan.

– Men, invände Keith Hill, gerillan begår ju fruktansvärda övergrepp mot civila, det vet vi ju. Det vet alla.

– Nej, sa jag, inte i Sverige. Enligt den svenska synen är en gerillarörelse alltid på det godas sida. Det är ett slags naturlag.

Sverige blev i praktiken en bundsförvant till Sovjetunionen i ett antal krig i Afrika

För att förstå det fenomen som jag försökte förklara för Keith Hill måste man gå ett antal decennier bakåt i tiden. Det rättmätiga och nödvändiga folkliga motståndet mot USA:s krigföring i Vietnam blev en massrörelse som kom att engagera mängder av svenskar. Det stora engagemanget sammanföll i tiden med att Sverige såg en ny politisk stjärna födas, nämligen Olof Palme. Han profilerade sig genom att delta i demonstrationer mot kriget, sida vid sida med Nordvietnams Moskvaambassadör. Han riktade skarpa anklagelser mot USA och jämförde bombningarna av Hanoi julen 1972 med nazisternas förbrytelser.

Palme blev ett affischnamn för inte bara den vietnamesiska FNL-gerillan, utan för gerillor världen över. Inte minst i Afrika. Han umgicks med Fidel Castro, han blev en idol inom den alliansfria rörelsen. Det var under Palmes tid som statsminister som Sverige utvecklade ett mycket omfattande och till stora delar hemligt stöd till befrielserörelser i Afrika, vilkas kamp mot vit överhöghet eller utländsk dominans ofta drabbade civila hårt. Sverige blev i praktiken en bundsförvant till Sovjetunionen i ett antal krig i Afrika. Krig som från Moskvas sida syftade till att få politisk hegemoni över alla de länder som befriades ur kolonialismens eller apartheids bojor. Den som vill fördjupa sig i detta kan läsa min bok I tyst samförstånd – Sverige och Sovjet i kalla krigets Afrika.

En ny ”ism” såg dagens ljus, den som författaren Torbjörn Elensky kallar ”tredjevärldismen” och som ledde till att Sverige senare utnämnde sig till humanitär stormakt. Olof Palme blev dess främste uttolkare och det var också han som lade om den svenska Mellanösternpolitiken.

Sverige hade alltsedan Israels födelse 1948 stöttat arbetarsionismen och premiärminister David Ben-Gurion. Tage Erlander hade besökt Israel, låtit sig imponeras och badat i Döda havet. Han och Ben-Gurion var sociala ingenjörer som byggde socialdemokratiska mönstersamhällen.

Sedan kom kriget 1967 som ändrade på maktförhållandena i regionen. Israel ockuperade stora arealer arabisk mark och några år senare dök en man vid namn Yassir Arafat upp som ledare för den palestinska befrielserörelsen, tillika väpnade gerillan, PLO.

Flera västerländska demokratier tog avstånd från PLO, men det gjorde inte Olof Palme. Samtidigt som Arafat ägnade sig åt att planera och beordra terrorattentat mot judiska civila i stor skala passade Palme på att bekanta sig med honom personligen. Det första dokumenterade mötet dem emellan ägde rum 1974 i Algeriet. Kontakterna utvecklades under åren och ju närmare Palme och Arafat kom varandra, desto kyligare blev relationen mellan Sverige och Israel. Det som i praktiken ägde rum var att den svenska socialdemokratiska regeringen gav Israel på båten och istället omfamnade PLO.

Allt enligt den princip som jag försökte förklara för Keith Hill. Gerillan har alltid rätt.

Det är ingen överdrift att säga att Palme inledde det som kom att bli en svensk demonisering av Israel och ett hyllande av PLO. Hur hans tankar gick kring detta förblir ett mysterium. Israel var och är fortfarande Mellanösterns enda demokrati medan PLO under alla år har använt terrorn som vapen för att uppnå sina mål. Utrikesminister Sten Andersson förstärkte banden med PLO och Arafat personligen. Anderssons senare efterträdare Margot Wallström hyllades för några år sedan på Sveriges gator av invandrade palestinier som samtidigt uppmanade till lynchning av judar. Från vänsterhåll hördes inga protester mot det högljudda judehatet.

Det är intressant att konstatera att inget egentligen har hänt sedan dess i vänsterns syn på Israel – Palestinakonflikten.

Den svenska vänstern har aldrig varit intresserad av seriösa politiska analyser när det gäller konflikter där så kallade befrielserörelser är inblandade. Om en sådan analys skulle visa att den aktuella befrielserörelsen inte utgörs av good guys utan istället försvårar eller omöjliggör en fredlig lösning, så skulle vänsterns hela världsbild och självbild krackelera. Israel – Palestinafrågan är ett illustrativt exempel på det.

Det var kriget 1967 som innebar den stora omsvängningen i opinionen gällande Israel. Fram till dess hade det israeliska statsbygget betraktats som ett vänsterprojekt men nu blev istället den judiska staten en neokolonial ockupationsmakt vars krav på säkra och erkända gränser viftades bort som imperialistpropaganda. För den svenska vänstern var det enkelt att justera om skärpan i de ideologiska kikarna så att den nya bilden framträdde tydligt.

Det fanns dock undantag. Ett av dem var författaren Göran Rosenberg. I sin bok Det förlorade landet skildrar han hur han upptäckte att det i Sverige var omöjligt att vara både sionist och vänster. Han skriver:

Inte bara Kina utan också Sovjetunionen och de antiimperialistiska befrielserörelserna i den tredje världen stod ju på arabernas sida, vilket skapade en förbluffande bred vänsterfront i Israelfrågan. Den ideologiskt korrekta huvudlinjen gick ut på att Israel var en kolonial skapelse och måste bort, eller som vårt dåtida orakel, Jan Myrdal, skrev i Aftonbladet den 25 juni 1967: ”Nu som då finns bara en lösning: ett Palestina som inte vilar på rasideologi; som erkänner människors lika värde oavsett ras och religion. Det innebär staten Israels upplösning, de arabiska flyktingarnas återvändande …” Också de inom vänstern som hade ”hållit” på Israel i kriget, kunde i lättnaden efter segern sluta upp bakom en i mitt tycke plakatmässig och pliktskyldig Israelkritik.

Det är intressant att konstatera att inget egentligen har hänt sedan dess i vänsterns syn på Israel – Palestinakonflikten. Jan Myrdals roll som orakel har tonat bort men hans arv lever vidare hos slentrianvänstern som tycker som han i den frågan, för det har man alltid gjort och det ska man fortsätta att göra.

För egen del anser jag att ett självständigt tänkande är nödvändigt när man betraktar en konflikt som formellt är 72 år gammal men egentligen ännu mycket äldre. Under 1980-talet och halva 1990-talet jobbade jag periodvis och återkommande som reporter i Israel och de ockuperade områdena och fick dessutom möjlighet att besöka Israels alla arabiska grannländer. Jag var sedan länge fascinerat förtjust i Israel, men landets invasion av Libanon 1982 som jag rapporterade om för svenska tidningar fick mig att tänka om. Bekämpandet av det palestinska upproret, intifadan, som bröt ut 1987 och som jag också bevittnade på nära håll förstärkte min bild av Israel som en brutal ockupationsmakt.

När sedan palestinierna genom Osloavtalet 1993 fick möjlighet att börja styra över sig själva blottlades de despotiska tendenserna och demokratiföraktet inom PLO. Några år senare bröt det palestinska inbördeskriget ut. Min totala bild av konflikten hade då klarnat vilket medförde en självrannsakan och omvärdering till Israels fördel. Den processen skildrade jag i en text på Smedjan i januari 2018. Den fick stort genomslag och blev det årets mest lästa artikel på detta forum. Jag förstod att det var just min omprövning av mitt eget ställningstagande som väckte intresse hos läsarna.

Jag beslutade då att skriva en bok på samma tema. Sagt och gjort, i mars nu i år gav jag ut Israel & hennes fiender som recenserades här av idéhistorikern Johan Sundeen ganska nyligen.

Ett kapitel i boken handlar om de statslösa palestinska flyktingarna. Jag citerar ur två skrifter av Thomas Hammarberg, känd människorättsaktivist. Han skrev redan 1970 boken Det hatade Israel tillsammans med Per Ahlmark och Ernst Klein. Då stod han upp för Israels rätt till säkra och erkända gränser men senare ändrade han ståndpunkt. En av de skrifter jag citerar ur heter De palestinska flyktingarna: Efter fem decenniers svek – äntligen dags? Hammarberg driver där tesen att flyktingarna som i dag räknas till fem och en halv miljoner har en absolut rätt att ”återvända”, alltså att bosätta sig i Israel.

Som var och en förstår skulle en sådan demografisk förändring innebära slutet för den judiska staten och det är naturligtvis Hammarberg medveten om. Det han pläderar för är alltså krossandet av Israel.

Tyvärr berättar han inget om hur han har kommit fram till denna nya ståndpunkt som gör mig enormt nyfiken. Jag skulle verkligen vilja höra honom argumentera för sin sak. Om han skrev en bok om sin egen omvändelse så skulle jag kasta mig över den.

Den reaktionen är dock inte allmän, märker jag. Min bok handlar bland mycket annat om hur jag har bytt ståndpunkt i Israel – Palestinakonflikten, och jag redovisar den processen tämligen detaljerat. I stället för att väcka nyfikenhet väcker den bara ilska och förakt hos somliga. Ett antal skribenter på vänsterkanten avfärdar på sociala medier boken med hånfulla tillmälen, samtidigt som de är noga med att påpeka att de inte har läst den och inte heller tänker göra det. Vänsterpartiets pressekreterare skriver att boken verkar vara riktig smörja, och han har förstås inte öppnat den.

Om Keith Hill, vd för Africa Oil, kunde ta del av somliga svenska vänstermänniskors reaktion på min bok så skulle han bättre förstå det jag försökte förklara för honom den där kvällen i Addis Abeba. Slentrianvänsterns välutvecklade luktsinne som omedelbart avslöjar var det stinker reaktionärt, borgerligt tänkande framkallar ryggmärgsreflexer som får den att omedelbart förkasta min bok. Tanken att man ska behöva läsa den först är för slentrianvänstern löjeväckande. Varför i hela världen ska man behöva läsa en bok där författaren anser att Israel har rätt att existera och att den palestinska ledningen har svikit sitt folk? En blixtsnabb klasskampsanalys avslöjar ju omedelbart sanningen om boken. In i giftskåpet ska den!

”Ingen är så illa sedd som en renegat”, skriver Johan Sundeen i sin recension av min bok. Det är så sant som det är sagt, men den journalist som skräms av tanken på att bli kallad renegat bör nog fundera på att byta jobb.

Läs också:
Bengt G Nilsson: ”Därför har jag bytt åsikt i Israel-Palestinafrågan”