Identitetspolitik som självskadebeteende

Lever du i föreställningen att bokförlag har som huvuduppgift att publicera bra böcker? Välkommen till 2018. Förra veckan meddelade storförlaget Penguin Random House i Storbritannien att dess nyanställda och författare senast 2025 ska ”reflektera det brittiska samhället”. Detta anses de göra när den procentuella fördelningen av kön, etnicitet, sexualitet, social rörlighet och handikapp (britterna har inte uppfunnit ordet ”funktionsvariation” ännu) motsvarar den nationella fördelningen.

Med andra ord: Att producera böcker som läsarna kan tänkas uppskatta är i bästa fall det näst viktigaste uppdraget.

Författaren Lionel Shriver, mest känd för boken Vi behöver prata om Kevin (2003), skrev en artikel i The Spectator där hon kallade Penguin Random House drunk on virtue. Det betyder ungefär att förlaget i sin iver att manifestera sina progressiva värderingar har uppnått motsvarigheten till en fylla, och beter sig därefter. Detta involverar bland annat irrationalitet och bristande konsekvensanalys.

Till att börja med kan kvoteringsstrategin komma att skapa rent statistiska problem. Shriver påpekade exempelvis att en arbetsplats fylld av allt från sydeuropeer till argentinare, rumäner och australiensare, enligt Penguin Random Houses frågeformulär till hundra procent består av kategorin ”Vit: andra”. På pappret präglas den därmed inte av någon som helst etnisk mångfald.

Om/när mindre förlag bestämmer sig för att anamma lika dåliga idéer kan kvoteringen få ännu mer bisarra resultat. Ett förlag som bara ger ut tio böcker om året och föresätter sig att reflektera det svenska samhället skulle inte kunna publicera några böcker alls av romer, judar, rullstolsbundna eller adliga. Dessa grupper, och många fler, utgör nämligen så få procent av Sveriges befolkning att de inte ens kan avrundas uppåt till de nödvändiga tio procenten.

Mest av allt ser jag dock fram emot vad som händer när en majoritet av de lovande utkasten ett visst år råkar ha skrivits av kvinnor. Kvoteringsivrare har aldrig någonting emot att kvotera bort män, eftersom deras världsbild bygger på att det är kvinnor som blir förfördelade och förtjänar kompensation. Däremot är de sällan lika ivriga att jämna ut könsfördelningen när kvinnor är i majoritet (se t ex FI:s partistyrelse).

När tillfället kommer då Penguin Random House måste välja mellan att ta avstånd från kvoteringspolicyn och att sortera bort kompetenta kvinnor till förmån för sämre manliga författare, kommer jag med andra ord att ha popcornen redo.

I sin iver att manifestera sina progressiva värderingar har förlaget uppnått motsvarigheten till en fylla, och beter sig därefter.

Beslutet att bedöma författare utifrån alla tänkbara egenskaper som inte har med författarkompetens att göra är egentligen ingen överraskning. Redan 2015 började så kallat medvetna kulturtyckare #RäknaRyggar för att se till så att hälften av böckerna i bokhyllan är skrivna av kvinnor. I Storbritannien frågar sig universitetens kränkthetsexperter under hashtaggen #WhyIsMyCurriculumWhite varför så många kursböcker är skrivna av vita författare. Det var bara en tidsfråga innan något politiskt trendkänsligt förlag skulle nappa på betet.

Förlusten kommer förstås att vara förlagets. Om inte de bästa bokmanus Penguin Random House har att välja mellan ett visst år representerar en perfekt fördelning mellan kön, etniska grupper, sexuella läggningar, ”social rörlighet” (förmodligen tänkt att betyda klass) och grad av handikapp, måste bättre böcker prioriteras bort till förmån för sämre.

Det är inget hypotetiskt scenario; redan för tre år sedan rapporterade exempelvis Dagens Nyheter om hur den svenska filmbranschen, som driver en entusiastisk identitetspolitik, misslyckas med att producera så kallad kvalitetsfilm som intresserar en bred publik. Bland annat berättade manusförfattaren och producenten Börje Hansson att han fått besked i stil med ”Vilket bra projekt! Det hade vi gärna velat stödja. Men det är ju en manlig regissör, så det går inte.” Själv kallade han kvotering ”ett helt hopplöst urvalskriterium när det gäller kreativt material”, och en orsak till att det inte blir de bästa projekten som får en chans.

Samma effekter kommer att drabba Penguin Random House när kvalitet slutar vara den högsta prioriteringen. Läsare har nämligen ovanan att välja den bok som intresserar dem mest, i stället för den bok vars författare bidrar mest till en korrekt spegling av samhället. Många av dem bryr sig förmodligen inte ens om att undersöka författarens sexuella läggning och eventuella handikapp innan de dyker in i handlingen.

På en marknad vinner den som följer meritokratiska principer och låter kompetens gå före kön, etnicitet och sexuell läggning. Fram tills Adlibris börjar kvotera in böcker i köparnas digitala kundvagn, förstås. Men dit är det förhoppningsvis ännu några år kvar.