I identitetspolitikens grepp: Rapport från campus

”The University does not tolerate offensive literature”, står det i ett policydokument till mitt lärosäte, University of Glasgow. Studenter får varken sprida ”anstötlig litteratur” elektroniskt eller i tryckta upplagor. Affischer är uppsatta som ger exempel på oacceptabelt beteende. ”RIDICULE = BULLYING” står det på en. En annan affisch gör klart att ”skrikande” är förbjudet. Universitetet ser det som sin sak att styra vad som får och vad som inte får sägas.

De här händelserna är inte enstaka anekdoter, de är delar av tidsandan vid dagens universitet och högskolor. Debatten handlar till stor del om identitetspolitik, ett begrepp som många akademiker stödjer men som andra anser vara en fara för utbildningsstandarden. Exempelvis har Camille Paglia, professor i humaniora och mediestudier, sagt att det är en ”psykologisk fälla som aldrig kommer att främja den allmänna välfärden”.

Betydelsen av identitetspolitik

Utanför universitetsvärlden är det få som förstår vad identitetspolitik är. Termen härstammar från medborgarrättsrörelsen i 1960-talets Amerika. För att bäst förstå vad det innebär, tänk dig en hierarki av förtryck. Män förtrycker kvinnor, ljushyade förtrycker mörkhyade, heterosexuella förtrycker HBTQ personer, och så vidare. I grunden finns det en riktig observation: samhället är enklare för vissa än för andra på grund av den personliga identiteten. Vita män har fördelar just eftersom de är vita män. Invandrarkvinnor möter svårigheter som mer privilegierade personer slipper. När identitetspolitik är som bäst finns det en positiv fokus på att lyfta fram de underprivilegierade.

Men det kan bli som politisk kalvinism där personer blir indelade i enkla kategorier. Antingen är man förtryckare eller förtryckt. Desto mer förtryckt man är desto högre status har man. Den statusen måste värnas. För att ge plats åt de förtryckta måste de privilegierade tystas. Med uttryck som ”check your privilege” förkastas de privilegierades åsikter genom att deras identitet angrips. De privilegierade bör, med identitetspolitikens jargong, ”alliera” sig med de den förtrycka sida. Med andra ord: håll med eller håll tyst.

När författaren blir viktigare än boken

Hur teorin omsätts i praktiken är inte alltid uppenbart. Det är enklast att förstå genom exempel. Vid University of Glasgow har hela institut tagits över av identitetspolitik. Engelsk litteratur är särskilt drabbat. Kursen ”The Novel and Narratology” är tänkt att ge en grundläggande introduktion till världslitteraturen. Men ofta blir det mer social aktivism än litteraturkritik. Det är vad Harold Bloom, professor i engelska vid Yale University, har kallat för ”the school of resentment”.

Seminariet om Robinson Crusoe blev en ursäkt att diskutera europeisk kolonialism; med Jane Eyre cirkulerade diskussionen kring patriarkatet och den Andra; när vi läste Virginia Woolfs Orlando var det inte Woolf-veckan eller Orlando-veckan utan, som min handledare sade, ”genusveckan”. Vi fick i uppgift att läsa en essä av Judith Butler om genusfluiditet i stället för att ägna vår tid åt att bättre förstå Woolfs mästerliga språkbruk – som om det mest intressanta med Orlando var att den var ”subversiv” mot könsnormerna.

För att fullständigt förstå innebörden av en text måste man förstå den sociala situationen den skrevs i. Det går till exempel inte att ignorera rasism och slaveri när man läser Huckleberry Finn. En litteraturundervisning som inte tog upp det obekväma skulle inte vara en riktig utbildning. Det finns alltså en mening med att diskutera förtryck och personlig identitet vid seminarier. Men det är skillnad mellan en diskussion i syfte att förbättra förståelsen av litteratur, och en ursäkt att främja en politisk agenda.

Ibland är det uppenbart att identitetspolitiken är primär och litteraturen sekundär. Min handledare medgav att Leila Aboulelas bok The Translator hade satts upp på läslistan för att den ”ticks all the boxes” – det vill säga att den är skriven av en Muslimsk kvinna ifrån Khartoum, Sudan. The Translator är välskriven men kan inte mätas mot resten av kurslitteraturen, som håller litterär toppklass. Fakulteten har nu insett att den inte håller samma standard som Twain, Woolf, Dickens med flera. De överväger till nästa år att ersätta The Translator med en bok som har en högre estetisk kvalitet. Vi har alltså blivit tillsagda att läsa en bok, inte främst för att den är av litterär excellens, utan för att författaren har en intersektionell identitet.

Om det var tänkt att ett sådant resonemang skulle imponera på intersektionella studenter räknade de helt fel. En student från Indien sade till mig att hon tycker det är bakvänt att prioritera identitet före litterär kvalitet. ”Hela saken med ’kryssa i alla rutorna’ var nedlåtande […] Om identitet och inte litterär merit är det som ger kvinnor en plats på en lista med Dickens och Brontë då är det nedlåtande, inte bemyndigande.” Hon föreslog att om det är nödvändigt med representation, så kan man använda sig av till exempel Chimamanda Ngozi Adichie, som kan inkluderas enbart på estetiska grunder.

Identitetspolitiken tar över

Det händer att identitetspolitik påtvingas professorer. Professorerna Bret Weinstein och Heather Heying var tvungna att lämna sina jobb vid Evergreen State College efter att Weinstein hade vägrat delta i vad han ansåg vara negativ identitetspolitik. Men till vardags tar få professorer avstånd från den, delvis för att det kan kosta att uttrycka sin åsikt.

Det blev tydligt förra året när Jordan Peterson blev nominerad till rektor för University of Glasgow. Peterson är professor i psykologi vid Toronto University och en känd motståndare av vad han kallar nymarxism. Mer än 3 600 studenter skrev på en petition att stryka Peterson från rektorsnomineringen. Protesten misslyckades, men ett klart budskap var skickat: om du är emot kulturvänstern är du inte välkommen.

Den som oroar sig över campus kulturen blir ofta kritiserad för att överdriva allvaret av vad som sägs vara ett litet problem. När Svenska Dagbladets Ivar Arpi förra året publicerade en artikelserie där han var kritisk till identitetspolitikens excesser kom den sortens mothugg omgående. Inom kort hade Aftonbladets Martin Aagård, Sydsvenskans Linda Fagerström och företrädare för det Nationella Sekretariatet för Genusforskning anklagat Arpi för överdrift.

Förlusten av den intellektuella mångfalden

Nog är det lätt att missta anekdoter för en statistisk förändring, men siffrorna bekräftar att universiteten i dag är mer intellektuellt homogena än tidigare. Sedan 90-talet har de gått från att luta vänster till att domineras av vänstern. Andelen konservativa har minskat och andelen vänsteranhängare ökat. En studie över samhällsvetenskapliga fakulteter i USA året 2016 visade att det fanns 11,5 gånger fler Demokrater än Republikaner.

Bland professorer i journalistik fanns det 20 gånger fler Demokrater, och hos historiker var det ännu mer ojämnt, för varje Republikan fanns det 30 Demokrater. Vid brittiska universitet är läget liknande. Enligt en studie av Adam Smith Institute är åtta av tio universitetslektorer anhängare av den politiska vänstern.

Samma vänstervridning finns inte i Sverige. Överlag är svenska universitet balanserade mellan högern och vänstern. Men det finns stora skillnader mellan ämnen. En vetenskaplig artikel av docenterna Nicholas Berggren, Henrik Jordahl och Charlotta Stern (Ratio, IFN respektive Stockholms universitet) visar att ämnen som företagsekonomi, nationalekonomi och juridik har mellan två och tre gånger fler högeranhängare än vänstersympatisörer.

Inom andra ämnen är läget omvänt. Det finns fem gånger fler vänster- än högeranhängare inom sociologi. Bland genusvetare är Feministiskt initiativ, med över 30 procent, det mest populära partiet. I Sverige finns inte samma akademiska enhetlighet som vid amerikanska eller brittiska universitet, men även om utvecklingen i Storbritannien och Amerika hunnit längre riskerar svenska universitet följa i deras fotspår.

Att universitet håller på att förlora sin intellektuella mångfald bör oroa oss alla, oavsett politisk tillhörighet. Om man bara kommer i kontakt med sin egen sidas synpunkter lär man sig inte motargumenten. Som John Stuart Mill skrev i Om friheten är det endast genom konfrontation med andras åsikter som man kan veta om ens egna ståndpunkter är sanna. När alla tänker likadant kan man komma undan med lättja, eftersom ingen kommer att säga emot en.

En bekant till mig berättade att han kryddar sina essäer med oförståeliga citat av Lacan, Derrida och Foucault för att ställa sig in hos de postmodernistiska professorerna. Tydligen funkar strategin. Han får regelbundet A trots att han knappt förstår vad han själv skriver.

Yttrandefrihet förlorar stöd bland studenter

Samtidigt som universiteten har blivit mer ideologiskt likartade har toleransen för oliktänkande minskat. Enligt en undersökning av Knight Foundation och Gallup minskade stödet för yttrandefrihet från 78 procent 2016 till 70 procent 2017 bland studenter på amerikanska universitet. Resultaten från Knight Foundation styrks av data från en undersökning av Cato Institute och YouGov som visar att den mest censurbenägna årsgruppen är den så kallade internetgenerationen. Hela 44 procent av Amerikas 18–24 åringar vill förbjuda ”förolämpande” yttringar.

Den illiberala minoriteten har alltså växt, men inte bara numerärt; den har växt i inflytande också. I dag känner färre studenter än tidigare att de inte kan vara öppna med sina åsikter. Enligt undersökningen av Knight Foundation ökade andelen studenter som ansåg att studieklimatet hindrar folk från att yttra sina politiska åsikter från 54 procent till 61 procent.

Den här illiberalismen kommer ifrån rättfärdigheten av att representera de underprivilegierade. Men som den f d direktören av American Civil Liberties Union och delgrundaren av Human Rights Watch, Aryeh Neier har sagt: ”De som begär censur i de förtryckas namn bör inse att det aldrig är de förtryckta som bestämmer censurens gränser.”

Om identitetspolitiken var begränsad till universiteten skulle det kanske inte vara mycket att tala om. Få personer utanför universitetsvärlden använder termer som ”mikroaggression” eller ”kulturell appropriering” utan en stor dos ironi. Men som Andrew Sullivan har påpekat, dit universiteten går följer resten av samhället.